"Mamma, jag vill se Michael Jackson"
Satt igår, och tittade på klipp på youtube, på ännu en tribute låt till Michael Jackson.
Satt där och kämpade mot tårarna. Skulle nog ha lyckats om det inte vore för Mary.
"Det där är Michael Jackson" sa hon och pekade ut han gång på gång från bildspelet som följde i låten. Allt från när han var 5 år till nutid. Även på Jackson 5/The Jacksons bilder lyckades hon hitta han.
Det var inget med det, jag vart tvärtom ett stolt mamma.
Hon har förstått efter mitt pratande att Michael Jackson var mörk i huden när han var liten, men att han blev ljusare för att han var sjuk. Efter allt tjatt och berättande så har hon äntligen förstått.
Men det faktum att hon vissade att hon förstod, gjorde mig som sagt bara stolt.
Att hon lyckats skilja ut hans kändare låtar från andra artisters låtar ännu mer.
Nej, hon kan inte låtarnas namn, men hon kan säga efter max 10 sekunder i början av låten säga att det är hans låt. Stoltare mamma och fan kan man inte vara.
Men så sa hon det som fick tårarna att svämma över.
"Mamma, jag vill se Michael Jackson"
Bett mig i tungan för att inte ännu igen, börja gråta som jag alltid gör när jag hör en låt, tänker på han.
"Mary, det går inte"
"Men jag VILLL!" Följt av tårar.
Jag börjar tokgråta jag med.
DÄr är vi tre i ett rum. Jag på stolen och gråter värre än ett barn, MAry gråtande för att hon fått ett nej.
Bakom oss står Jonathan coolt lutad mot sänger och tittar ointressant på oss. Vad händer nu som får dessa två att gråta, och MAry att skrika av förtvivlan? Att se mig gråtandes har blivit vardagsmat för barnen. Jag har inte gjort något annat känns det som, sen den där dagen i Juni.
"Mary, det går inte. Han är....."
Att säga det där ordet, gjorde det inte bättre.
"...död"lyckas jag få fram tjock i halsen.
HOn tittar upp på mig, och hennes tårar somför några sekunder sen var krokodiltårar bytts nu mot en aha blick och hon går sen ut från rummet och leker, till tonerna av Thriller. Jonathan kör en rumpskakare innan han även han hänger med syrran sin.
Varför skad et vara så svårt att säga ett sånt ord. Kanske för att det känns så uppenbart?
Satt där och kämpade mot tårarna. Skulle nog ha lyckats om det inte vore för Mary.
"Det där är Michael Jackson" sa hon och pekade ut han gång på gång från bildspelet som följde i låten. Allt från när han var 5 år till nutid. Även på Jackson 5/The Jacksons bilder lyckades hon hitta han.
Det var inget med det, jag vart tvärtom ett stolt mamma.
Hon har förstått efter mitt pratande att Michael Jackson var mörk i huden när han var liten, men att han blev ljusare för att han var sjuk. Efter allt tjatt och berättande så har hon äntligen förstått.
Men det faktum att hon vissade att hon förstod, gjorde mig som sagt bara stolt.
Att hon lyckats skilja ut hans kändare låtar från andra artisters låtar ännu mer.
Nej, hon kan inte låtarnas namn, men hon kan säga efter max 10 sekunder i början av låten säga att det är hans låt. Stoltare mamma och fan kan man inte vara.
Men så sa hon det som fick tårarna att svämma över.
"Mamma, jag vill se Michael Jackson"
Bett mig i tungan för att inte ännu igen, börja gråta som jag alltid gör när jag hör en låt, tänker på han.
"Mary, det går inte"
"Men jag VILLL!" Följt av tårar.
Jag börjar tokgråta jag med.
DÄr är vi tre i ett rum. Jag på stolen och gråter värre än ett barn, MAry gråtande för att hon fått ett nej.
Bakom oss står Jonathan coolt lutad mot sänger och tittar ointressant på oss. Vad händer nu som får dessa två att gråta, och MAry att skrika av förtvivlan? Att se mig gråtandes har blivit vardagsmat för barnen. Jag har inte gjort något annat känns det som, sen den där dagen i Juni.
"Mary, det går inte. Han är....."
Att säga det där ordet, gjorde det inte bättre.
"...död"lyckas jag få fram tjock i halsen.
HOn tittar upp på mig, och hennes tårar somför några sekunder sen var krokodiltårar bytts nu mot en aha blick och hon går sen ut från rummet och leker, till tonerna av Thriller. Jonathan kör en rumpskakare innan han även han hänger med syrran sin.
Varför skad et vara så svårt att säga ett sånt ord. Kanske för att det känns så uppenbart?
Tack fِör att du bidrar med din åsikt till detta inlägg
