Det är okej att sörja
Iaf om man läser på många forum, även om det tycks vara ett undantag om man läser kommentarerna till kolumen på aftonbladet. På ett sätt känns det skönt för mig som sörjer min idol att äntligen läsa någonstans att det anses vara okej enligt omgivningen. För det tycks inte råda någon sådan förståelse i dagens samhälle tyvärr.
Läs den HÄR. Kan få en att tänka i nya banor om man inte tänkt i dessa tidigare.
"Det var en ny situation för flera av oss. Hur gör man när en människa dör som man aldrig har träffat? Har man ens rätt att sörja? Är det inte upp till de allra närmaste, de som känner henne ”på riktigt”?"
Vad tycker ni?
Får man sörja en människa man aldrig träffat?
Säg ärligt vad ni tycker? Spara inte på er tankar och funderingar. Förklara gärna varför ni tänker som ni tänker också, bli mer intressant på sätt. Lite tråkigt med nej och ja svar, som ni kanske förstår. Nu menar jag inte att ni behöver skriva en hel kolum själv om vad ni anser, utan några rader räcker gott och väl.
Trotts att jag sörjer min idol och förebild så kan jag faktiskt ta att ni tycker annorlunda, annars skulle jag aldrig skrivit det här inlägget. Menar tycker ni man är konstig, så säg det.
Jag kommer tyvärr aldrig förstå hur man kan sörja en som man aldrig träffat. Visst att man kan bli ledsen o tycka det är tråkigt, men jag förstår tyvärr inte att man tar sånt så känslomässigt hårt.
Hans musik kommer alltid finnas för o spela ändå.
O så har jag svårt o förstå att du sörjer honom mer än vad du sörjt din egen släkt. Sorry! detta har jag ju redan sagt tidigare till dig, men nu blev det svart på vitt. :)
Det finns som sagt många som tycker att man inte ska gråta över en människa man inte känner o aldrig träffat. MEN, avgudar man en person o har den som idol så är det nåt helt annat. Jag tycker man ska få gråta ut o va ledsen över att personen dött. Fast man inte har en aning om hur den pesonen är. Man har bara en bild över hur han eller hon är som artist inte som privat. Men det är ändå en förslust för en. Har man gillat den personen i många år o den plötsligt försvinner är det klart man är ledsen. Man har följt dennes framgång. Skulle Teemu Selänne fösvinna från denna jord skulle jag gråta ögonen ur mig ett tag. Men sen måste man alltid rycka upp sig o fortsätta i livet. Man kan inte gräva ner sig för alltid. Måste gå vidare.
Det är alltid jobbigt när folk dör. När farmor gick bort var det en stor förlust. Det är först nu efter nästan 2 år som man äntligen börjar fatta att hon är borta. Hon finns inte längre. Men man kan fortfarande få såna starka känslor över saknaden av henne. Henne ÄLSKADE man verkligen. En artist kan mna älska men inte på samma sätt.
