Tsunamins barn
Idag vågade jag mig till att titta på dokumentären "Tsunamins barn" som kom på tv4 den 26:e December.
På 4 års dagen av Tsunamin. Dokumentären handlade om en familj, som förlorat sitt barn, Viggo bara 1½ år gammal.
Det värsta var att jag satt som de flesta och titta på direktsända sändningar från detta dagen efter, med intevjuer med drabbade, och Viggo fastnade på min näthinna.
Vet inte varför just han. Kanske för att de hade förlorat sitt enda barn, och själv satt jag med en några veckor gammal dotter i famnen. Jag grät som en tok under dessa sändningar. Vart inte bättre nu heller.
Fick riktigt ont i hjärtat. Men nu mådde jag inte illa som jag gjorde då.
Hur de faktiskt lyckats gå vidare, är för mig ett mirakel.
Som de själva sa, så sa de att de skulle dö om de förlorade sitt barn. Detta sa de innan tsunamin drog fram.
Men när de låg där på sjukhuset, så gav de sig fan på att överleva.
Hur hjälplös man måste känna sig som förälder när ens barn glider ur ens armar, när man krampaktigt gör allt för att hålal dem kvar!
Vet inte om jag hade varit lika modig som denna familj!
Börjar gråta vid tanken på detta faktiskt hände.
Nej, nu börjar en massa hemska tankar virvla i mitt huvud.
Tänker inte ens ta upp dem här.
Hoppas bara att alla dessa barn som omkom slapp lida alltför länge!
Att denna familj dessutom flera år senare tog med sina två småbarn till samam strand flera år senare.....
Det är modigt! Att behöva planera samma resa igen.
Jag skulle aldrig utsätta mig för en sån sak.
Men samtidigt verkade de så lugna!
Så harmoniska på ett sätt!
Samtidigt som det gjorde ont att se den, så insåg man faktiskt att livet kan gå vidare efter en sån sak.
Vilket faktiskt gör att det känns bättre.
Hoppas verkligen att alla familjer haft samma tur, att de fått tillbaka livslusten.
Här avrundar jag.
Finns så mycket man vill skriva.
Så många känslor inblandade.
Allt blir bara en enda röra!
Men orkar ni se denna dokumentär, är det bra!
Det får en förstå mer.
För mig var frågorna många.
Men glöm för allt i världen inte en stor hög toalettpapper.
På 4 års dagen av Tsunamin. Dokumentären handlade om en familj, som förlorat sitt barn, Viggo bara 1½ år gammal.
Det värsta var att jag satt som de flesta och titta på direktsända sändningar från detta dagen efter, med intevjuer med drabbade, och Viggo fastnade på min näthinna.
Vet inte varför just han. Kanske för att de hade förlorat sitt enda barn, och själv satt jag med en några veckor gammal dotter i famnen. Jag grät som en tok under dessa sändningar. Vart inte bättre nu heller.
Fick riktigt ont i hjärtat. Men nu mådde jag inte illa som jag gjorde då.
Hur de faktiskt lyckats gå vidare, är för mig ett mirakel.
Som de själva sa, så sa de att de skulle dö om de förlorade sitt barn. Detta sa de innan tsunamin drog fram.
Men när de låg där på sjukhuset, så gav de sig fan på att överleva.
Hur hjälplös man måste känna sig som förälder när ens barn glider ur ens armar, när man krampaktigt gör allt för att hålal dem kvar!
Vet inte om jag hade varit lika modig som denna familj!
Börjar gråta vid tanken på detta faktiskt hände.
Nej, nu börjar en massa hemska tankar virvla i mitt huvud.
Tänker inte ens ta upp dem här.
Hoppas bara att alla dessa barn som omkom slapp lida alltför länge!
Att denna familj dessutom flera år senare tog med sina två småbarn till samam strand flera år senare.....
Det är modigt! Att behöva planera samma resa igen.
Jag skulle aldrig utsätta mig för en sån sak.
Men samtidigt verkade de så lugna!
Så harmoniska på ett sätt!
Samtidigt som det gjorde ont att se den, så insåg man faktiskt att livet kan gå vidare efter en sån sak.
Vilket faktiskt gör att det känns bättre.
Hoppas verkligen att alla familjer haft samma tur, att de fått tillbaka livslusten.
Här avrundar jag.
Finns så mycket man vill skriva.
Så många känslor inblandade.
Allt blir bara en enda röra!
Men orkar ni se denna dokumentär, är det bra!
Det får en förstå mer.
För mig var frågorna många.
Men glöm för allt i världen inte en stor hög toalettpapper.
Tack fِör att du bidrar med din åsikt till detta inlägg
