Jag är en sån där hönsmamma, arr jag inte klarar av att låta barnen sova i egen säng.
Inatt var första gången, de sov i sina egan sängar sen de fick sina nya säng för 2½ år sen. Och de sov där hela natten!

Jag springer och kollar om de fortfarande andas flera ggr om natten. Då menar jag att jag faktiskt vaknar flera gånger  orolig, och måste sitta och titta på dem i mörkret i 5 minuter för att bli lugn för stunden! Känner flera gånger att de andas normalt. Minsta gurgel gör att jag vänder dem på sidan för att se om slutar och efter nån minuts lyssnande efter deras lugna andetag, kollar att de ligger normalt(ligger de konstigt börjar jag känna efter puls..ja jag vet...nojjig). Sen pussa dem och säger att vi syns imgonbittti, och att de ska göra nåt då. Säger jag inte det så får jag för mig att de kanske slutar andas. Hur släpper man dessa oroliga tankar? Kan ju knappast sitta vid deras sängar tills de är vuxna, och kolla om de andas?

Vet inte när det började. Självklart när de föddes. Det första året var man på dem.
När mary slutade andas som 4 månader, för 1 minut och man fick ruska om henne rejält för att väcka henne. Hon hade råkat slumra till på tok för djupt. Jag skrek på henne, gud ska veta att jag höll på att dö den där minuten. Vi valde att inte åka in och titta på henne, men vi visste att vi kunde ha förlorat henne då. Det var en av de få gånger hon sov middag i ett annat rum, ist för i samma rum som en själv som vi altid brukade göra.
Har man rätt att vara nojjig då, idag 4 år efter att hon föddes?

Jag började släppa det när Mary var 1½, och så gick jag in på mitt kära familjeliv, och vad läste man inte då?
En mamma nattade sin dotter, gick och tog ett bad....eller jacuzzi. Så nära middnatt slutade det funka för några sekunder för att sättas på. De tittade på klockan, och sen innan de skulle se till barnen innan de själva gick och sov. Så hittade de sin dotter död. Hon hade slutat andas...1½ år gammal. Senare fick de veta att flickan gick bort precis samma klockslag som jacuzzin slutadede funka.  Jag kommer fortfarande ihåg exakt hur den flickan dog, jag kommer precis ihåg hur flickan såg ut på bilden de tog någon dag innnan det hände. Efter det tog jag bort nappen när de sov. Tänk om samma sak skulle hända Mary eller Jonathan?
Hela tiden spinner det runt i ens skalle, tänk om samma sak händer mina barn fast de är äldre?
Mary blev 2, men då närmade sig JOnathan det där 1½, och ångesten kom på nytt.

Nej, jag kommer nog springa där tills de börjar skolan, och kolla tilll dem om nätterna!
Fram tills dess får jag ha mardrömmar om att inte kunna rädda dem, när de sover i ett annat rum.
Vara rädd för nattlampan ska fatta eld, sluta andas, att nån ska kasat in nåt genom förnstret så att det börjar brinna....ja, jag har målat upp alla hemskheter som kan hända. Risken är minimal, men lika förbaskat tänker jag dessa tankar.

Inatt sov de dock i sina egna sängar, tills 03 då Jonathan vaknade och jag gick in och sov hos honom. Det var också då jag gick och la mig för natten. Vaknade följande morgon av att Mary oxå låg i Jonathans säng. Så där hade vi legat allatre, och sovit så gott.

Tips någon på hur man blir av med sin nojja?
Tankesätt att tänka på för att bli lite mindre nojjig?