Så har man lämnat barnen på dagis, och dessutom hunnit ha utveckligssamtal.
Det första en fröken sa när vi kom var: "Och här kommer 2 trötta barn till?"
"vadå syns det eller?" ler jag stort, för de var mer än sega imorse.
HOn bara ler, till svar. För MAry satt i vagnen och vägrade röra sig. Jonathan likaså.
Och i vagnen intill satt en till tjej och bara tittade på andra barn, orkade inte leka, var också trött.

Så till utvecklingssamtal 1 - Mary.

Får höra att hon älskar att läsa, väldigt duktig på att aktivera sig själv och behöver hon dra sig undan gör hon det och sitter och leker ensam(vilket känns skönt att hon faktiskt klarar av det bland 25 barn på endast hennes avdelning), älskar att lera, lägga pussel och leka med dockor. Ungefär som hemma med andra ord. :-)

Men så fick jag höra det jag fassat mest av allt. Hon är blyg. Kanske inte så hemskt kan man tycka. Men Om man själv varit så blyg som barn att man inte ville att fröken skulle se en ens, och man inte kom över blygheten förrän man fick henne som 21 åring så känns det tungt! FIck höra att hon inte vill delta i samlingen, vågar inte säga sitt eget namn när när mer än 3 barn tittar på henne. De brukar ha en lek på samlingen tydligen. Fröken säger namnet på varje barn och när deras namn sägs ska de låta som något som fröken bestämer för varje barn. Mary blir helt indragen och tittar ner och vågar inte yttra ett ljud då. Alla blickar är ju på henne. KÄnner så väl igen mig, och jag hade riktig ångest varje gång det var det under alla skolåren. Eller att när de sitter och äter. Mary sitter och pratar med två flickor, så helt plötsligt frågar fröken om Mary vill ha något, och hon sa att Mary frös fast. :-)

När det tex är läsning med 5 barn som det brukar vara så drar hon sig undan. Vill inte vara med längre. Går undan för sig själv. Men fröknarna har sett det och försöker få in henne i lekar där det är små gruppar, eller tillsammans med sina två vänner. För hon ahr faktiskt 2 kompisar. J och en ny tjej som började i September, G. Även G har samma personlighet som Mary, så de har dragits till varandra. Känns skönt att hon hittat en framåt kompis som J, och en lite mer tillbakadragen som G. HAde själv en kompis, eller vi är fortfarande kompisar, och hon var själv lite blyg. Även om det inte vara lika allvarligt som med mig.Men hon förstod mig och det kändesskönt, för man blir så lätt missförståd.

Vad sa de mer? Just ja, att de skulle arbeta mer med hennes blyghet och försiktigt puffa fram henne. MEn inte för mycket, för då kan det bli motsat effekt. Blandannat skulle de sitta ner och läsa med Mary och en kompis till henne ensamma en fröken. För att se om det blir bättre och släpper och de lite större gruppen är problemet är problemet även där. Kändes dessutom skönt att veta att  den fröken som arbetar där (av totalt 3 stycken) också vart blyg som liten. Så hon har förståelse för hur det kan vara. Vilket faktiskt behövs, för tyvärr förstår inte folk hur jobbigt det äroch vilket jobb som krävs.

Med den positiva nyheten att de ständigt arbetar med Marys blyghet, gick jag vidare till Jonathans avdelning.

Utvecklingssamtal 2 - Jonathan

Där gick det betydligt snabbare. tog 1 minut. :-) De sa att han var foglig. Sa man åt han att sitta ner så satt han i princip. :-)
På sångstunden så sjunger han med, och han följer med i alla aktiviteter. Men samtidigt är det ett annat tempo på hans avdelningar. Är bara 1 - 3 åringar där och 16 barn! Men han älskade klossar, bilar, böcker, mjukisdjur att  leka med. Samt parkera bilar i fin ordning. Han var inte det minst blyg utan precis som alla andra barn i hans ålder.

Så här var det bara positiva nyheter. Kändes ju skönt!