Jag tillhör den grupp som aldrig köper aftonbladet eller expressen i verkligheten, jag föredrar att läsa på nätet.
Det är inte bara billigare, jag tål dessutom inte tidningsdoften. Riktigt ryser av den.
Jag jobbade i tonåren med att dela ut tidningar, och varje vecka fick man hem en hel pall med tidninagr som stod hemma, och doften av dessa. Huhh...bara ryser vid tanken.

Sen skulle man vika dessa oxå!
Ibörjan gorde jag det illa tvinget, tänkte på pengarna.
Men tillslut rös jag av aatt röra vid desa tidningar, ryggvären över att sita börja över dessa i timmar. Man riktigt, blev kolsvart om fingararna. Än idag kan jag sprinag in i en trapp för att genna genom en gård. SÅ känenr ja den där doften av tidningar. KÄnner anikne komme,r illamåendet, och slutar andas. Vill inte kkänna dofterm. OCh för att inte svimma av syrebrist måste man lka på stegen för att komma ut fort som bara den. Jobbigt värre. Första gången det hände fattade inte barnen varför jag fick sån panik. Men det fattar jag. Haha
Loite tidninhar har man inte dött av.

Nåja tillbaka till ämnet.
Jag läste iaf en skön krönika av Terri Herrera Eriksson.
JAg satt bara och nickade igenkännande mot det hon skrev.
Var så på pricken rätt.
Döm själva, vad tycker ni?

Nästan alla relationer börjar med stil och övergår snart i det som skribenten Mattias Göransson kallade för "chipsgoffarstadiet"; när par inte längre bryr sig om att förställa sig inför varandra utan fiser högt, såsar omkring i slitna myskläder och dricker mjölk direkt ur förpackningen.

Som nykär var jag alltid mån om att vara till min fördel och jag kunde haka upp mig på småsaker. Jag var till exempel rädd att skvalandet skulle höras när jag kissade.

Numera kissar jag med öppen dörr och lämnar halvrena sockor lite var stans på sovrumsgolvet.

Min man klipper tånaglarna i sängen och lämnar skorna precis innanför dörren, på dörrmattan.

Vidare: han har ett irriterande sätt att nervoskaka på ena benet och trycker ner snorpapper i hushållsrullens mitt istället för att slänga det.

Jag torkar aldrig av köksbordet.

Vi är en perfect match, om än lite ofräsch.

Den största utmaningen i ett äktenskap, enligt psykologen John Jacobs, är att leva med sin partners irriterande vanor. Hans bästa tips för att hålla ihop är att inte låta detaljerna växa till gräl.

Han kan inte ha levt med naglar i sängen eller suttit bredvid en människa som ständigt hoppar med vänsterbenet. Det GÅR inte att låta bli att anmärka på det. Nu, efter snart nio år ihop med benhopparfleppot, har irritationen vuxit sig så stark att jag är redo att blanda ner sömnmedel i hans kvällste för att slippa uppleva ännu en kväll med benticsen.

Ja, jag vet. Du kanske tycker att jag hänger upp mig på mig på småsaker.

Delvis har du rätt. Min man hoppar inte bara med benet och lämnar tånagelrester efter sig. Han är också snygg, rolig och smart, så jag borde ha lite överseende.

Men hans skakande med benet är liksom min relationsmotsvarighet till vattentortyr. (Den kinesiska vattentortyren gick ut på att en person spändes fast med en läckande hink över sig. Sedan droppade det vatten på fångens huvud under timmar i sträck. Trots att metoden inte är smärtsam drev man fången till vansinne.)

Man retar sig inte i början när man är nykär och tycker att precis allt den andra gör är underbart. Sen smyger sig irritationen på tills man en dag sitter där och vrålar "Om du inte slutar skaka på benet skiljer jag mig!"

John Jacobs, jag vet att jag inte borde skrika sådär. Men du berättar inte HUR jag ska göra för att undvika det, bara ATT jag ska sluta.

Och det bästa vore ju ändå att min man bytte beteende istället för att jag måste jobba på min lättretliga attityd, eller hur?

Själv fick jag mig ett gott skratt, av igenkänande.
Vem känner inte igen sig när allt var nytt och man var ytterst noga med att stänga dörren när man kissade, man vågade knappt fisa. GUd vad pinsamt! Vad skulel han tro om en?!

MEn sen släppte allt.
PRecis som Terri skiter jag numera i vart jag fiser. Likaså karn.
VI släpper oss där vi är.
Sen om den råkar vara dödande följs det av skrik och panik.
Eller som dottern så glatt gärna uttrycker sig med jämna mellanrum:
"VAd e det som luktar?" och rynkar ogillande på näsan samtidigt som hon luktar högljutt.
Eller den värre varianten
"vem är det som fisit?"
Men fortfarande med samma ogilande min.
Detta uttryck kan komma lite vartstans, pinsamt blir det om man såtr i en matkö och hon skriker detta glatt ut.
Och man har inte gjort ett skit. Man står bar där och väntar p sin tur, men hon envisas med att man fakiskt fisit nrä man inte ens gjort det. Snacka om pinsamt läge. VAd ska folk tro?
Kanske ska påpeka att hon är 4 år för er som inte vet.
Den åldern då de är mindre präktiga. :-)

Den största utmaningen i ett äktenskap, enligt psykologen John Jacobs, är att leva med sin partners irriterande vanor. Hans bästa tips för att hålla ihop är att inte låta detaljerna växa till gräl.

Han kan inte ha levt med naglar i sängen eller suttit bredvid en människa som ständigt hoppar med vänsterbenet. Det GÅR inte att låta bli att anmärka på det.
.............

John Jacobs, jag vet att jag inte borde skrika sådär. Men du berättar inte HUR jag ska göra för att undvika det, bara ATT jag ska sluta.

Jag har också en sådan man  hemma.
Hans benskakande kan öra en galen ibland.
Inte går det att undvika heller.
MAn sitter på samma soffa och hela soffan vibrerar.
Fine man kan g därifrån.
MEn hur ska man kunna ha lite ensamtid då om man ständigt måste fly från dessa problem?
För irriterande är det!
Någon som har svar på hur manfår det att sluta?
Alla tips motages tacksamt!

Men att slänga strumpor runtomkring sig.
Gaaahhhh......jag har försökt låta hans ligga. MEn efter 2 dagar gå jag där och spottar och fräser som en tok. Är tvärilsken och går och tokplockat strumpor. Tro inte att man endast hittar dem på golvet. NEj nej!
De ligger på golvet, i soffan nedpetad bakom soffkuddar, under soffan och sängar,  i sängen. MAn slipper den fan inte.
Vet itne hur många som försvunit in i dammsugaren när man ligger på alla fyra och faktiskt ska dammsuga under soffan.
Slurp och så vart det problemet borta. Tro inte att jag är så snäll att jag faktiskt drar ut skiten ur dammsugarpåsen sen, nej! Ligger de överallt som parasiter och irriterar en så får de snällt ligga kavr i påsen. hAn har redan en överfull byrålåda + lliak mycket i en påse. Så brist på detta lär han knappast få.

VAd stör ni er på hos era partners?