Snackade med en barndomskompis via msn i veckan.
Snackade om allt allmänt.
Om relationsproblem, och att jag inte orkade träna då jag inte var på topp psykiskt pga av Michaels bortgång som jag tog hådare än jag någonsin har kunnat förestställa mig och den eventuella skillsmässan.
Sa att jag bara orkade plugga(knappt det), ta hand om barn, mig och hushåll. Sen e jag helt slut.
Somnar ståandes nästan.

Funderar på att gå till en psykolog för att komma vidare i problemet och i min sorg.
Men att ta steget ditt, det e det. Vågar man?

Men då sa hon något som fått mig att tänka hela veckan sen.
"Det kan vara bra så att du kan gå vidare. och hitta dig själv igen"

Har jag tappat bort mig själv?
Har jag förändrats?