Som en klonad sak?
Har man inga egna tankar eller egen klädstill?

Det är en tanke som funnits i mitt huvud nu ett tag.
Men som jag inte riktigt orkat skriva ner.
Lathet eller tidsbrist har varit orsakerna.

Men hur ofta i tonåren så satt dessa kloner inte och hade samma modell på tröja och byxor.
Minns själv i tonåren hur dessa gäng fanns. Där klädkoden tycktes styra umgänget.
Det fanns den där skaran på tjejer med blonderat hår, addidas byxor och till detta den berömda "kartong" jackan som jag och kompisarna kallade dessa. Dessa bars i olika färger...för att ge lite variation.

Sen fanns det andra grupper där de mer normala var, nöjdgänget sen då där alla med brain var.
Ja, ni hajar......detta var då högstadiet.

Vart jag var?
Vi var en liten klunga från klassen där vi var blandade.
JAg och några av oss var mobbade, en hade underbet, en annan var snälla fllickan.
Man kan väl säga att vi var den där skaran som inte passade in någonstans.
Men jag trivdes där för där var det åtminstone, snällt folk. Alla hade något gemensamt. Även om vi ibland var 6 och ibland 12 så  visste vi alltid var vi hade varandra.

Alla andra gick samma väg, eller de flesta iaf.
De lyssnade på den senaste musiken, hade modernare kläder och festade och hade pojkvänner/flickvänner.
Hade de inte det så skröt de om sitt senaste hångel. Ja, ni hajar. Många tjuvrökte.

Jag tillhörde som sagt den mobbade skaran. HAde inte moderna kläder. Jag köpte det jag tyckte var snyggt, blandat med det mamma köpte och ärvda kläder. Ibland lånade jag storsyrrans kläder och väska. Som självklart var av det allra senaste då. En gul lackväska från börn borg. Haha....nu e den gräslig, men då var den sååå fin, så fin!
Då helt plötsligt hade man innegänget på sig, tyckte den var fin.
Minns fortfarande hur jag tyckte det var sjukt. Varför dög man inte när man hade mer alldagliga saker?
Nåväl, jag var den som gick min egen väg.
Jag tyckte inte om discon. Försökte någon gång, men förstod inte meningen med det hela. Visst bra musik, men jag hade ingen lust att hoppa runt där. Jag föredrog tv-spelet eller datorspelet, att skriva, läsa en bok eller vara med en kompis. Hängde tydligen alltid över en bok i högstadiet, eller en bit papper och skrev.

Hur formar då detta människor som är som mest känsliga psykiskt i tonåren när kroppen förändras, och osäkerheten och självförtroendet är som  sämst? När man är som mest sårbar är man också mer benägen att anpassa sig för att smälta i i mägden och bli en klon. En människa med samma åsikt och tycke som den större majoriteten. Att vara utanför och därmed riskera tt bli pratad om bakom ryggen om man enligt majoriten har fel åsikt. Det är de flesta tonåringars värsta mardröm. Ingen vill vara den där konstiga pricken i klassen, eller skolan som har konstiga åsikter och nöjen. Då får man höra att man är tråkig, och orden haglar över en.

Detta mönster skapar en som framtida människa. Det konstiga med detta mönster är att medan man försöker skapa en roll för att passa in, ska man förutom att komma på sitt framtida yrke för att kunna välja en utbildning att gå vidare med, så ska man också hitta sig själv.

Förlåt om jag inte fattar den biten.
Men hur ska man kunna hitta sig själv och samtidigt smälta in i folkmassan för att bli accepterad?

Nu kanske det är lättare? Då indivualitet uppmuntras, och egen klädstill är något bra. Vilket faktiskt är skönt. Men fortfarande tror jag att man måste sticka ut lagom mycket och på rätt sätt för att bli accepterad. Eller e jag helt fel ute?