Ni kan inte ha missat att den 26:e var det 5 år sedan tsunamin i Thailand.
Den händelsen har skakat mig oerhårt mycket, även om jag hade turen att inte känna någon som omkom.
Men när jag satt där med en nyfödd dotter på 2 veckor och hörde föräldrar sitta framför kameran live sändning och säga att deras månader gamla barn slets under deras armar när vattnet svepte in. Det barnet dog sjävklart.
Jag minns det som om det vore igår.

Så satt och läste chatten av en av dem som varit därnere, Karin.

Den sista frågan var så klockren. En person frågade vad hon tänkte när vågen kom emot dem och hon sprang mot vågen. Behöver den frågan ens ställas? Det var hennes barn därnere!
Det vart också hennes svar. Hon kunde inte springa från dem. Det var hennes barn.

Som förälder gör man vadsomhelst för sina barn. Om det innbär att springa mot en stor dödsvåg så gör man det.
Hur kan man leva med sig själv när man ser sina barn få vågen över sig själv och man själv springer ifrån dem?
Jag skulle gjort likadant. Springit mot den för att rädda deras liv.
Även om det innebar att jag skulle dö.