Medan jag ändå är inne på lite bussgnäll så Kanske jag ska ta upp  vad som hände i tisdags.

Kanske ska lägga til att jag aldrig gillat att åka buss/tåg/tunnelbanna med barnen.
Tänker att jag åker ifrån barnet, elelr nåt hemskt. Inte först gången det händer iaf....
Man har ju läst om det många ggr i tidningen.

Nåväl, men iband måste man åka buss iaf.
Specilel tnu när man hotar att bryta benet bara man rör sig utanför dörren. Och nästan hela vägen till centrum består av en lååång nedförsbacke/ eller sneda vägar som är i stort behov av upfixning!

Nåväl hopad e på bussen mot centrum efter dagis.
Allt gick bra då.
Men så skulle jag av!

Ja, jag är livrädd av någon av barnen ska bli kvar medan jag åker iväg eller tvärtom. Var bra nära nu.
Har precis blivit lugn av att åka buss och så händer det här.
Nu kommer ag bli en nojjig morsa igen på bussen. "nej mary" , "sitt still" "kom hit", "spring inte runt, ni kan ramla bussen stannar"(ja det sista är för att chaffören ska fatta tat han ökör som en biltjuv).
Nu behöevr jag inte göra det längre då MAry alltid sätter sig längst bak på bussen om det är tomt, eller ett sätte nära mig om det är mycket folk. Medan JOnathan sitter med mig eller bredvid mary vid mycket folk.
KOmmer bli en sån där morsa som konstant säger allt detta non-stop på bussen och irriterar folk på bussen igen.
Men jag är livrädd att de ska ramlaoch slå sig, bli lämnade eller ramla av stolen vi d alla u-vängar chaffören gör.
Inn asatt jag tyst och ebet ihop och visstatt det var bra, att vi kom av i lugna ro utan att bli lämnade.
Men efter dte här komme rjag stressaupp mig redan när vi ser bussen komma. OCh en stressad mamma är en tjattig och irroterande mamma.

Saken är den att Mary som sagt har börjat sätta sig långst bk på bussen. De tider vi åker buss är det nästana lltid halvtomt så då vågar hon. Hon sitter där och sjunger och ler och se jättestolt ut. *sötis*
Medan JOnathn sotter bredvid mig dr barnvagnarna ska vara.
Så ska av.

Trycker på barnvagsnkappen att vi ska av, så att vi få rlängre tid på oss. Notera att bussen endat ebestår av max 1 pers. INgen känner ingen, så ingen pratar me någon.
Mary skuttar ut glad som alltid at få ha åkt buss.
JOnathan ställer sig framför vagne. Men på dessa 10 sekunder som det tog att få tag i honom och flytta honom med tvång och under skrik så att jag kunde komm ner. Så börjar chaffören stänga dörren.
Ursäkta mig, men brukar inte man ha öppet 10 sekunder åt gående folk och barnvagsnfolket får kanske 5 -1 sekunder mer?

KOmmer till trappsteg 1 av t och dörrarna börjar stängas.
Får smått panik, så skriker snältl till "ursäkta" 1 sekunde roc ingen reaktion. Dörrarna fortsätter stängas.
Då får jag verkligen panik. Allt hinenr fara genom mitt huvud i rekordfart.
MAry är ue på hållplatsen, det är en tungttraffierad gata, om hon får panik och springer efter ut mot bilävgen. Vi stannar inte färrn10 minuters gångväg bort förrän nästa station.
Tar i från tårna, och skriker ilsket till "ursäkta" igen.
HAde god lus att skrika nåt elakt, men jag höll i mig.
Jag är int den typen som gör  sådant helt enkelt.
Kom av och hjärtat slog i 110 och jag var panikslagen.
Tänkte på hur dte kunde ha gått.
tänk om hon sprungit ut och ingen hunnit ta tag i henen och hon blivt påkörd.

Ja, jag tänker alltid dte värsta.
Jag drömmer t o m mardrömmar om olika scenarier.
Nu kommer jag vara en nervvrak varje gång jag ska åka buss.

Jag föredra att gå pga denan upplevdelse ovan. Jag vil inte att något ska hända.