Yes, har tänkt läsa den boken ett tag!
Men aldrig blivit av.
Så fanns den på rea för 49 kronor.



För Helena, trettionånting, en ung kvinna som inte är särskilt hårt förankrad i tillvaron, känns familjeliv avlägset. Men så möter hon Paul och bitarna faller på plats. Snabbt blir hon gravid och föder en son. Helenas mamma är en engagerad mormor. Släkten gläds åt det första barnbarnet. Och efter pojken kommer flickan förutsätter alla. Helena blir medveten om att omvärlden är fylld av kvinnor som föder döttrar. Alla utom hon själv, verkar det.

När Helena blir gravid igen, händer något som förändrar familjens liv för alltid. Hennes mamma avlider hastigt. Tragedin gör att Helenas önskan om en dotter växer sig allt starkare. Att mista sin mamma när man själv just håller på att bli en, är kanske livets svåraste utmaning. Helena blir smärtsamt medveten om att hon har alltför få nära kvinnorelationer i sitt liv. En liten flicka kanske skulle kunna fylla tomrummet.

Mitt i kaoset sker något oväntat. Helena hittar sin mammas hemliga dagbok. Sakta inser Helena att hennes mors liv på många sätt är ett mysterium. Vem var hon, denna på ytan lättsamma kvinna? Helenas saknad och svårigheter att finna sig tillrätta i den bitvis tunga modersrollen blandas med en önskan att få veta sanningen. Hon ger sig på jakt efter en svunnen tid. Sökan är både en tröst, en flykt och ett begär att få veta. Men jakten på svar leder in Helena till oväntade insikter. Kanske bör en del frågor förbli obesvarade

Dotter önskas är en roman om mammor och döttrar, men också om pappor, och om kärlek som långtifrån är okomplicerad. Det är en bok om förlust, nyfikenhet och längtan. Längtan efter saker vi kanske aldrig kan få - men just därför så förtvivlat gärna vill ha.

I skärningspunkten mellan litteratur och journalistik uppstår ofta de mest medryckande berättelserna. Dotter önskas befinner sig precis där, jag grips av berättelsen, och jag bryr mig om personerna.
Expressen

---

Boken handlar så väl om det jag tänkte när jag fick veta att jag väntade JOnathan.
KOmmer fortfarande ihåg att när jag låg där och skulle göra ultraljud, jag frågade om de kunde se könet på bebisen också. HOn lovade att titta vid slutet.
Den läkaren hade ju gissat rätt med MAry.

Jag kommer ihåg när jag låg där vecka 19 med dottern i magen.
JAg frågade efter kön. Hon trodde det var en flicka.
Jag vart överlycklig.

Jag som redan sagt som 15-åring:
"den dagen jag får barn, ska HON heta MAry"
Så bokade ett köns ul på en privatklinik. Vecka 32
Jag ville så gärna veta säkert!
När han sa att det garanterat var en flicka ville jag skrika ut av glädje.
Men jag låg kvar med världens största leende på läpparna.
Jag skulel få min älskade dotter som jag alltid drömt om!
Och när hon föddes vart jag kär!
Hon var min lilla flicka! Min älskling från sekund 1.

Så kom ultraljudet med sonen som jag nämde ovan.
Jag frågade igen.
Hela tiden medan hon satt och mätte och allt och jag satt förundrat och tittade på skärmen så kom jag ihåg att jag låg och tänkte: "säg att det är en flicka igen." om och om igen låg jag och tänkte dessa ord.
Jag skulle  ha en flicka igen. Jag ville inte ha en pojke!

När hon sa at det garanterat var en pojke, kände jag bara besvikelsen.
Jag vet att dte är fel att tänka så.
Självklart var jag glad att han var frisk i magen.
Men jag ville INTE ha en pojke.
KOm ihåg att jag sa:
"Ja, då vet jag iaf en som kommer bli glad där hemma"
Kanske låter kallt,m en ja såg mig inte som en pojkmamma.

Jag har 3 syskon, alla min kusiner är tjejer.
HUr leker man med en kille, hur tvättar man dem?
Hur är man med dem?

Jag mådde skit hela graviditeten.
Inte bara av dåliga värden och sånt. '
Utan över det faktum att jag försökte lära mig att acceptera att jag skulle få en son.
T o m under värkarbetet låg jag och försökte få in i skallen att jag skulle få en son.
Att jag skulle ge han en chans trotts att han hade en snopp mellan benen.
Jag fråga under ultraljud 32 igen om det fortfarande var en pojke? Ja!
Frågade innan dess då de kollade kakan som låg lågt.
Ja det var fortfarande en pojke.

Men samtidigt är jag glad att jag fick veta det tidigare, att jag fick bearbeta det faktum att jag har en pojke. Att besvikelsen skulle ha blivit så stor annars att jag antagligen skulle ha börjat gråta  om jag inte fått veta.

När jag höll han i min armar så vart jag inte kär som jag vart i dottern.
NÄr bm slängde up han på min mage, och frgade.
"vill du veta vad det blev?"
"jag vet, det är en pojke" svarade jag som en robot kom jag ihåg.
Med dottern hade jag svarat överlycklig attt jag visste att det var en flicka.

Hur lång tid det tog mig att älska honom villkorslöst?
1 år tror jag inna jag kände att jag skulle dö för han.
Vid 6 månader började mina moderskänslor komma för honom.
Sen växte de sig starkare.

Är det så förbjudet att inte vilja ha ett kön, att man gråte om nätterna?
Tydligen!
Visst jag skäms till en viss del då det faktiskt finns de som har svårt att få barn.
MEn jag förnekar inte problemet iaf. Jag älskade inte JOnathan de första 6 månaderna, hur hemskt det än låter.
Det var väl inet förrän i månad 6 jag äntlgen ände med stolthet att han var min son. Den stoltheten de flesat år på förlossningen fick jag nu först.
Jag mår dåligt nu i efterhand att jag inte älskade han vilkorslöst från första början.
Kanske därför jag daltar mer med honom nu?
Kanske därför jag inte är lika hård mot honom som mot MAry.
Jag vill gottgöra för att jag inte älskade honom lika mycket som jag älskade MAry från början.

Men jag känner mig fortfarande inte som en pojkmamma.
JAg har en dotter och jag har en son.
MEn jag ser mig fortfarande som den typiska flickmamma. Fråag mig inte varför?

Kan det vara därför jag är så öppen med att låta han springa runt i klänning och kjol hemma?
Låta han ha halvlångt hår(okej jag villl klippa han 4 cm, ,men A vägrar låta mig göra det), tofsar?
Vill ha ha smink får han(nagellack och läppglans).
Klär han gärna i rosa tröjor, och undviker typiska grabbiga kläder som spidermankläder och batman och sånt hemskt.
VArje gång jag går till pojksidan av en leksaksbutik vill jag sprinag därifrån, jag hör inet hemma där.
MEn jag biterihop och ger Jonathan hans pirater, och typiska pojkleksaker, hur mycket jag än hatar dessa leksaker.

Önskar jag fortfarande innerst inne att jag hade två flickor?
Eller vill jag inte ha en son hemma som är typiskt gabbig med att inte hjälpa till hemma med att städa och typiska hushållsgöror som de flesta män oftast undviker?
Jag vill ha en son som är värsta svärmorsdrömmen.
Unik, men sockersött! (med det är han ju redan försej), hjälpa till hemma som MAry gör.
A har aldrig hjälpt till hemma med städning(hans mamms gjorde det), och han förväntar sig att jag ska göra allt!
Jonathanska INTE bli sån!
Eller ingen av barnen ska bli såna!

Kan man inte inprogramera det innan de födds, att de int blir stökiga? :-D *visslar*