Tidigare idag vart jag så glad, jag hade fått hjälp för Jonathan! Lättnad!

Imed att jag kämpade LÄNGE med att få hjälp till MAry när hon var sjuk som bebis, och det vart en lång process efter det.
Spydde i 6 månader, fick äntligen hjälp efter att inte ha blivit trodd på bvc, vc och akuten. Hon åt inget, drack knappt, slö, ihålig under ögonen, rasade i vikt, och höll på att kvävas av sin spya flera gånger. Gick hos dietist i 6 månader totalt trror jag det var, tandläkare i 2 år och lagade ohc drog ut tänder på accord, vägde och vägde ständigt. Går i en ständig skräk att hon ska få bihålleinflmmation som hon hade fått då(som desutom bidrog till astman som vi är på utredning på fortfarande), i april förra året fick hon det igen och  det vart ambulansen in, dropp och att se sin lila älsling ligag där helt omedveten om världen gjorde ont. Jag vile skrika jakt ut, gråta. MEn tänk om hon vaknade och såg mig och jag skrämde upp henne, nrä hon redan var så dålig? Jag grätt som en tok tilll sjukhusetm då kunde ju inte hon se mig när jag satt där framme. MEn efter ett bett jag ihop. Ville gråta när läkare och sjuksköterdkor sprang på vc och försökte lägga dropp på henne medan hon låg där helt off. Orkde bara blinda och sova, uppsvullen, matt, 41 grader feber trotts alvedon, stel nacke, uttorkad och prickig. Men det kunde jag ju inte göra, jag var tvungen att vara stark för hennes skull.

Dottern vart precis 4 år, och hon gick till tandläkaren sista gången i höstas. Klar för nu!
Kunde slappan av, men rädslan att varje förkylning ska bli till en bihålleinflammtion är stor. Tredje gången gilt säger de, ja vad händer då? Hjärnhinneinfallamtion? Var bra nära sist!
Varje gång de får feber sår jag bered att ringa 112


Vet inte vad jag är rädd för egentligen.
Kanske likheten med mig själv.
Sneda fötter som en själv, blyg, lika utseendemässigt, försiktig.
To much of me.
Han var ju sååå duktig hos sjukgymnasten.
Men känslan av att han inte är frisk ligger där och mal.
Tänk om det blir värre?
Tänk om han får skoinlägg?
Hans fötter kommer aldrig att  bli raka och får ont i fötter, ryggproblem som jag har.

Att inte vara frisk, och mötta en ny miljö som ska hjälpa honom väcker dotterns sjukdomshistoria till liv.
Ännu en kontakt inom sjukvården!
Obearbetade känslor, som ligger långt bak och bara är. Kommer fram ibland när allt blir jobbigt eller för likt situationen.

Samtidigt är jag medveten om hans korthet....att han har samma kläder som han hade som 1 åring!
Tröjan nedanför kan han fortfarande ha!
Byxorna likaså!
Folk påpekar det, och jag tar inte illa upp!
Bara jag som börja grubbla ibland och vända ut och in på mig själv.
JAg vill ju bara att mina barn ska ha det bra, att det ska vara precis som alla andra.
Men ändå unika på ett bra sätt!