Satt och läste en artikel om tandställning idag!
För er som inte haft det kanske rycker på axlarna.
Men jag fick dras med den där hemska saker i högstadiet!

Innan kunde jag inte äta viss mat i perioder. Hade det för trångt i munnen och det gjorde så ont i munnen då för många tänder trängdes i munnen. Dessutom var de sneda! OCh en tand växte upp bakom en annan. Japp det var en enda stor oreda där inne. Så fick den till min glädje då. Jag ångrar det inte, men samtidgt var det inte kul att gå omkring med en silverfärgad tandställning i käften under den känsliga tonåren.
Dessutom gjorde det djävulskt on t i käften varje gång de spänt åt! Kunde knappt äta den dagen det gjordes!
Knappt vågade man le heller, utan satet handen framför munnen när man log.
Fick dessutom skavsår inne i munnen där metalplatorna skavde mot läppens inre hud. Fick något gummliknande att sätta på den metalbit som orsakade skavsår.Underbar sak!
Desutom fick en skoltrött tjej komma ifrån skolan varje gågn jag skulel till tandläkaren elle rvarje gågn en platta lossnade och behövdes klistras på. Som plus på detta fick man tänderna slippade  och de vart lite vitare när klistret skulel bort. :-)
Några års lidande var värt ett lite vitare och framförallt rakare leende. Och jag slapp ha ont i tänderna för attd te tryckte på. 

VAd de kom fram till i den intressanta artikeln?
Att räls som som sitter fast fungerar bättre än avtagbar. Jaha...måste ju ändå vara ganska så naturligt att det har den verkan! Men att påstå att båda hade lika ont..nja! Då den som sitter fastlimmad dras åt mer, än den lösa så måste det göra mer ont. Eller?