HAr inte skrivit på länge, om dagliga händelser, men det beror inte bara på en rastlöshet, och en känsla av att inte orka med bloggandet. Utan även på att alla bilder finns i mobilen och de måste överföras vilket jag inte heller orkat med. Men ändring på det i veckan. Tog tid innan jag hade tid att skriva bara.

Men här kommer det lite uppdatering iaf.

För 1½vecka sen, tror jag det var.....har ingen direkt koll på tiden. Känns som om allt smälter ihop och man kämpar med att överleva. Men nåväl, en dag så klagade Mary på att hon hade ont i foten, eller snarare ett illtjut. Ser då hur den är röd, svullen och ser polerad ut. Samt att hon inte kan gå stöda sig på foten. På detta varar det. Ringer närakuten och får skjuts in av min mamma. Vissar sig senare att hon klämt den på dagis, en fröken som öppnat dörren när Mary stått bakom. Hon berättade att fröken sagt förlåt och tröstat henne. Men frågar dagen efetr på dagis om något hänt, nej. De visst inget, verkde inte vilja ta tag i det mer.
Tycker faktiskt dte är oproffosionellt gjort. Okej att det är ett sommardagis med fröknar o barn från kommunens alla barn, men om jag frågar dagligen hur dte gått på dagis, och de säger bra. Sen fortsätter prata med en annan fröken medn barnen leker. Kanske är bortskämd på dera ordinarie dagis, men där får man en lång redogörelse dagligen.
Har de slagit något får manhöra det, om något hänt. Ocm de ramlat och slagit i huvudet, och de hittade ingen bulla. Men de säger det iaf hon skulle bli sämre så att jag vet. Ja, ni förstår. Små, men uppslattade saker. Frågar jag något, så lovar fröknarna att ta tag i det och när jag hämtar eller redan dagen efter får jag svar. Men svar får jag.
Ingen verkar vilaj jobba, alla ser mest missnöjda ut på dagiset, känns i luften om man säger så.
Så nej, ska hämt deras kläder från dagis på måndag och säga tack och hej. Bättre att ha dem hemma, där de iaf inte blir puffade utan tt fröknarna säger något.

Eller som samma vecka då efter att hon kom tillbaka efter någon dag hemma med sitt paket.
hon har ett strt fotskav bak på hälen som nästan läkt, en tjej hoppar på henne bakifrån och spåret börjar störtblöda, det verkligen tokrinner blod, för bildas en pöl i skon på nolltid. Fröknarna sitter och tittar bar, gör inget. Utan fortsätter prata. Frågar var plåster e, med dotter skrikande i famnen. de pekar bara mot ett rum och pratar vidare. På väg in ser jag en fröken från deras dagis, hon vissar mig vägen, pratar med Mary att hon ska sitta på bordet medan mamma torkar bort allt blod. Hon tar fram plåster. Ja ni hajar. Det e skillnad på dagis och dagis.

Nageln är mer än halvt lös och det är en infektion i tån. Men det visst jag ju redan, varet kom ju inte från ingensstans precis. Men läkaren ville inte dra loss utanhan sa att den skulel lossna tids nog.

En sjuksköterska fick komma in och lägga om såret, väldigt trevligt.
Skämtar och pratar direkt med dottern, vilket jag tycker är bra då det faktiskt är hon som är patienten.
Fick henne att slappna av, och hon pratade glatt på där inne.
KOm stolt ut med sitt paket sen som han kallade den. Till detta ettblå skoskydd att ha på så att dte itne blev blött vilket det inte fick bli.