Hela tonåren, fram till 18 års ålder hade jag en himla komplex för min näsa.
tyckte den var lång och såg ut som en häxnäsa.
Rena pompiriposanäsan(eller hur det nu stavas).
Gick så långt att jag låtsades vara sjuk när det varje år skulle ritas profilbilder i skolan. På bilder tittade jag alltid framåt, aldrig en profilbild på mig inte.



Men vad fins det att skämmas för?
Nog är den lite längre än normalt, men  herre gud så hemsk är den inte!
varför koncentrera sig på det negetiva när man kan fokusera på det man gillar med sig själv istället?
Att man orkade?Inte nog med att man önskade för allt i världenatt näsan skulle kapas av/ramla av, dessutom hatade man livet och led av en ångest och önskade att livet skulle ta slut så att man slapp allt elände. På detta skämdes man för sin kropp, benen för smala, för small, för stora bröst, för spinkiga armar, för stor röv snedda tänder....ja listan anka göras lång. Och nästan alla var helt fel, förutom tänderna som faktiskt hade ett eget liv. De gav en smärta då det var för många tänder i käften, som gjorde att man ibland levde på alvedon och endast kunde dricka mat. Allt tuggande medförde smärta. men dete tillfixat, fyra tänder fattigare, 3 år med tandställning och det problemet e ute ut världen.
Om ajg har komplex för något idag?
Nej, inte komlpex, men mindre nöjd. MEn det tar inte upp hela min värld som det gjorde då.
Nej, det finns viktigare saker att lägga sin energi på.

Så bjuder på lite egobilder för att fira mitt sunda synnessätt på kroppen  :-)



Spanna in naglarna, jag har långa naglar igen!
Dansar runt av glädje. Haha





Saknan....
sitter och lyssnar på min förebild och guru Michael.
Hur ledsen kan man se ut på en skala?
Eller värre kan jag se ut, glad att ingen kamera fanns där eller att jag bad att få sitta hos mina föräldrar under minescermonin. Skulle ha skämts efteråt. Skrek rakt ut av smärta, grät så jag inte fick luft, gungade apatisk fram och tillbaka samtidigt till antagligen skrik, tårar eller apatiskt stirande. För att ibland skaka som en tok.
Ibland låg jag dubbelvikt och hulkade.....måste ha sett bra sjuk ut.
Barnen satt på golvet vettskrämda och skrek av skräck, har aldrig sett mig så upprörd tidigare. Så vem kan klandra dem?

men jag har kommit e liten bit på vägen.  Om 1 år ska ni se att jag mår mycket bättre, även m jag inte är helt återställd då. Men jag kommer komma upp igen!
Han hade velat att vi levt våra liv!