Det ligger på KS, inne på radiumhemmet.
PÅ samma ställe där mammmografi och strålbehanldign genomförs.

Jonathan följde självklart med. Dumt att åka tillbaka till dagis då vi var i Rotebro. Så han fick helt enkelt följa med.
Men han tyckte bara det var kul. Lite egentid med mamma, är inte ofta de får det.

Tog tåget in, och sen sprang jag in och köpte bedövningsplåster till mig inne i stan. Emla är guds gåva till oss pruträdda, varför visste man inte om dessa som barn? JAg blev själv rekomenderad dessa när barnen skulle ta blodprov. Och barnen tycker dte är spänande att ta sprutor, se när de fylls.
Jag vill inte känna nålen röra huden.
Sen mot bussen som tog oss närmare målet.
BLev bara mer nervös.

Så mot KS då i Solna.
Blir alltid lika sorgsen när jag kommer ditt.
Tänker på när MAry var sjuk och blev inlagd.
Så fick mot  Radiumhemmetoch Jonathan fick spader av alla taxibilar. Var ju så många på samma ställe. :-)
Vilken lycka för honom. 

Så efter att ha kommit fram till rätt ställe efter att nästan ha gått vilse, så kom jag in iaf.
 Varför försöker man alltid peppa sig själv med att säga inte dör, när man själv vill springa skrikande ifrån?!
Så satte mig ner och tog bort plåstret inne innan de skull börja undersöka knöllen.
JAg kände knappt något då hela bullan på handleden var bedövad. Inte förrän han började trycka, och faktiskt krävde att jag skulle känna efter om det gjorde ont så började handleden bulta som en tok. 
var han tvungena tt rycka in den för kung och ftserland? Sådär höll han på att klämma och trycka i 5 minuter iaf.

 Sen tog han fram nålen.
Då kände jag baar hur hela magen vände sig ut och in.
Jag vilel spy, och fick panik.
Började profylaxandas för att inte börja hyperventilera och bli yr. Slängde halsdyken över ansiktet för att inte skrämma upp JOnathan som mest stod på golvet och såg förvånad ut.
"Gmmer isg mamma?" frågade sköterskan som var med läkaren.
Han flinnade och väntade spänt.
"När som helst kommer mamma fram"
Jaha, han ville leka.
Bara att säag titut några gånger till hans glädje innan läkaren skulle sticka en.

Ni som minns spritan i 6:an hur den brändes som eld i armen, ja så kändes det nu.
Då låg jag och grät så att jag skakade i 1½ timme efter sprutan och jag var helt paralyserad av slräck.
Skolsköterskan fick rinag klassrummet och säga att jag inte kunde komma förrän jag lugnat ner mig.
Låg under halsduken och andades och försökte lugna ner mig innan jag tog bort hansduken.
Ville ju inte att  Jonathan skulle se en panikslagen mamma som var rädd för en nål.
Vad lär han sig inte då?
Tryckte tillbaka gråten som låg nära tillhands.

Då säger han det jag INTE vill höra.
"Det kom inget. Vi måste ta en till spruta."
Saken är den att han ville ha något i sprutan, en senbit, brost eller vätska. Vadsom helst.
Bara att bita ihop och gärda ut ett till stick.
Jag blir kallsvettig av ett blodprov bara, nu ville jag dö.
Men överlvde gjorde jag.
Även om handen gjorde mer ont än någonsin.kunde inte ens röra tummen nu.
Så lindan på HÅRT och sen ner för alla dörrar. Hög i handleden mer än någonsin nu. Gick knappt att köra vagnen som det var. Mådde illa och kände att jag behövde spy samtidigt som jag gick och tryckte tillbaka tårarna.
Jag ha knappt bölat offentligt och tänker inte börja nu heller.
Nu skulle vi till centrala stockholm och äta lunch.
Gick till mcdonalds och åt lite lunch, och klockan var 13 och det var smokat på folk.

Men plats fick vi iaf.....satt där och åt medan en pensionär satt och pratae och busade med Jonathan.
"Nu måste jag gå. Men jag kommer att tänka p dig hela dagen. En sån sött och  bedårande liten pojke."
En stolt mamm aoch en glad Jonathan. :-)