Det var...

-Vi som ”knackade på” hos våra kompisar utan förvarning när vi ville träffa dem.

-Vi som lärt oss räkna genom att räkna antal pet-flaskor som behövs pantas för att köpa 100 st 50-örestuggummin.

-Vi som slog in skolböckerna i diverse fina skydd för att vi behandlade dem med respekt.

-Vi som kan skillnaden mellan discodans och tryckare.

-Vi som på egen hand klippte i våra jeans innan de började säljas söndertrasade.

-Vi som har sparat en blå/röd kudde fylld med märken såsom silverfisken och baddaren.

-Vi som någon gång har haft en OKEJ-poster upphängd på väggen.

-Vi som samlade på allt - främst kapsyler.

-Vi som var den första generationen som kunde zappa mellan Skurt och Björnes magasin.

-Vi som i våra egna dagböcker inte kunde undvika att använda samma fraser som i ”Berts Dagbok”.

-Vi som försökte allt vad vi kunde att bygga lika fina trädkojor och hitta lika coola ”gömställen” som det fanns på TV.

-Vi som förmodligen var den sista generationen att motta hemstickade tröjor och sockar från våra far/mor-mödrar.

-Vi som på egen hand lärdes oss datorer/internet/fildelning och dessutom fick lära våra föräldrar hur de kollar sin mail.

-Vi som visste skillnaden mellan att ringa billiga lokalsamtal och dyra riksamtal.

-Vi som trodde att vi blev rika när guldtian ersatte papperstian.

-Vi som upptäckte erotik genom ryska posten och snurra flaskan.

-Vi som hade kvar Sovjet i kartboken hela grundskolan (trots upplösningen).

-Vi som trodde att pins i stil med ”Rör inte min kompis” skulle förändra världen.

-Vi som använde gnuggisar dagligen.

-Vi som förtjusades av att leka med slime ifrån Buttericks.

-Vi som började ”hänga med våra polare” när det blev för ocoolt att ”leka med våra kompisar”.

-Vi som jublade när gröna/svarta tavlan bytades ut till whiteboards i skolan.

-Vi som fick hjälpa läraren att trycka på play på videoapparaten

-Vi som fyllde våra cykelhjul med kulor eller spelkort för att det skulle låta så mycket som möjligt när vi flög fram.

-Vi som trodde att vi skulle bli rika när vi efter många år skulle sälja våra kulor, ishockeykort och pogs.

-Vi som spelade in musik på kasettband genom radion.

-Vi som gick från altavista till eniro och från eniro till google.

-Vi som frågade chans på någon ny varje vecka.

-Vi som hittade på ett eget språk för att kunna sjunga med i engelska texter.

-Vi som drack Cuba Cola och Jaffa.

-Vi som läste OÄ i skolan.

-Vi som var närvarande medan myrornas krig fortfarande gick på TV.

-Vi som fortfarande säger negerbollar och aldrig har sagt det och menat något förolämpande.

-Vi som var för coola för vanliga sällskapsdjur och skaffade vandrande pinnar och tesvamp.

-Vi som lekte med Manicklar.

-Vi som smaskade omkring med Jenka, Shake eller Hubba Bubba i munnen.

-Vi som fick fler finnar av Clearasil.

-Vi som hade påtvingade brevvänner i grannorten.

-Vi som läste Lyckoslanten.

-Vi som inte fick slänga maten eftersom det fanns barn i Afrika som uppenbarligen var hungriga.

-Vi som var med på rökrutornas tid.

-Vi som drack Sunkist ur pyramidformade förpackningar.

-Vi som hade en Amiga hemma - datorn där man skrev cirka en sida i ett ordbehandlingsprogram och så var minnet fullt.

-Vi som kallade 1: orna för ettakladdare och 2: ornna för toalettdykare.

-Vi som drömde om att ha en egen rökmaskin hemma.

-Vi som tyckte det var värt tiden det tog att surfa med 56k-modem.

-Vi som tryckte på play på kassettbandspelaren till vår Commendore 64 och sen kunde gå och göra något annat i 20 minuter medans spelet laddade.

-Vi som lämnade Bingolotto samtidigt som Leif Loket Olsson.

-Vi som lät mamma fläta hela håret i små flätor när håret var blött, och sen sov på dessa under natten för att få vågigt hår till kommande skoldag.

-Vi som hade en väldigt härdad men ändå öm nintendotumme.

-Vi som hade våra första slagsmål genom att tävla om vems farsa som var starkast eller hade farligast yrke.

-Vi som införde pizza, kebab och tacos i svensk husmanskost.

-Vi som dansade så långa tryckare att vi klibbades fast i varandra.

-Vi som fortfarande kan dansa Macarena till punkt och pricka.

-Vi som är de sista att komma ihåg movieboxen.

-Vi som fortfarande inte kan se Ingvar Carlssons ansikte utan att tänka på Dojan.

-Vi som var de första i backen med snowboard.

-Vi som använde telefonkort och personsökare innan mobilernas tid.

-Vi som fick förbud att använda tamagoshi på lektionerna.

-Vi som använde sockiplast för att förhindra det groteska vårtspridandet.

-Vi som använde cykelbyxor i olika färger.

-Vi som spelade snake på datorn som små innan det dök upp på mobiltelefonen i tonåren.

-Vi som fortfarande säger Domus eller Servus i stället för Coop.

-Vi som var de som började med lunarstorm och vi som tog jävligt lång tid på oss innan vi hade hjärtat att sluta med det.

-Vi som vara jäkligt skeptiska till MSN när det kom då ICQ faktiskt fungerade alldeles utmärkt.

-Vi som har försökt att säga krankelibrankelfnatt eller killevippen för att se om det gav någon effekt.

-Vi som lärde oss hantera MS Dos för att kunna spela pc-spel.

-Vi som lärde känna Robert Gustavsson genom Björnes Magasin och inte Parlamentet.

-Vi som går igång på ”När du hör den här signalen... *pling* ...när du hör den signalen, då vet du att det är dags att vända blad. Då börjar vi...”.

-Vi som var tvungna att blåsa i våra nintendospel för att de i överhuvudtaget skulle fungera, teknik: kraftigt men utan salivstänk.

-Vi som drev våra föräldrar galna med monotona piptrudelutter från ett hypermodernt gameboy i bilen.

-Vi som i våra busringningar aldrig lyckades lika bra som Hassan gjorde på radio.

-Vi som hade gameboy color med färgrannt hölje, inte färgskärm.

-Vi som utan besvärliga åldersgränser sprang upp och handlade Blend Ultra (!) till våra mammor.

-Vi som åt Bamse-meal på Clock innan vi upptäckte Happy Meal.

-Vi som vek alla våra nya tjugokronorssedlar till skjortor.

-Vi som käkade Raider och inte Twix.

-Vi som hade en hel hylla med filmer som vi spelat in från TV på kassetband.

-Vi som tyckte att vi var extremt välberesta genom timmar framför BackPacker (1 och 2).

-Vi som hade bänkar med lock på.

-Vi som fick de blåaste tungorna av Vira Blåtira.

-Vi som fick onödigt mycket information om att vi skulle ringa 112 i stället för 90 000.

KÄnner ni igen er?

Jag fick mig ett gott skrat iaf.

JAG KÄNDE IGEN MIG!

ÅH dessa pyramig festiar....blir helt nostaligsisk......clock.....ja och vem komme rinte ihåg HUR DE TJATTADE om det där 112. Trodde jag skulle få ett psykbrytt av det i slutändan. Hur länge fanns båda numrena faktiskt paralelt för de som ändå inte fattade den hjärntvätten som reklamen vilel få in i oss??