Sjukdomarna gjorde inget annat än cirkulerade här i ett tag kändes det som. Först insjuknade sonen. Vart helt off, från att endast ha kraxat i några dagar. Hostan vart värre och med det kom febern. Men tröttheten sen! Han var hemma en vecka från dagis, då han inte gjorde annat än låg i sängen helt orkeslös och hängde. Tisdagen vart han tillbaka till dagis och dagen efter insjuknade dottern. Men till skillnad mot sonens förvarnanade hosta, kom dotterns som en blixt från klar ovan. På dagen i skolan, på kvällen feber och tröttheten. Sjlvklart hostan. Samma symtomer som lillebror hade. Hemma resterande vecka självklart. På fredagen vaknade hon upp frisk och pigg.

Av naturliga anledningar vart jag trött efter det. Hade inte gjort annat än tagit hand om två sjuka barn. Men det vart kalas på lördagen på nya lekpalatset "Lek & Bus", så var bara att bita ihop. Ville så gärna se det nya då jag i flera år sagt att det borde finnas ett stort lekrum även här i Väsby.  Men de trivdes, även om de hela tiden ville ha en vid sidan om, då det vart sjukt mycket människor och spring.  Ljudnivån ska vi inte ens tänka på. Med en känsla av att vara man glad och hes till tusen så lekte de på fram till fem, sen vart det burger king av naturliga skäl. Jag och barnen vart sjukt trötta och hungriga. Men att beställa gick inte så bra. Rösten höll på att spricka helt och rösten for mellan högt och lågt läge, och mörkt och ljust. För att ibland försvinna. "Det e lungt, det var fredag igår", skämtade killen bak i kassan till om. Önskar det ändå var resultatet av en vild kväll ute, men beställningen kom fram och vi fick mat. Sen släppa sig hem trött. Rösten dog halvvägs hem och på söndagen hade jag feber. Sen kom slemmet som förvärade hostan, bihållorna som började bråka, huvudvärken, trycket i öronen på allt detta. Det vart onsdag och jag fick även yrsel så fort jag pratade eller rörde mig. På torsdagen vart det t o m svårt att andas när man vart stilla sittandes. Minsta rörelse framkallade yrsel och fortsatte jag att gå trotts yrseln så kom domningarna och stickningar i ansiktet.

Då vart det nog. När man inte ens kan gå 5 meter utan att det känns som om man håller på att falla ihop i en hög och kvävas, så har man nog gått för länge med skiten. Åkte in till närakuten och kom tillbaka med näsdropar på kortison, mollipect mot andningen och kåvepenin mot infektionen jag hade i kroppen. Inte förrän nu kan jag säga att man är tillbaka i matchen igen.

Så den 29:e Mars började allt igen.......