Skrev i min andra blogg om boken mörkrädd, och förklarade lite lätt att jag själv fortfarande i vuxen ålder är mörkrädd. Som barn var mörkret rena skräcken. JAg ville bara skrika rätt ut i panik varje gång mökret kom smyggandes. Det sjuka var att mörket inne alltid verkade mer skrämmande, än ute. Så är det fortfarande än idag. Jag sitter hellre i en skog med bara ett ljus tänt, och omsluten äv mörket, än sitter hemma med endast ett ljus tänt och omgiven av mörkret. Man borde känns sig trygg hemma, att här kommer ingen åt mig, men är kanske just det. Jag är instängd, och det är svårare att fly. Jag vet inte. Eller så grundar det sig på mina upplevelser som barn/tonåring. Även upplevelser i vuxen ålder. Men de är inte lika många.

Varje kväll när mamma läst godnattsagan och släckt lampan så hoppade jag under täcket. Låg där spänd som en fiol och väntade på att något skulle börja höras. Flåsande, och värmen inne i täcket blev mer påtagligt. Ett under att jag inte dog av syrebrist där inne, då jag täppt till alla tänkbara ingångar, så att ingen skulle komma åt mig. Vem vet, en hand kunde ju gripa tag i ens fötter om man lämnade det öppet, eler något liknande. Se började figurerna växa fram. Skuggan vid dörrgavlen, som stod och glodde på en. Klädskåpet som alltid gled upp och det kändes som om NÅGON satt där inne i det bläcksvarta mörkret. Jag avundades syrran som jag då delade rum med. Hur hon alltid lyckades somna in så fort, eller var det bara ett spel för att slippa höra mina "Är du vaken?".

Att hoppa upp i sängen, var en plåga det med. Mörket under sängen var precis lika skrämmande som allt annat. Men man kunde inte se det som fanns där under, när de greppade efter en. Så man tog satts och hoppade upp i sängen, en meter ifrån. Man hade klarat sig ännu en gång, från det som nu kunde tänkas finnas under sängen. För att komma in till rummet var man tvungen att passera en klädkammare som bokstavligen skrämmde skiten ur mig även på ljusa dagen. Det spelade ingen roll om lampan var tänd eller inte. Längst in i garderoben, bakom alla kläder, bänkar lastade med kläder, skivor och allt annat så var det mörkt. jag gick aldrig ditt in utan att någon stod och hållde upp dörren och en ficklampa iaf strömmen skulle gå. Man visste ju aldrig säkert. Men förbi detta rum skulle man iaf, och även där tog man satts för att så fort som möjligt passera.

I tonåren blev det en hel ritual att gå och lägga sig. Först kissa, sitta med öppen dörr för att se det som eventuellt kunde tänkas komma, hallen var nämligen alltid släckt på kvällarna. Sen släcka och springa bort från toalettdörren så fort som möjligt som nu var mörk. Mot köket, hämta ett STORT glas vatten för att slippa gå upp på natten och dricka (mörkret), sen säga gonatt. Tända hallen, springa förbi garberoben. Sen släcka lampan till sitt rum fort! Sen mot sängen och tända nattlampan. Nu var man i det trygga ljuset. Men nu skulle lampan i hallen släckas igen. Tur var det att den hade två knappar. Behövde bara sträck ut handen och lampan släktes i hallen igen. Stänga dörren fort som bara den. Jag var lite tryggare nu iaf kändes det som. Men inte helt. Jag skulle faktiskt gå och sova också. Det innebar att jag var tvungen att släcka taklampan. Sagt och gjort så gjordes detta med hjärtat i halsgroppen. Det var aldrig något jag såg fram emot. De innebar att jag skulle ligga mot väggen som gränsade till den läskiga klädkammaren. Höra dessa ljud. Ligga och sjunga alla låtar jag kunde komma på för mig själv med händerna för öronen. Jag hade ett eget rum i tonåren föresten. Man somnade alltid i ren utmattning, för att sen vakna mitt i natten. alltid klockan 3. I dont know why. Samma sak än idag.

Jag flyttade hemifrån, vilket jag tyckte var skönt. Jag slapp all panik i den där lägenheten. Jag slapp nattbesök. Men första tre åren sov jag med lampan tänd i hallen, vilket drev killen till vannsinne, tänk om DE följt efter mig? Ja, paniken släppte inte riktigt där. Dottern föddes och hon fick kolik, och varje natt tvingades jag som mörkrädd att gå runt i lägenheten med en skrikandes bebis. I början med tända lampor för att jag skulle bli lugn. Men det snarare gjorde dotterns skrik värre. Så fick inse fakta, jag var tvungen att bita ihop och släcka lamporna. Panikslagen fick jag runt i lägenheten och hoppades att det skulle ta slut någon gång. Men det var lite bättre.
Jag klarar av att sova med släkt taklampa och endast lampan över diskhon är tänd på natten. Jag vill ha någon trygghet iaf paniken kommer smygandes tillbaka, vilket den faktiskt gör ibland.