Jag vet inte riktigt hur jag ska reagera på artikeln "Vi älskar Mubarak", som jag läste för för två dagar sen. Jag har sen dess gått och funderat på dess innehåll. I vanliga fall brukar jag gnälla på att artiklarna  som skildrar en händelse, är skriver från en synvinkel bara. Men så är inte fallet här, och det är ju alltid positivt att man får en bild från den andra sidan. Det bidrar ju till mer förståelse för situationen. Men i det här fallet vet jag faktiskt inte om det lyckades. Jag tycker bara synd om kvinnan för att hon är så insnöad i sitt tänkande. Att hon saknar sin son och vill ha honom tillbaka, det har jag full förståelse för. Det är ändå hennes son! MEN att sitta och påstå att hennes son var så snäll?!

Visst han var säkert snäll mot henne, men är man verkligen helt genomsnäll när man tar en häst och rider rätt in en enorm folksamling med mål att starta bråk och göra folk illa? Jag har svårt att köpa det, oavsett hur desperat man är. Vad är ens målet när man rider in i en folkmassa som tidigare endast okuperat ett torg?

Läs hela artikeln HÄR. För att få er en egen uppfattning. Vad tror ni de tänkte på när de agerade som de gjorde?