Ännu ett år och höstlovet har passerat. Vet inte vem av oss tre som var mest glad över att det lovet äntligen var här. Man får sovmorogn, inga måsten och bara var. Var tänkte från början att vi iaf skulle åka skridskor en gång och sen gå till ett lekrum. Men biljetterna vi har ditt gäller inte under lov, så fick ställa in det. Likaså med skridskorna, blev inte av av bekvämlighet. Men däremot kom vi iväg till Stockholm. Såg Eric Saade för tredje gången, och nu fick barnen ett varsitt ex av singeln signerad. Behöver jag säga att stackaren satt lite över 1  timmar och signerade? Jag och barnen och syrran hann t o m  gå och äta. Vi vart lite avskräckta av kön så vi avstod från signeringen. Kön var för lång!! Halv sex började han signera, och halv sju kom vi ditt och för att se om kön kanske minskat. För innan så hamnande vi utanför gallerian, och runt hörnet. Nej, det funkade inte. Men kön var då kort, och vi chansade.
Dottern som är ett stort fan av Eric vågade knappt titta fram bakom min rygg där hon tagit skydd. Hon vågade inte ens prata med han. :-) Sen bar det av mot nästa mål den dagen. Bio time! Skulle se "michael Jackson: the life of an icon". Barnen ville se Eric, eller jag också då. Men barnen mest, jag ville gå på bio. Så kl åtta då bion började, så fick vi biljetterna och klev in. Barnen vart mest glada över bordet som dukats fram me chips och läsk. De fick bara ta, och filmen började efter lite dans innan själva filmen. Dottern var helt tagen i dansen. "Mamma, är det Michael Jackson?" frågade hon med stora ögon. Hon vet att han är död, men satt och gapade bokstavligen. Speciellt över moonwalken, hon hoppade bokstavligen i stolen. Sonen låg redan då med hakan på bordet. "När börjar filmen?"

Halvvägs gick det bra, de kollade även om de turades om att springa på toaletten. har aldrig varit med om ett sånt springand epå toaletten, eller jo det har jag föresten. En kryssning för nåt år sen. Första 40 minuterna spenderades springande på toaletten med olika barn. Var lika illa nu. JOnathan skulel först bajsa, sen km vi tillbaka satte oss tillrätta och MAry vart bajsnödig. Sen satet vi oss ner igen och sonen vart kissnödig. KOm tillbaka och dottern vart kissnödig. Ja, ni hajar.....Men det jag fick se av filmen var bra. Riktigt bra, och fakta lass fram av vänner till Michael. Inget påhitt, bara fakta. Det mesta hade man listat ut genom åren, även om två händerlse kom som en chock. Den dvd:n ska jag helt klart köpa.

Vad hände sista timme med ungarna? Ja, de ville hem. De tyckte inte om filmen, förstår dem. Dokumentärer är väl inte direkt  barnvänligt. Men gjorde ett försök iaf. Sista 20 minutrarna hotade dottern att gå hem på egen hand om inte jag följde med henne på en gång. Haha. Men trött som hon var, så fick hon sitta fram i vagnen, till hennes glädje. Jonathan fick sitta på ryggstödet. Ibland får man helt enkelt använda fantasin när man har två trötta barn och endast en sittplats. Men hem kom vi även om jag fick leka lekledare på tåget för att lyckas hålla dem vakna. Skulle en somna, fine. Men skulle ett barn somna, vill barn två också sova och kommer klaga hela vägen på huurrrr orättvisst det är. Ja, men det gick. De köpte leken och satt och tjött av glädje ibland. Men never again, för sent säger jag bara. Min kropp orkar inte med det och inte barnens heller.