Igår efter att de ätit kvällsmål, borstat tänder och sånt, så fick jag motvilligt barnen till sängen. Jag var dum enligt sonen, som tvingades avsluta sitt tvspel. Mary var inte trött, fastän hon satt och höll på att ramla ihop i soffan.
Men fick dem i sängen efter lite tjatt, Men väl där så la sig Mary ner på en gång och blundade. Jonathan däremot låg med väldens smile på läpparna. Vad låg han och tänkte på för bus nu, var allt jag tänkte på. För det där flinnet var inte nådigt. Han kollar på mig och brister ut i världens skratt attack. Tydligen var den smittsam, för jag kunde inte låta bli att hänga på jag med. Så där låg Jonathan och jag och skrattade så att vi grät i flera minuter. Mary vart argare och argare. "TYSTA!! jag försöker sova!!" skrek hon ilsket. Men inte gick det att sluta skratta när man inte fick skratta. Tvärtom började vi skratta mer. Fick göra mycket för att lyckas få tyst på mig själv. Blunda, bita sig i tungan och försöka tänka på annat. Men det gick, även om det tog sin tid.