För nästan tre månader sen fick dottern diagnosen generell språkstörning, vilket inte kom helt oväntat. Vi har länge vetat att hennes språkkunskapet inte är vad de borde vara. Att inte förstå ordets betydelse, att inte kunna böja orden var det främsta som vi la märke till. Dessutom hade hon svårt att hålla en röd tråd i samtalet. När man höll på att prata om dagen, kunde hon helt plötsligt nämna ett djur som hon sett, för att sen börja prata om dagens händelse igen. Många gånger har man fått fråga henne vad hon helt plötsligt börjat prata om, då man ibland inte hänger med. Ibland förstår man övergångarna om man själv varit med, men för de andra i omgivningen så kan det vara svårt att hänga med i svängarna. Humöret, ja det är HET om man säger så. Utbrotten kommer vid motgång, trötthet och om det inte går som hon vill. Att lära sig något tar längre tid med vissa saker och korttidsminnet är verkligen sjukt kort ibland. Man kan behöva säga minst 10 ggr på 1 timme vart man ska, för att hon hela tiden glömmer bort. Innan blev jag irriterad, måste jag erkänna. Herre hud, hur svårt kunde det vara att komma ihåg att vi skulle till affären?? Eller medan vi badade och fixade iordning oss, att vi skulle på en fest. Ja, nu ser jag självklart annorlunda på det hela. Svårt att bli arg, när det finns en orsak till det. Det är inte henner fel. Dessutom kan hon ha svårt för att förstå reglerna i en lek. Vilket vissade sig på idrotten nu i veckan. Hon blev arg på en kompis i klassen och skällde ut henne för att hon tvingade henne att springa. Men de skulle springa, det var någon lek. Dessutom kan det blir problem med instruktioner då hon inte kan ta emot för många instruktioner på en gång. Utan man får beta igenom dem en och en. Tidsuppfattningen är inte heller vad den borde, vad igår, idag, imorse, ikväll och imorgon är svårt. Dessutom veckodagarna, och allt som har med ordning att göra. Att a kommer förre b och sånt.

Men som med andra diagnoser, så är alla barn självklart inviduella. Andra har problem med motoriken, balans, koncentration och uthållighet utöver det. Dessutom är det inte så ovanligt att man oftast har en annan diagnos vid sidan om. Som ADHD eller dyselexi/dysalki.

Jag la redan märke till detta, när dottern var 4. Hon började ändå prata väldigt sent, hon var nästan 2 år. Och vi trodde det berodde på att hon varit sjuk så pass länge som hon var. Ville ge henne en ärlig chans, men när t o m dagisets inkallade talpedagog påstod att dotterns tal var bra. Så vart man lite fundersam. Man kanske bara var en hönsmamma? Men nej, det var jag inte. Hon hann bara börja i förskoleklassen och utredning påbörjades genast.

Utredningen vissade följande:
Att hon var väldigt duktit på pussel, konstaterade de då, men det visste vi ju redan. Det har hon alltid varit. La 150 bitars pussel som 4 åring redan. Som 5 åring 250 bitars. Letar just nu efter ett pussel med 500 bitar. Så att hon får lite att bita i. Med ett mer barnsligt motiv som passar henne. Det är svårare.

Men hon kunde inte se mönster eller varför vissa saker passade ihop. Hade svårt att ta instruktioner som var längre. "hitta de två bilder som passar ihop. Men på två olika rader." Gång på gång, pekade hon på bilder på samma rad, vilket man självklart inte skulle göra. Talet märktes och hon var inte blyg efter att ha fått lite frukt och pratade på.

Jag vet inte hur detta uppfattas av andra, men eftersom det är ett dolt "handikapp" som är lite av ett okänt begrepp i världen. Har du precis hört talas om dyskalkyli, eller inte ens vet vad det är? Ja, språkstörnig är ett ännu okändare begrepp. Och jag har precis upptäckt att det är svårt att hitta info. Många jag googlat på har fått kämpa i år med att få rätt stöd till sina barn, och det i sig är lite skrämmande. Ska jag behöva bråa och slåss med näbbar och klor för att hon ska få rätt hjälp??

Fastän jag redan fått så otroligt mycket från skolan, så kan de faktiskt bättre. De betalade en utredning som i sin tur ledde till en logoped, de föreslog fritids till dottern på särskilda anledning, de har skickat mig till SSE för att få råd där. MEN dottern kommer varje dag försent. Vi går 20 minuter innan lektionen börjar, och det tar 10 minuter att komma ditt. Men hon ska leka, det kliar, hon fick helt plötsligt ont i magen och vill hem...ja hon försöker verkligen dra ut på tiden. Hemma är det samma sak. Ska inte upp, ska inte äta, glömmer bort att klä på sig. Ska leka mitt i allt. Idag lackade jag ut totalt på hennes lärare. Hon påstod att jag lätt dottern köra över mig, och det var därför vi kom försent. Då har vi sagt hej och jag har frågat hur det gått (fått bra till svar bara), hur kan man veta något sådant när vi inte ens samtalat? Jag slängde ur mig att jag fått tips på hur jag ska gå tillväga för att få henne att gå till skolan och få henne att bli mer positiv till skolan. Vi var inne på dag 2 nu. Hennes svårigheter har gjort att hon lider av dålig självkänsla och hennes svårigheter att följa med gör det inte precis lätt att tycka det är kul att vara med. Hennes lösning för att få dottern att komma till skolan i tid? "Du får tvinga henne, dra henne till skolan". WHAT?? ja, det gör ju verkligen att hon blir mer positiv till skolan, NOT.  Vi försöker lösa ett problem så att det inte blir ett större problem i framtiden, att dra ett skrikande barn till skolan är inte lätt lösning på det problemet då. Det kommer snarare göra att hon sätter sig med på tvären. Jag gick därifrån efter det, annars skulel jag väl ha lackat ur totalt och sagt nåt jag skulle ha fått be om ursäkt för sen. Hon är säkert en toppenlärare, men när det kommer till komplikationer och barn med speciella behov så är hon inte mycket att hänga i grannen tydligen. Men ska på ett samtal med henne den 20:e, så återstår att se vad hon säger.