» Namn: "Lilo"
» Fِödd: 1 Mars
» Bor: Någonstans i Stockholm
» Status: Singel,
» Husdjur: Tyvärr inga
» Intressen: Läsa, skriva, familj/vänner, löpning
» Övrigt: Det här är en blogg om mitt liv som mamma till två "små", hur jag får ihop allt, saker vi kan tänkas hitta på och tankar som far runt i mitt huvud.
Att man kan vara så blind
Satt igår och läste igenom de senaste blogginläggen, för att se vart jag skulle fortsätta. Är alltid bra att få en insyn så att man vet vad man gjort. För jag lär knappast komma ihåg det, illa nog. Det jag mötes av var trötthet, sjuklig trötthet och andra symtomer som borde ha varnat mig för vart jag var på väg. Men icke, jag hade inte tid att stanna upp. Jag hade ett mål jag skulle nå. Trötthets inläggen var skrivna våren 2013. Tröttheten följdes av yrsel, humörsvängningar, dåligt minne, koncentrationssvårigheter. Sömnsvårigheterna hade jag redan lidit av sen skilsmässan. Kämpade på med praktiken, ett lika intensivt jobbsökande, och allt med barnen som jag drogs med ensam. Inte kort efter började jag knappra tabletter mot magkatarr. Det blev sommar och jag älskade de dagar det vart soligt. Men samtidigt stod jag inte ut, solen brände i ögonen. Solglasögonen följde mig konstant så fort solen visade sig. Det dröjde inte kort efter förrän även ljuden vart en pest. Bussresan hem varje dag var en tortyr. Jag tyckte att högtalarna hade för hög volym och de man pratade i telefon med behövde väl inte sitta precis bredvid högtalaren. Det skar i öronen varje gång det plingade till eller hållplatsen ropades ut. Men det slutade inte förrän hösten 2013, tror det var september. Barnen hade gått själva till skolan, och jag var på väg efter dem för att hinna med bussen till praktiken. Hade haft hjärtklappningar en tid, men under kortare stunder vid de tillfällena. Den här morgonen sköljde våg efter våg över en, som jag ignorerat för att få barnen att hoppa i kläderna istället för att sätta mig ner och ta några djupa lugnande andetag. Det hanns inte med, jag hade en tid att passa. Panikattacken fick snällt ge med sig. Hoppade i jackan och hela jag skakade nu, knäna bar mig knappt. Men jag var ändå inställd på att hinna med den där bussen. Där brast det, föll ihop på hallgolvet och kunde knappt andas. Tårarna som funnits där dagligen sedan en familjemedlems bortgång, ville inte sluta rinna nedför kinderna. Vet inte hur länge jag låg på golvet dubbelvikt och kämpade med att andas, samtidigt som hjärtat slog i 100 och tårarna sprutande. Men på något sätt kom jag på att jag måste ringa praktiken. Jag kommer inte komma upp härifrån, det förstod jag då. Kroppen vägrade lyda mig. Men ringa praktiken i mitt tillstånd var inte möjligt. Jag hyperventilerade fortfarande och grät ännu värre. Lyckades på något sätt ringa min mamma, och få henne att ringa praktiken. Hur jag lyckades med det har jag ingen aning om, allt jag minns var hennes skärrade röst och ett löfte om att ta mig till läkaren nästa dag. Jag var utbränd, eller utmattningsdepression som det heter. Min kropp hade fått nog. Sen dess har jag kommit långt. Lärt mig att omprioritera saker i livet. Dela upp saker, allt behöver inte ordnas NU. För en sak vet jag, jag ska inte tillbaka till där jag var då. Orkeslös och trött. Jag vill kunna njuta av livet. Sjunga högt till musiken som strömmar ur högtalarna och känna glädjen i att vara här och nu och full av energi. Nu e jag tillbaka fit for fight.
