Ibland känns det som om livet står stilla, allt kör på i samma gång och inget händer. Under ett helt år har verkligen inget hänt. Men ibland är det bara känslan man har. Satt igår och filosoferade, och insåg att så faktiskt inte fallet. Även om det är svårt att se ibland så göra man små mikroskopiska framsteg, även om det är i arbetssökandet, hemmet eller med sig själv. Från att från början inte ha fått ett enda nejtack mejl från arbetsgivare, så kanske man börjar få det. Det är ett steg mot rätt riktning.

 

Ett tag kändes det som om inget hände, allt stod stilla. Men igår kom jag på att bra mycket har förändrats i mitt liv. För ett år sen hade jag inget jobb, det har jag idag, även om det är ett extra arbete. För ett år sen hade jag inte det inrett i badrummet så som jag ville ha det. Det var gamla tvättkorgen från när man var sambo, den där tvättkorgen man hatade redan när han köpte den. Idag har flera saker tillkommit till badrummet som är JAG. Och flertalet saker har slängts ut ut huset. För ett år sen hade jag inte den där tvbänken/soffbordet/vardagsrumslampan/ i tvrummet/mitt sovrum som är Jag igen. Då drogs jag med den där hemska skinnsoffan exet valde, den där hemska tv bänken som exet valde och den där lampan som exet valde och som jag hatade från dag 1. För ett år sen hade inte barnen egna rum. Så MYCKET har hänt på hemma fronten och fler saker kommer förändras under de närmaste året. Det är trotts allt inte billigt att inreda ett hem, även om jag kommit billigt undan. Second hand, saker jag fått som folk tröttnat på, presenter, och saker jag köpt på rea.

Små steg mot att inreda ett hem som är Jag, och barnen.

 

Så sakerna måste inte vara stora för att räknas som förändringar, även de små stegen räknas. Något att begrunda när vi stressar mot att uppnå våra mål i livet.