Dottern har ett engelskt namn och har aldrig tänkt på att man ska behöva bokstavera det namnet. När vi går till tandläkare, och läkare kan ungefär hälften av dem uttala hennes vanliga engelska namn rätt. Men fick höra av dottern i veckan att de i skolan tydligen inte riktigt har det lika lätt för uttalet vilket hon tycker är irriterande. "Hur svårt kan det vara att uttala ett namn?" sa hon. 
Ja, man kan ju tycka det. Men efter att ha pratat med fler männikor, så är det tydligen ett stort problem. Speciellt hos myndigheter. 

Fast borde jag blir förvånad? Hade ett finskt efternamn innan jag gifte mig, och tillslut så var det lättara att släng fram id-kortet för ingen kunde stava till det namnet, ännu mindre uttala det rätt. Men det förstod jag, två bokstaver skrevs på ett sätt, uttalades som en annan bokstav. O uttalas t. ex som Å. Hur ska svenska kunna veta det? 
Men ett engelskt namn?? Seriöst?

Dottern kanske ska vara glad att jag inte valde att ge henne namnen, Serenity (Sailor moon), Lucia (med italienskt uttal) eller Mary-Rose.  Den första skulle hon både varit tvungen att bokstavera namnet, och rätta uttalet, namn två rätta uttalet och samma sak med namn tre. 

Lite då och då får man såna där dagar då man bara vill  hem och skriva. I veckan som var, var en sådan dag. Enda "problemet" var att jag befann mig på jobbet och allt jag ville var att dra ner och gå hem. Dra ner gallret, springa till bussen och ivrigt slå på datorn hemma och slå på tagentbordet i timmar tills ögonlocken blir tunga och fingrarna stumma. Det kallas skrivcraving!

Missförstå mig rätt, älskar mitt jobb. Men ibland  har man dödlig craving efter cola, chocklad eller vad det nu kan tänkas vara. I mitt fall var det att få skriva! Men jobbet kommer först, så det fick snällt vänta till idag.