Hade jag verkligen en sån liten mage?
Minst 1 gång i månaden kommer man in på någons blogg, eller bildalbum på familjeliv, där jag mer eller mindre loggar in konstant under dagens lopp. Och detta gör man varje dag. Vissa hemsidor e beroendeframkallande. :-)
MEn då snubblar man över dessa gravidmagar. Oftast i vecka 25 av nån konstig anledning, eller så kommer jag ihåg det, för det var inte förrän då jag fick mina magar med båda barnen.
Med barn 2 började magen växa under jackan, då det var höst och vinter. Han föddes i mars. Så när jag helt plötsligt kom med 2 barn ist för endast 1, var det en som frågade överraskat "När var du gravid?? Du hade ju aldrig någon mage?!" Då hade jag sett henne dagligen i centrum och sagt hej, och hon hade aldrig reflekterat över att jag hade en mage.
Detta var då min mage, med dottern (barn nr 1), i vecka 25.
Nu kunde man stå och prata med vänner och gamla klasskamrater och folk såg fortfarande inte att man var gravid när man hade en tajt stickad tröja på sig. Denna vecka kom också A tillbaka till Sverige, efter mycket bråk med migrationsverket. Han dumpade av mig på flygplatsen i kairo(vecka 17), med en plattare än platt mage, och kom hem till detta. :-)
Och vecka 35, med Mary också. Kan påpeka, att större än så här vart den inte.
Inte heller syntes det bakifrån att man hade en kula på magen. Och detta är den
mage man ser på de flesta bilder att fol har i vecka 25. Hur mycket större kan den bli??
Med sonen, syntes det lite tidigare dock.
Detta var i vecka 14.....och nedan var....
....vecka 35. Magen var t o m mindre än med dottern. Eller magen bars högre upp snarare, och på bredden(ist för långt ner och en toppig mage).
Ja, ni se själva. Ser ut som om man klistrat fast en kula på en mage bara. 
Detta var precis 3 månader kvar till dess att sonen föddes. Ingen skymt av bebismage där inte.
Ganska sjukt att magar kan se så olika ut.
Själv njöt jag av min mage. Var aldrig några problem att knyta några skor förrän i vecka 35 och framåt. :-)
Var min mage verkligen så liten, eller har jag bara stirat mig blind på alla andra magar?
Orkade mig ut igår trotts influensan
Ja, vid 17 gick jag iaf ut till centrum, är bara en promenad på 10 minuter ditt. Nu tog den 30 minuter. Hela vägen ditt tittade folk man mötte konstigt på en.Fattade inte varför. Okej att man kände sig som en zombie, men kunde man väl så sliten ut?? Så skulle till affären. VAd upptäcker jag då? Jag hade glömt kortet hemma. Snacka om att bli trött på sig själv. Så går till min mans jobb som är inne i centrum, för att fråga om han har pengar på sig så att jag slipper gå hem och sen tillbaka igen. Han har gått för dagen. Med dubbelsuckar och en skrikig dotter som är arg för att hon inte får chocklad och mat, börjar vi gå hemåt. DÅ det är är uppförbackar, mer eller mindre hela vägen hem så tar det uppmot 1 timme. Folk börjar nu verkligen vända sig om. Och jag känner som om benen är bly, tungt att andas. Får pausa fler gånger innan vi kommer hem.
Slänger mig i sängen när jag kommer hem och ringer min mamma. Efter mycket om och men, så kommer jag äntligen fram. Eller de hör mig äntligen....tydligen nån skit i högtalaren....och högtalaren är tydligen precis där man laddar. Så efter att ha pilat lite med en nål i högtalaren, så hör de äntligen mig. Morsan kör mig till affären.Och jag får fylla kylskåpet som ekar tomt efter 1 veckas sjukdom i huset. Vad skulle man göra utan sin mamma?
VAd är det första hon säger när hon ser mig.
"Men gud vad du ser ut. Du ser ju mer levande än död ut"
Det var tydligen förklaringen till alla blickar. :-)
Samtidigt hostade sonen på väldigt gott.
VAd hände mer igår....jo vid 22 på kvällen började vi klä barnens julgran i deras rum. LÄgger upp bilder så fort jag hittar kortläsaren så att jag får in bilderna på datorn. Barnen fick klä granen själv.
Stoltare barn får man leta efter. :-)
VAr det såhär man såg ut igår? :-)
Mamma, jag kan också dö hemma
Detta utbrast dottern igår när jag låg och kämpade med att komma upp ur sängen.Har drabbats av influensa. Så inte så mycket att göra då. Bara ligag ner tills man återfår krafter tills man kan krypa fram till köket och få i sig nåt.
Vi var på begravning i påskas, då min farmor gick bort hastigt. Barnen följde med då. Åkte hela familjen + mina barn och ena syrrans bebis(som ammades då). Fick förklara för henne varför vi var där. Vad död var. Var lite jobbigt då, då man bara ville lägga sig ner och gråta och inte kliva upp ur sängen. Men med två småbarn måste man ta sig i kragen, och gå upp och göra frukost, förklara varför mamma går omkring och brister ut i gråt hela tiden. Varför jag går runt och inte orkar göra mer än mata, bada och det andra nödvändiga. Varför mamma är rödgråten och så nedstämd. Fortfarande har man inte kommit över det, men är nog chocken som inte lagt sig än. Farmor som var så frisk och klar i huvudet.
Men dottern hade kollat mycket på snövit och törnrosa i följd medan jag låg i sängen och stönade och pustade. Där faller ju båda i en dödlig sömn. Hon berättar väldigt tydligt att de dör. Man blir ju lite rädd när man hör det från en snart 4 åring. Men nu har man vant sig. Ett evigt tjatt då detta är hennes 2 nya favoriter.
Idag när jag låg i sängen och kämpade med att komma upp, har precis tittat på snövit. "Mamma, pessa dog. Häxa döda henne hemma med äpple. Dum häxa" Förklarar att hon inte dog. Att hon skulle vakna så fort prinsen kysste, henne, så hon var inte riktigt död. Dottern såg mest ut som ett frågetecken.
Tröstar en ledsen tjej som verkligen lever sig in i filmer. För varje gång någon blir ledsen i en film, eller rädd, börjar hon gråta krokodiltårar.
Sen när filmen e slut kommer hon fram till mig och ger mig en kram, men utbrister oxå: "mamma, jag kan oxå dö hemma." säger hon som om det vore inget. Som om det vore världens naturligaste sak. Då fick man en klump i halsen, inget man vill tänka på direkt själv.
Har hon fått för sig att man kan vakna av en kyss om man dör, eller har hon bara förstått att hon faktiskt inte är odödlig??
