Jag vet inte, kanske är en mix av vädret, hjärnan som jobbar med att komma över min förlust och den kommande skillsmässan. Men idag är allt såå jobbigt. Tung.
För mig är sorgen tyngre av Michael, än vad skillsmässan är.
Kanske för att vihar haft det så dåligt så länge. Who knows?

Vaknade och kände mig så vilsen.
Ville inte upp ur sängen.
Ville bara sova precis som igår.
Lyssnade lite på Michael igår, slutade med tårar som alltid på dessa dåliga dagar.
Dags att gå till teraupeten kanske?

Hur vet man när det är dags att söka hjälp?
När ens sorg inte kunnat gå framåt?

Som jag sa till min lillsyrra och en kompisen.
Jag orkar bara ta tag i hemmet, barnen och mig själv.
Försöker ta tag i skolan, och hitta nöjen som får mig att flytta.
Träningskort som jag har....orkar inte.
Måste frysa, men för att frysa måste jag ha ett läkarintyg.
Med andra ord från psykologen.

Orkar mig inte ens ta mig ditt.

Ska iaf hänga upp en tvätt.
Sen försöka läsa någrsa sidir i boken innan barnen hämtas.
Just ja, noppa ögonbrynen som jag ine noppat på tre hel veckor.
Sermer ut som en vildbuse än ögonbryn.