söndagen den 19:e, hade haft en bra dag innan med tanke på allt jag går igenom just nu men Michaels dödsfall och A's otrohet.

 Men just då kände jag mig direkt tom! Som ett stort håll i själen och hjärtat.

Vaknade av attallt snörrade, mådde illa, huvudvärk. Var tvungen att krypa på alla fyra för att inte dunsa in i något.
Vad jag ahde gjort? VArit på stranden.
JAg kallas inte vampyr för ingenting, om man säger så.
Men lördagen tog verklige ut sin rätt.
VAr länge sen ja var bakfull, nog när jag var 18, och det var ett tag sen. Men jag kommer fortfarande ihåg den där känslan. Det är det som får mig at inte dricka så mycket alkohol idag. Men att dricka vatten på stranden ärjag tydligen inte bra på....

Låg till säng fram till 15 och villade, då jag äntligen lyckades ta mig ur sängen. HAde og druckt en hel liter fram till dess av både te och vatten. Allt för att återställa vätskebalansen i kroppen. Hjälpte iaf, och jag gick på ostafiga ben upp icf och tittade till barnen. Fick även fint besök av min föräldrar som kom i för att säga hej.

Men imed att jag mådde bättre, så började jag tänka också. OCh känna.
Den där platsen i hjärtat som jag allid hade för Michael.
Min första kärlek, min första människa att efterfölja som ideal och han man mannen glorifierad.
Men nu kändes det så tomt, så smärtsamt tomt. Som om en del av en saknades.

Detta trotts att jag aldrig träffat honom. Så kände jag en sådan känslomässig koppling till honom.