Borde vara glad för michels skull. Men jag är det inte.
Hämtade mina biljetter till "this is it" idag.
Fatta, jag har biljetter!! IIIHHHH!!!!

Lyckan var total först.
Men på tåget hem kom lugnet.
Man satte i hörlurarna, och lyssnade självklart på micheal bla.
Tårarna kommer.
Tänker: "herre gud inte här. snälls inte nu"
Men istället för hyseriskt gråta sitter jag där på det halvtomma tåget och gråter stillsamt.
Hör "Will you be there" och privacy och threthed. Och inser att jag kommer få se hans sista show på en bioduk.
PÅ EN BIODUK! Det var inte såhär det var tänkt. Jag hade ju ställt in mig på februari i London. Lagom till min födelsedag. LÅg där bländad av solen till tusen, och blundade medan jag torkade bort tår efter tår.

Hur fan kunde det bli såhär?
Jag ska egentligen studsa av glädje.

Michael gör succe igen. 19 showen fanns det bara 5 biljetter kvar av 900 i en salong i stockholm C.
21 som jag bokat endast 40.

Gråter av glädje för hans skull. Gråter för att sony som Michael hatade är en del av filmen, gråter för att han änligen får det erkännande han förtjänar, gråter för att han aldrig fick se sin storhet bli maximal igen. Gråter av tio olika anledningar minst.