Röjde i barnens rum igår, eller började för någon dag sedan. Och idag blev jag färdig. Flyttade egentligen bokhyllan från ena väggen till en annan. Vart bättre så, så att de kan titta på tecknat i sitt rum om de vill från båda sängarna.

Och 2 påsar med trassiga leksaker slängdes. Kunde inte bli bättre.
Eller jo, om man slängde upp en vägg mellan rummen. Det vore det ultimata. Men money money.
Även två skrivbord ska skaffas.

Det händer inte så mycket i livet här nu. Det är sportlov och barnen är hemma. Ska åka skridskor och gå på bio är det tänkt. Vad mer? Får se vad vi hittar på. Jag tänker inte stressa halvt ihjäl mig, vill orka ägna mig åt mitt intresse skrivandet på kvällarna också. Har hållit på med en skrivövning i några dagar nu, får se om jag hinner få upp den. Men det är på den andra bloggen.

Ska försöka ta lite bilder, och lägga upp. En blogg med bilder är trotts allt lite roligare att läsa.

 

Sen mubarack avgick, känns det lite som om en del av stenen från axlarna föll. För sen den dagen när revolten mot Mubarack började, stod jag med skräckslagen förtjusning och såg hur utvecklingen gick mot det mer våldsamma. Målet vart trotts allt gott, men det kändes inte alls bra att behöva se eller läsa om grymheterna.

Självklart ville jag att folket skulle få det bättre, för deras levnadsvillkor var och är inte mänskliga. Som musiklärare tjänar man bla 250 kronor per månad. Det är ingenting. Men samtidigt kunde man inte låta bli att bli rädd över de alltmer blodiga bilderna som vissades. Militären som plötsligt belägrade staden, fick mig att stå och stirra på tv:n rädd. Vad var det som höll på att hända? Skulle nu barnens pappas familj klara sig? Fick de mat? Hur illa var det egentligen? Samtidigt följde jag dramat på facebook via en vän jag har där nere. Bilderna där var annat än de vissade på svenska nyheterna. Fick ni någonsin se en när zoom på en av demostarnterna krossade under en bil, men hjärnsubstansen på gatan? Det var en hemskt syn!

När stridsplanen åkte över Kairo, förbereda jag mig på det värsta. Herre gud, idioten (presidenten) tänker bomba Kairo, var allt som for genom min skalle. Men nu vart det aldrig så, tur nog. Istället fick jag se hur mitt shoppingcenter brinna ner. Ja, inte mitt direkt. Men det var mitt favorit shoppingcenter av alla jag besökte. Bara det faktum att det första min man sa när jag slog mig ner i soffan bredvid honom, på kvällen. "Ditt shoppingcenter brinner". Jag, vet att det kanske verkar kallt att känna mest smärta över det, när man ser hur mycket annat som blivit förstört. Men jag kände mig hemma där. Sista jag var där 2007, spenderade jag illa nog 2000 kr på några timmar. Jag ville ha mer, men kassan sa nej. Självklart gör det ont att se allt som blivit vandaliserat, speciellt museet som inte borde vara någon egentligt mål.

Servisen där var toppen, utbudet ännu bättre. Jag behövde bara kliva in i en butik och börja peka ut alla kläder jag ville ha. Sen gick expediten och bar in dem i provhytten. Behövde jag ett klädesplagg som inte fanns framme, gick de bak till lagret och letade. Skulle ni få sådan service här i Sverige? Jag, har då aldrig varit med om det. Vill man dessutom ha vårens senaste, åk till Kairo under den senare delen av vintern. Där hittar ni det som under året kommer bli mode. Det som inte finns i Sverige än! Där hittar ni de där tjusiga flip flopp skorna för 50, som här kostar 500 och uppåt.

Men något lättade ändå på rädslan som ständigt fanns där. Att se och höra hur männen bildade mänskliga kedjor runt varje kvarter för att skydda sina bostäder, och dess kvinnor och barn. Det vissade att det Egypten jag kände till där männsikorna var värme och omtanke, fortfarande existerade i en kaotisk tid som det var, och fortfarande till viss del är. Hur civila personer fick agera poliser, när deras egna poliser flytt fältet rädda för att själva bli offer. De vaktade museet och gator med de vapen de kunde hitta, för att få bukt på en stad där galningarna såg sin chans att löpa amok. De beslagtog stöldgods och vaktade tills den rätta ägaren dök upp för att hämta det. Det vissar på en heder jag faktiskt aldrig stött på här i Sverige. För mig är detta en del avdet jag kallar mig Egypten.

Nu har Egypten bara en ljusare framtid att se fram emot.
Idag exempel surfade jag in på facebook, och hittade något som borde gjorts för länge sedan. Den 18 den här månaden, organiserar sig grupper via facebook och städar upp längst Kairos gator. Med början vid torget. De skulle faktiskt kunna strunta i allt, nu när slaget är vunnet. Men Istället vissar de att de är beredda att tillsammans arbeta mot samma mål. Städning kan tyckas som en småsak, men det är det inte. För att få tillbaka den stat de en gång hade, så är detta en av många punker att bocka av. Tillsammans är man stark!

Jag vet inte riktigt hur jag ska reagera på artikeln "Vi älskar Mubarak", som jag läste för för två dagar sen. Jag har sen dess gått och funderat på dess innehåll. I vanliga fall brukar jag gnälla på att artiklarna  som skildrar en händelse, är skriver från en synvinkel bara. Men så är inte fallet här, och det är ju alltid positivt att man får en bild från den andra sidan. Det bidrar ju till mer förståelse för situationen. Men i det här fallet vet jag faktiskt inte om det lyckades. Jag tycker bara synd om kvinnan för att hon är så insnöad i sitt tänkande. Att hon saknar sin son och vill ha honom tillbaka, det har jag full förståelse för. Det är ändå hennes son! MEN att sitta och påstå att hennes son var så snäll?!

Visst han var säkert snäll mot henne, men är man verkligen helt genomsnäll när man tar en häst och rider rätt in en enorm folksamling med mål att starta bråk och göra folk illa? Jag har svårt att köpa det, oavsett hur desperat man är. Vad är ens målet när man rider in i en folkmassa som tidigare endast okuperat ett torg?

Läs hela artikeln HÄR. För att få er en egen uppfattning. Vad tror ni de tänkte på när de agerade som de gjorde?