I tisdags, när jag som vanligt frågade barnen vad de gjort i skolan och på dagis, sken Jonathan upp i ett leende. Det första, sen han började där. Innan har det varit tårar, sura minner och skrik efter kompisarna från nyckelpigan. Sen tisdags är ingen dum. Hela veckan har han GÅTT till dagis.  LÄS: ingen vagn! Protesterat lite ja, men han går. Håller hand och är allmänt kelig. "Mamma, J har börjat på vittsippan nu." Nu börjar de droppa in, får vi hoppas.

Så den dagen kändes det som om jag trotts allt fattade rätt beslut. Jag gjorde inte fel som flyttade han så tidigt som jag gjorde. Men ville ha ett dagis inom området då han är omöjlig att gå med längre sträckor, tycks plötsligt lida av alla möjliga krampor då. Och ju tröttare, dessto värre smärta och mer jämmer. Så att det ligger 5 minuters promenad är bara bra för oss alla. Jag slipper huvudvärk och utveckling av tinitus. Han slipper anstränga sina små ben.

Lämnde dem, och sen på hemvägen, träffade vi Marys gamla dagiskompis. Hon börjar inte skolan förrän nu till hösten. Gav numret till hennes mamma och hon lovade att ringa. Så att de får träffas och leka igen. G har varit den som Mary saknat mest, t o m gråtit efter. Så nu måste vi bara få in en träff.

Det var en bra dag, allmänt.