Närakuten nästa

Idag blir det närakuten nästa.
varit sjuk för länge nu och såhär dålig har jag inte varit på länge.
Näsan rinner, hostar upp slem konstant, hostar, svårt att andas, huvudvärk, ont i kroppen och ont i huvudet. Och imorse började jag känna mig yr. Hela rummet snörrar. Kom inte iväg till skolan eller dagis med barnen imorse. Var så illa. Och ju mer jag pratade på allt detta, så började det sticka i fingrarna och ansiktet. Men vi får se vad de säger ikväll. Första lediga tiden var vid åtta.


Tur man har förstående barn

Igår när jag försökte läsa godnattsaga för dem, gick det ingen vidare.
Har fått nåt supervirus, någon jobbig förkylning. Hostar konstant, snorar och snyter mig hela tiden. Hes, och höll på att tappa rösten i lördags. Fick verkligen pressa fram rösten med tvång för att prata i helgen.

Men så igår, satt och läste en godnattsaga.
"Ungen gick fån od ill od..." lätt det. Rätt skulle vara "kungen gick frånbod till bod." Efter några rader var jag tvungen att fråga om de förstod vad jag sa eller inte. Men det gjorde de tydligen. Och det var väl tur det. Orkade läsa 1 sida trotts den ständiga hostan, och drickandet för att underlätta hostan. Efter en sida vart det en mening, flera djupa andetag. En rad till och andningpaus igen. Lät som om jag var kopplad till någon andningsmaskin.
Efter 2 sidor fick jag säga att jag inte klarade mer. Jonathan hade då somnat, men Mary var fortfarande vaknen.
"Mamma, det gör inget. Du kan läsa mer imorgon."
Tur man har förstående barn iaf.




En vanlig dag i en 6 årings vardag

Från att ha haft en tuff tjej som varit tempramentsfull, men ändå glad och spexig för det mesta. Så svängde det några veckor efter att hon blev sex år. Här i vårt hus dricker vi inte o'boy på vardagarna. Hon säger att hon vill ha o'boy och jag säger nej och förklarar varför. Då släpper helvetet loss. Humören vänder på två röda. Hon skriker ilsket till "JAG SKA HAAAAAAAA!!!!!!!!". Ännu ett nej, och hon slänger sig över en. Försöker slå och bitas. Går man därifrån kommer hon efter och slår och sparkar allt vad hon orkar. För att hon inte ska göra en illa, så håller jag i henne till hennes utbrott lugnat ner sig. För hon går inte undan, utan ger sig på källan för sin ilska. Sen kommer tårarna, och sen  vill hon inte annat än kramas. Så ser många dagar ut i veckan. En berg och dalbana. "Mamma,  det e jobbigt att vara sex år." Ja, det är det tydligen.




Så känner jag just nu


Efter att ha blivit så svårt sårad, och förödmjukad. Han kunde lika gärna ha spottat på en bokstavligen, och tryckt ner en. Självförtroendet är på botten, förtroendet för andra människor (och då speciellt killar) är nere på botten.
Den här bilden beskriver mer än väl hur jag känner det ang att bli kär igen. Jag orkar inte riskera att bli sårad igen, därför håller jag mig borta från amours pillar.



Vad säger ni?


La en "lins" över bilden, för att göra bilden mer Gothic, som min farbror kallade det. Vad framträder inte på bilden?


Något till vänster, bakom en.
Någon fotokunnig, som har ett svar?

Michael Jacksons betydelse för mig

Michael jackson för mig



Så länge jag kan minnas, har jag fått samma fråga.
”Vad är det som gör Michael Jackson så speciell?”. 
Självklart med olika formuleringar eller följdfrågor. Varje gång har man stått där som ett fån, och inte riktigt vetat hur man skulle svara.

Hur förklarar man för ett icke fan hans betydelse för ens liv, hur han varit ens allt? Hur han lyckades lirka sig in i ens hjärta och själ? Nej, för ett icke fan som inte dyrkade hans steg, var och är det omöjligt att förstå. Förståelsen vart självklart inte bättre när Michael den 25 Juni gick bort, hastigt till allas förvåning. Vanligt folk som tidigare gillat eller aldrig hört talas om honom, började på olika stadier hedra hans minne, och höjde hans genialitet till höjderna. Inte många gick oberörda förbi, händelsen som satte en hel värld i sorg, hette det i media.

Här kommer min historia, om min kärlek till Michael Jackson.
Den största stjärnan som någonsin levt.

Jag som dyrkat denna mans steg sen 7 års ålder, men som 4-åring redan vart helt kär i denna man med den magiska musiken som trollband en med ens karisma och dans. Hela han var ett WOW fenomen. Nej, inte World Of Warcraft, som i sig också är ett fenomen inom sin kategori. Han var det där Det, mannen som fick mig på fall på alla sätt och viss. Jag har genom åren självklart som alla andra tjejer i tonåren gillat pojkband som Backstreet boys, Take that och Boyzone. Men han fanns alltid där. En självklar del av ens liv, en byggsten precis som kolhydrater och protein är för kroppen. Skulle jag inte fått lyssna till hans musik genom åren, skulle jag sakta tynat bort av själslig svält och smärta, för att sen inte finnas mer.

Kalla mig galen, för det är den reaktion man oftast får. Men Al Sharptons ord under minnescermonin den sjunde Juli, var sanningens ord. Michael lyckades få de plågade och de som var mindre lyckligt lottade, att känna en gemenskap med Michael. Ett band som växte hopp om liv, och bättring. Det var nästan som om jag kunde ha stämt in i ett halleluja, efter hans dessa ord. Men jag var för svag. Istället låg jag där på golvet, dubbelvikt på knä med händerna knäppta och tårarna strömmande nedför kinderna. Kippande efter andan och undrade varför hjärtat kändes så tomt, varför det gjorde så själsligt ont. Skriken under cermonin var skrik av smärta. En smärta som inte bara kändes ända in  i hjärtat, där sorgen fått ett strypgrep. Det kändes i hela kroppen.

Jag har aldrig genom alla åren, förstått varför dessa mödrar eller fruar från orientaliska länder som under krig förlorat ett barn, en man eller en annan familjemedlem. Varför stod de och skrek ut sin smärta, och var inte kapabla att gå av egen kraft, skakandes och stöttandes av släktingar. Denna bild har vissats på tok för ofta på nyheterna, och varje gång satt jag där tyst och stirrade förbluffat och undrade om de blivit galna. Människor från andra länder grät inte lika hysteriskt, som dessa. Men när jag låg där på golvet, knappt kapabel att se vad som visades på tv för alla tårarna, då förstod jag. Det var skrik av smärta och sorg från hjärta och själ. En smärta så påtaglig att det kändes rent fysiskt i hela kroppen. Som förlamar en när den värsta sorgen lagt sig.
Jag vet att jag inte kände han personligen, eller ens hade turen att träffa honom. Vilket för mig var min stora dröm, en dröm jag levde för. Men för mig var och är han lika kär som min familj, mitt allt. Fortfarande obegripligt? Låt mig då förklara från start hur allt började.

Hur allt började

Våren 1983 föddes jag, och enligt min mamma var jag ett väldigt lugnt barn som liten. Jag kunde sitta och läsa en bok medan lillsyrran ammades, jag var då 1 år och några dagar gammal. Jag funderar fortfarande på om min mamma förträngt allt jobbigt med småbarnsåren, precis som alla andra med stora barn tycks ha gjort. Men nog om det.

80-talet var Michaels stora tid: album som ”Thriller” och ”Bad” kom och hysterin var enorm, under Bad touren speciellt. Jag var på tok för ung när ”Thriller” släpptes, dock. Ena storsyrran hade dessutom köpt LP:n "Bad" och den spelades ganska varm. Hon var då i tonåren, och jag endast fyra år gammal. Men jag minns klart först gången jag såg "Bad" Videon på Mtv. Den kanalen stod ständigt på hemma hos oss, när videon kom en dag. Minns att jag var i storsyrras sovrum, som låg precis intill vardagsrummet, när den där speciella början till låten började spela. Jag gick nyfiken in till vardagsrummet för att titta självklart. Och jag var fast! Jag satt där endast 1 meter från tv:n, de där sex minuterna som videon varade. Inga ord kan halt beskriva den känsla jag fick. Det var bara ett stort WOW. Men till skillnad mot de flesta som gillade Michael, så började jag inte dansa som de flesta gör till hans musik och försökte härma hans moves. Nej, det som fängslade mig var mannen och musiken. 

Hans röst, hans texter, rytmen och sätter att framföra dem på. Det var inte som något jag någonsin sett tidigare, det var ren och skär magi! Visst, helheten var fascinerande. Men det var framför allt Han som fascinerade mig så. Hans ansikte och kroppsspråk gjorde mig då som hunnit bli sju år gammal, att dras till han och undra vem han egentligen var. Han hade något mystiskt över sig. De flesta stjärnor idag kan man se bilder på och känna inget eller se att de är nöjda med livet. Men inte Michael. Nej, visst såg han nöjd ut på något sätt, men de där ögonen ihop med kroppsspråket skrek något annat. Och det visade sig att jag hade rätt senare. Han var en person ständigt i media, men han kändes så vilsen, så bortkommen. Ögonen kunde vara sensuella, skrattandes, men ständigt fanns det där över honom, osäkerheten. Blygheten som speglades genom ett snett leende eller kroppsspråket. Nästan som om han på dessa poserande bilder försökte spela något han inte var, eller ständigt drev sig själv framåt trotts att han inte var så social egentligen. Ja, jag har sett hundratals videos, sett alla bilder som finns att se och analyserade han ut - och invändigt, nu i hela 20 års tid. Precis som de flesta fans, har jag kommit att älska han för mer än musiken. Trotts att det var musiken som till en början fick upp mina ögon, och som jag för alltid skulle komma att älska, så vart han mer än det.

Efter "Bad", följde videos som ”speed demon”, ”man in the mirror”, ”dirty diana”, ”leave me alone” och ”smooth criminal”. De spelades precis som Bad lika flitigt på radio och mtv, ikapp med löpsedlarna som blev allt mer fyllda av lögner, bara för att sälja. Michael Jackson var ett namn att räkna med. Ett namn som innebar pengar.

Men det var inte ditt jag ville komma. Precis som alla andra hade jag mina favoriter. "Smooth criminal", "man in the mirror", "keep the faith" och "leave me alone". Och senare i tonåren, "Come Together" för att den var den sexigaste video jag någonsin sett. I denna veva, 11 år gammal såg jag för första gången det andra miljoner innan mig redan upptäckt. Hans sexualitet och sensualitet på scen. Medan andra diggade låtarna för att det var en svängig låt, gjorde jag självklart också detsamma. Men jag såg mer av låten. Men exakt vad, kom jag att upptäcka först när jag blev äldre. Jag visste inte bara vad det var just då. Som sju åring, inte kapabel till att läsa eller skriva, lät jag det vara tills vidare. Men tanken fanns kvar.

Åren Gick – en ny era

Det blev året 1991, och "dangerous" skivan släpptes. Reklamen var överallt, jag skulle bara ha den. Jag var åtta år gammal och den julafton fick jag mitt första Michael Jackson album, ett band som var det senaste på den tiden. Den lyssnades snabbt sönder och fick självklart ersättas av en cd. För utan hans musik kunde jag inte vara. Men vilken lycka sen! Jag minns inte mycket av den julen. Det var precis som vilken julafton som helst. Upp för att titta på morgon tv med babar, frukost med risgrynsgröt, klä grannen. Sen kom den långa väntan på Kalle Anka klockan 15, en lång middag innan julklappsöppningen äntligen kom. Det enda jag minns var bandet, allt annat jag fick det året och efterföljande år har fallit i glömska. Det var den verkan Michaels musik hade på en. Trotts helvetet i skolan tog jag mig genom detta tack vare Michael. Han gav en ändlös kärlek, hopp att tro, viljan att leva och tron på en bättre värld där kärlek, respekt och empati skulle råda. 

Jag är medveten om att idol dyrkan finns i olika stadier, i allt från lätt gillande till att ägna sitt liv till personen i fråga. Men när jag 11 år gammal, efter en skolstart som var allt annat än drömlik, fanns Michael där tröstandes. Genom sin uppväxt med mobbning, slag och senare i livet – hån från omvärlden. Visade han att orkade han stå där rakryggad, då kunde jag med! I jämförelse med hans uppväxt, var mina problem skrattretande lätta. Allt jag behövde utstå var dagliga hån från killarna i skolan. Vad var det i jämförelse med hans liv?

”Hold me. Like the river jordan. And i will the say to thee. You are my friend..... Will you show me. You'll b there for me. And care enougth to bear me.”

För mig är denna en av många texter som återspeglar han. För han bad om styrka att orka all skit han fick ta. Han bad sin fans om hjälp att lyfta upp han om han föll, en gång för mycket. För oftast sa han åt en att ställa sig upp igen om man föll, för att göra ett ännu ett försök. I gengäld fick man all den kärlek han hade att ge. Det kanske låter tokigt, men det finns en anledning till varför. För jag är inte den enda som tänker i samma banor. Vi är många fler. Vi Michael fans vi håller ihop, vi finns där för varandra som en familj som stöttar och och bryr oss om varandra och lever efter Michaels ideal om kärlek, respekt, empati, förståelse och förlåta. Nästan som de kristna följer de tio budorden, så är dessa mina budord av leva efter och efterstäva. 

För hur mycket man än vill hata Bashir, Sony eller Joe Jackson, så är det något som inte går. Vill man som fan följa hans dröm om en bättre värld där kärlek är det rådande ordet, så kan man inte hata hans far hur mycket man än vill. Man ställer sig in på att förlåta allt, att ägna sin energi på annat än hat. För livet är för kort för dessa negativa känslor. Man hjälper till med en god gärning så ofta man kan. Helst en god gärning om dagen. Det behöver inte vara pengar till organisationer som stödjer aids forskning, eller sjuka barn. Det kan vara att ge en annan medmänniska en kram, ett leende som gör att deras dag känns bättre. Och detta ska göras från hjärtat, för att det känns bra, för att det gör en glad.

Men tillbaka till Michael fansens gemenskap. Om man behöver prata, då vet man att det finns någon som kan och orkar lyssna och faktiskt förstår. Någon som ger en en kram om man behöver det, även om den den är virtuell. Hur många gånger har jag inte läst artiklar, hört Chris Brown/Ushers låt ”Better on the other side” där vi fans relateras till Michaels barn, till den utvalda, till den som lärde oss se bortom alla hinder? De är allt för många. Han har jämförts med Messias och på ett sätt är det inte helt fel även om jag inte håller med om att han var så helig att han kan jämföras med något religöst. Men för de som inte har någon tro, så kan jag lätt förstå att han blir deras tro. Han gav och hjälpte de fattiga, han gav folk hopp, han gav folk tron att tro på sig själva, han bad alla hjälpa till för en bättre värld, han bad dig att älska inte hata, han bad dig förlåta. Ödmjukhet framför allt annat.

”I remember the first time i seen you moonwalk, I believed I could do anything, you made the world dance, you made the music come to life”

Han förde generationer tillsammans. Jag trodde det aldrig. Men när jag efter hans död klev in på ett michael forum för svenska fans, så såg jag det med egna ögon. Där var det fans i alla åldrar. Allt från 11 – 40, och vi satt där chattandes till sent på natten den första tiden och pratade. Det faktum att alla hade olika bakgrunder, intressen, ålder spelade ingen roll. På träffar som anordnas, men som jag tyvärr inte hunnit gå på ännu så träffas alla åldrar. Vi är mest tjejer, men även killar. Vi är från tonåringar till äldre. Men alla kommer vi överens. För vi har samma sätt att se på livet, vi lever alla efter hans ”budord” eller vad man nu ska kalla det. Vi har alla samma erfarenhet, vi har fått stå på oss för att vi älskar Michael Jackson. Säg att du älskar Michael Jacksons musik och folk brukade dra skämt om plastpåsar, skrika ut ilskna ord om pedofiler. 

Att man var sjuk i huvudet som gillade honom. Ja, nog fick man bita ihop många gånger för de gick till personangrepp många gånger för att man råkade gilla fel person enligt majoriteten i skolan. Men man bet ihop och stod där rakryggad även om man grät inombords och skrek för full hals. Det gjorde ont. Man levde redan med vetskapen om att man inte var vidare populär i skolan, blev hackad på dagligen, skrattad åt, en gång slagen och grät man så tro inte att man fick en förlåt, att de förstod. Nej, de skrattade bara mer och mera hån. Att behöva gå till skolan 9 år gammal, med ständig magvärk och ätandes magkatar medicin för att ens kunna orka ta sig till skolan är inget någon vill. Man behövde inte höra folk gå till angrepp mot den enda person som förstod vad gick igenom, och som gjorde att man faktiskt orkade gå utanför dörren varje dag. 


Åren gick, och året vart 1995, jag hade hunnit bli 11 år gammal, och ”History” släpptes. Ett efterlängtat album från min sida. Reklamen var enorm, överallt såldes allt med han. Läsk som jag köpte med det passade namnet ”History”. Men jag sparade den inte. Nej, jag drack upp den. Tro inte att det var som en vanlig cola man öppnade på vägen hem för att man var törstig. Nej, det var den dryck som man öppnade framför brasan i sommarstugan föräldrarna hyrt, på fredagsmyset. Helt enkelt vid speciella tillfällen. Och vilken smak sen, den var underbar. Jag har sen dess letat och smakat varenda persika dryck det finns att få tag på, men ingen smakar som den. Den där sötman med kolsyra. Det var som att vara i sjunde himlen när man drack den, så god var den. Den julen fick jag ännu en Michael skiva. Jag var eld och lågor. Ja, jag hade blivit ännu mer hängiven till han. Jag behövde han för att orka. Han var mitt syre.

Jag hade dessutom läst engelska i skolan i ett år nu, och i med detta kunde jag göra det jag drömt om länge. Jag kunde äntligen lära mig att förstå hans texter till fullo, och det jag läste då fick min kärlek att gå från beundran till ren kärlek till den mannen. Så där satt jag med en bunt utskrivna låtar i handen, engelska lexikonet i det andra och översatte ord efter ord. Det kunde ta timmar ibland. För när översättningen väl var färdig, ville man förstå sammanhanget också till fullo.

Den första texten jag kom att översätta var ”Man in the mirror”, då den gått direkt till mitt hjärta när jag hörde den första gången. Jag hade hört att han sjöng direkt från sitt hjärta till oss bedjande. Men om vad? Låten som för mig varit en vacker låt, blev i denna veva en av de bästa låtarna han någonsin framfört. Han bedjade en att granska sig själv, och hjälpa till i arbetet mot en bättre värld.

”I see the kids on the street with not enough to eat. Who am i to be blind? Pretending not to see there need......Im starting with the man in the mirror. I'm asking him to change his ways. And no message could have been any clearer. If you wanna make teh world a better place, take a look at youself and the make a change.”

Jag insåg inte bara med denna låt att han var en fantastisk man som senare skulle komma att bli glorifierad för sin godhet genom sitt arbete med att hjälpa sjuka barn, för arbetet mot aids och andra välgörande ändemål. Jag insåg även vilken underbar poet/låtskrivare han var, ju fler låtar jag gick igenom. De finns där att läsa bara ni tar er tid att läsa texten som den är. Glöm bort musiken, och bara läs högt för er själva så kommer ni förstå vad jag pratar om.
Jag hade en dröm

Men jag hade en dröm. Eller flera egentligen. Men denna var lättast att genomföra.
Jag ville se han live, jag ville träffa han och jag ville ha hans autograf. Nu vart två av dessa tyvärr inte uppfyllda. Kanske därför som sorgen vart så tung. Min dröm sen barnsben blir aldrig sann. Men se han live hann jag iaf med. 1997 i samma veva som anklagelserna kom så skulle han även komma till Sverige på sin History Tour. Jag var i upplösningstillstånd. Jag kommer inte ihåg hur jag fick biljetten. Allt jag minns är att jag fick den av mina föräldrar. Två biljetter till en arena i Göteborg. Jag och storsyrran skulle åka tillsammans. Resan planerades i minsta detalj och pengar sponsrades av föräldrarna. För trotts allt så var vi tvungna att ha tågbiljetter ner, hotellrum ,matpengar, pengar till souvenirer. Minns inte hur vi fick dessa, lätt eller med tjatt. Men vi fick panta burkarna och spara pengarna till resan. Biljetterna köptes på våren och den 14:e Augusti gav vi oss av, för att uppleva Göteborg i övrigt innan konsertdagen den 16:e. 

Jag har aldrig varit så nervös som denna resa. Jag skulle få min idol och förebild. Minns resan som om det vore igår. Hur vi stod och trängdes över 1 timme utanför Ullevi innan de släppte in. Hur vi till en början gick fort, men när jag insåg att alla sprang för sina liv för att komma längst fram, skulle komma längre fram än jag så började jag springa jag med. Syrran hade inget val än att hänga på, hon skulle ju se efter mig. Men den konserten, vilken lycka. Jag levde på den lyckan i veckor efteråt. Hur mycket folk än hånade mig och skrattade så kände jag sann lycka inombords. Det var som ett enda stort rosa moln. En sköld som skyddade mot allt som tidigare gjort så ont.

Herre gud, jag hade sett Michael Jackson. Även om jag var besviken, och smått förbannad för att vi inte kom inom det avgränsade området längst fram(nu pratar jag om cm från målet) så är det den bästa dagen i mitt liv ännu. Trotts barn och allt som kommit efter det. 13 år gammal var jag då och idag 27 år gammal så lever det minnet lika färskt som dagen barnen kom till världen, för sex år och fem år sedan. Hur vi hade köpt en nalle till Michael och kastade upp den på scenen(men som en annat fans fick på huvudet och sen kastade vidare upp på scenen). Känslan när man stod där som packade sardiner, hur vi hade väntat över 1 timme då showen var försenad och paret bredvid oss konstant rökte under denna tid och även i början av showen rökte färdigt sin cigg. Höll på att få ett antal brännskador av den cigaretten. 

Hur man försökte stå rakt, men trängseln och alla som ville fram gjorde att man for åt höger och vänster och fram för att sen flyga bakåt igen, hur man ibland tappade andan av allt tryck och kände att snart svimmar jag, hur de skvätte vatten över publiken för att vi inte skulle storkna av värmen och trycket längst fram. Jag hade fått låna en kamera av min pappa och jag vart livrädda att den skulle gå sönder när iskallt vatten flög fram över publiken. Man riktigt drogs mot vattnet, för man behövde kylas av för att inte falla ihop. Men samtidigt tryckte jag ner kameran med tvång mot kroppen trotts att man knappt kunde röra sig. Hur krulltutten och hans uberblonda lillebror var som iglar på en.
Julen 1997

Samma år fick jag Ännu en present jag bara skulla ha. Jag hade först bett om Ghost video och Blood on the dancefloor skivan. Men istället fick jag deluxe boxen med bägge i och mer därtill. Den filmen gick varm, både skivan och filmen. Genom åren som gick så fick jag cd skivor, t-shirts, posters. Ja allt ni kan tänka er. Jag skulle bara ha dessa. Och stolt var jag också. Boxen är idag mig helig, och ännu mer sen den olyckliga dagen för ett år sedan. Fick då veta att någon fått sin Deluxe box såld för 9 000 kronor. Fatta 9 000 kronor! Kanske dax att skaffa ett kassaskåp? Nej, inte så illa. Men den är mig dyrbar precis som allt annat jag har med honom. Men det finns mycket kvar att köpa som jag inte har, Gamla Lp skivor, tröjor, böcker och åter böcker, filmer överförda till dvd. Men det kommer ta tid. Och tids nog, en autograf.

Jag tog hans död hårt ja. Men dyrkar man en person så mycket som jag gjorde av hela mitt hjärta och själ, är det så konstigt? När jag ser han som en förebild för mänskligheten, som en hjälte som hjälpte alla utom sig själv?! Som kämpde mot rasism, försökte bidra med mer kärlek till världen och som hjälpte till med pengar till arbeten mot aids och till sjuka barn. Det var Michael för mig!

När jag genom nio års trakasserier i skolan inte orkade leva tillslut och tänkte avsluta mitt liv. Men skulle jag dö, skulle jag göra det till Michael musik. Det var också den som räddade mig, för jag kunde inte lyssna på hans musik utan att lyssna på hans ord. Det var det som räddade mitt liv. Det var det som gör att jag står här idag. När allt känns tufft, lyssnar jag bara på hans musik och allt känns bättre. När jag är förbannad sätter jag på history skivan och på några minuter är jag lugn, om jag är glad och behöver hoppa runt sätter jag på thriller eller blood on the dancefloor skivan. Vill jag bara ligga och stirra i taket sätter jag på invicible skiva, eller några utvalda demos jag har på datorn.
Det som var , och är

Det vart långt, men kärleken jag känner för Michael går inte att beskriva med några korta meningar. Det förtjänar mer än så. För allt han gjort för mig. Han har format mig till den jag är idag, han har visat mig vägen för hur en god människa ska vara. Han har visa att livet inte är lätt, men kämpar man bara på så kommer man fram tillslut. Han visade mig vad kärlek var, han visade mig glädjen med att ge, han visade mig livets sanna glädje. 

Idag, nästan två år senare känns bra. Jag kan komma ihåg vad jag gjorde idag . Jag orkar äta igen. För ett år sedan, vart allt i en dimma. Jag minns klart vad jag gjorde den 25:e Juni 2009, men efter det, hela sommaren som följde är en enda stor dimma. Jag minns så klart att jag hade släckt ner allt, stängt av datorn och var på väg till sängen när min syster ringde. Ett samtal jag gärna sluppit. Jag kunde inte andas, eller stå upp. Istället föll jag ihop i en hög på sängen gråtandes och där satt jag fram till morgonen,  och även nästföljande natt.  

Varje dag var en kamp för att orka med livets alla bestyr. Varje natt låg man i sängen gråtandes och såg solen gå upp och med det nya tag. Det kunde gå så långt som 4 dagar utan sömn. Idag kan jag sova sen 1 månad tillbaka, även om man fortfarande gråter sig till sömns ibland. Men den där smärtan, andnöden och panikattackerna som man levde med varje minut är idag som bortblåsta. Det får en att inse att visst läker såren, även om saknaden aldrig kommer försvinna. 


Michael kommer för alltid leva kvar i våra hjärtan, och i våra minnen. Musiken han skapade under sin livstid kommer aldrig dö ut, en legend är en stjärna som för alltid kommer finnas kvar på himlen och med det kommer Michaels anda leva för evigt. Nu när vår ängel lämnat jordalivet, är det vår uppgift att tillsammans ena oss och gör jorden till en bättre plats. En plats där människor kan leva i harmoni. Att räcka ut en hand till behövande, finnas där som medmänniska och hjälpa där hjälpen behövs. Ensam kommer jag aldrig kunna skänka de enorma summorna till behövande som Michael gjorde, men tillsammans är vi starka! Tillsammans kan vi göra skillnad!

Kompisarna är tillbaka!


Eftersom jag inte skrivit på länge, kanske jag ska börja med att säga att dottern nu börjat sexårsverksamhet, och sonen har bytt dagis. Det dagis han började i som ett-åring, ska läggas ner till sommaren. Så för att garantera att vi fick en plats i området, valde vi att flytta till hösten redan. De ringde på torsdagen och på fredagen flyttade han. Det vart jag mindre positiv till, lillkillen borde ha fått en chans till ett ordentligt hejdå. Men men......

I tisdags, när jag som vanligt frågade barnen vad de gjort i skolan och på dagis, sken Jonathan upp i ett leende. Det första, sen han började där. Innan har det varit tårar, sura minner och skrik efter kompisarna från nyckelpigan. Sen tisdags är ingen dum. Hela veckan har han GÅTT till dagis.  LÄS: ingen vagn! Protesterat lite ja, men han går. Håller hand och är allmänt kelig. "Mamma, J har börjat på vittsippan nu." Nu börjar de droppa in, får vi hoppas.

Så den dagen kändes det som om jag trotts allt fattade rätt beslut. Jag gjorde inte fel som flyttade han så tidigt som jag gjorde. Men ville ha ett dagis inom området då han är omöjlig att gå med längre sträckor, tycks plötsligt lida av alla möjliga krampor då. Och ju tröttare, dessto värre smärta och mer jämmer. Så att det ligger 5 minuters promenad är bara bra för oss alla. Jag slipper huvudvärk och utveckling av tinitus. Han slipper anstränga sina små ben.

Lämnde dem, och sen på hemvägen, träffade vi Marys gamla dagiskompis. Hon börjar inte skolan förrän nu till hösten. Gav numret till hennes mamma och hon lovade att ringa. Så att de får träffas och leka igen. G har varit den som Mary saknat mest, t o m gråtit efter. Så nu måste vi bara få in en träff.
Det var en bra dag, allmänt.

Bloggen genomgår förändringar

Bloggen har genomgått små förändringar. Nya kategorier har lagts till, och några tagits bort. En ny header har lagts upp och alla inlägg ska flyttas till nyare kategorier, efter att de redigerats. Alla stavfel måste bort.  Inget mer stressskrivande. Bloggen ska i huvdsak bli den personliga bloggen där mitt liv, och vad som händer i det läggs upp.

Den andra bloggen får agera filosofi, skrivandet. Vart Michael ska hamna har jag inte riktigt bestämt mig för än. Någon som har förslag? Ännu en egen blogg bara för han? Här, eller i skrivbloggen?

Det ultimata vore ju om han fick en egen. Men då kommer frågan, orkar man med ett till bloggdesigns bråk?

Tips och förslag någon?

Flourtanten är tillbaka

I veckan när jag hämtade dottern från skolan, berättade hon glatt om flourtanten. Hon hade minsann varit på besök, och de hade fått gurla en rosa dryck. Sen hade de alla fått gå ut och vänta jääätteelläännggeee, så som hon själv uttryckte det.

Och hon berättade minsann att man bara skulle äta fem måltider per dag. Och det var jätteviktigt att borsta tänderna två gånger om dagen. Och hon hade ett hål i en tand. Först fick jag inte se tanden då den var magisk, och det möttes självklart av fnitter från två vänner. Men efter lite tjatt fick jag tillslut se tanden, och mycket riktigt var det den tand som tandläkaren tidigare påpekat att det snart skulle bli håll i. Tydligen är det en nysatsning inom skolan, att återinföra flourtanten (hittade de inget bättre namn?) då munhälsan försämrats tydligt genom åren. Men det har väl ingen missat?

Nu ska hon komma varje vecka och barnen ska få skölja munnen.  Jag ser bara detta som något bra. Kanske att jag slipper bråka om tandborstning varje morgon och kväll nu.


RSS 2.0
Ladda ner en gratisdesign pه www.designadinblogg.se/gratisdesign - allt om bloggdesign!
PokerCasinoBonus