Började nästan undra om jag någonsin skulle få en dröm om mr M igen. Saknade det.  Att få se han, som i en film. Oki, inget kan slå den tidigare drömmen, som gjorde att man gick omkring småkåt i flera dagar efteråt. För att inte tala om glädjen. Haha

Igår var det ingen sexdröm (vilket inte vore helt fel),  utan mer av det sorgliga slaget, men ändå på något konstigt sätt vackert. Han var död nu. jag skrev  död. Jag har aldrig kunnat skriva det ordet tidigare. Kanske behövs den där rättegången för att få svar på alla frågor, kanske behövde jag se den där bilden på en död Michael liggandes på en sjukhussäng. Hur ont det än gjorde, hur mycket ångest jag än hade dagar efteråt och mådde piss så kanske det behövdes. Att verkligen få SE att det faktiskt är så. Svart på vitt, på något sätt.

Drömmen började pang och bom. Jag kommer in från ingenstans. Allt runtomkring är som i en dimma. Framför mig ligger en kista, den är stängd tror jag. För på något konstigt sätt är ena halvan öppen, men man ser inget. Nästan som om en osynlighetsmantel lagts över kroppen. Men framför kistan sitter dr murder(murray) med händerna på knäna och hakan placerad i den ena handen. Nästan som om han är koncentrerad på något framför sig. Som om han lyssnar intensivt på något. Står tyst och förbluffad och tittar en stund. Allt jag hinner tänka är "vad gör han här?!". jag känner ingen hat, bara ilska för han förtjänar inte att var där för det han gjorde. Han kan inte ens de grundläggande läkarkunskaperna. Ja, han har gjort många grundläggande fel det har flera andra kunniga vittnen sagt. Men nog talat om det. Jag står tyst och bara stirrar på han, tills han lägger märke till mig. Han tittar kort på mig, innan han kolar bort igen. "vad gör du här?" lyckas jag iaf få ur mig.
Jag får inget svar.

Sen helt plöstligt pratar vi, han om det han svamlat om i rätten. Att han är ledsen, och Michael Jackson var hans vän.  Jag tror inte å ett ord. Men innan jag hinner vädra mina åsikter blir jag medvdeten om något jag känt ända sen jag klev in i gravkammaren. Kylan som är runt just området. Murray nickar mot luften framför sig och MMar. 
har han blivit galen?? Sen börjar han prata, diskutera med det där tomma. Jag tittar på stolen framför han. Den e tom, men något är där. Hinner bara tänka att tänk om det är Michael, innan jag ser han. Suddigt framhävas. Han ler mot mig. Där han sitter med ena benet slängt över det andra knät och händerna knäppta framför sig i knätt. Iklädd svart kavaj och en lila slips och sitt långa hår a la 2005/2009 (rakt hår) så ser han otroligt stilligt ut. jag ler tillbaka fåraktigt. Skulle jag kunna kyssa han skulle jag göra det där och nu. Men man kan inte kyssa spöken. Det är tom luft bestående av energi, som inte går att ta på. Fakta.

Michael nickar till något Murray säger, men han släpper mig inte med blicken. Den är fäst på mig, fascinerat. Någon ser han! Hans mun rör sig, han tittar snabbt på Murray. Murray tittar på mig. Båda förundrat. Jag står kvar som fastvuxen, och stirrar chockat på det jag ser. Förvirringen är total! Ser gång på gång Michael säga nåt, men inget ljud kommer. Han ser frågande ut. Tittar intensivt på mig än, intresserad.
"Ser du Michael?" Frågar Murray mitt i allt.
Jag har fortfarande inte fått tillbaka talförmågan. Jag tittar på den genomskinliga bilden av min idol, resa sig och luta sig mot kistan.
"Ja" är allt jag lyckas få fram efter ett tag. Stirrar snabbt på Murray innan jag facinerat stirrar tillbaka på Michael. Han har nu hoppat upp på kistan och sitter och vinglar med benen barnsligt framför sig. jag kaninte låta bli att le. Det där är Michael! Den person vi alla älskade, med barnasinnet kvar. Som ett barn, i en vuxen mans kropp.
Jag ser de prata på igen. Eller jag hör Murrays röst, men ser endast Michaels mun röra sig.
"Kan du höra han med?"
"nej, jag har aldrig kunnat göra det." slinker det ur mig. Nu vet de att jag sett döda människor förut också. Bra gjort.
"Inte ens om du lyssnar riktigt riktigt noga?"
Jag skakar på huvudet. Men sanningen var den att jag hade det. Jag hade aldrig hört röster, men andra ljud runtomkrig. Hur kunde det hjäpa om jag lyssnade riktigt riktigt noga? Men föreställde mig hans röst. Hur lätt han? Den ljusa rösten var för mig inte Michael. Det var för mig den lite mörkare lågmärlda rösten man hört på koncerter, under invincible promoten. Jag tänker och försöker tänka mig in i minnena. Och mitt i allt hör jag ett tyst ljud som låter som om det skulle komma lngt ifrån. Den pratar på om MIG! Varför jag inte kunde höra han. han verkar ledsen. Jag var den första förrutom Murray som faktiskt såg och hörde han.
"jag hör dig" får jag fram försiktigt. Jag e osäker på om det är rätt att avbryta dem i deras diskussion.
Båda tittar på mig, Michael ler. Jagvet inte om det är för att jag föreställt mig hans verkliga röst, eller för att jag faktiskt kan höra han. Vilket som så verkar han glad.
Vi sitter och pratar, och jag kommer på mig själv med att önska att man kunde vidröra ett spöke. Smeka en kind, röra vid han. Krama om han.....Och han verkar faktiskt uppskatta ens sällskap. Jag är kär IGEN!

Jag märker inte ens när Murray avlägsnar sig från samtalet, och endast blir en tyst åskådare. Eller när någon annan kommit in i gravkammaren. Allt jag ser är Michael, i hela sin perfektionism. Kan en människa någonsin bli lika vacker igen??? Jag är så inne i att lyssna på hans prat om världen, om mänsklighetet och jorden. Jag får en kram. Mina ögon tigger om det, jag behöver det. Han reser sig upp, och jag gör likadant. Sen ger man mig en kram, och jag kan KÄNNA den!!! Jag är i tredje himlen, och kramar kramaktigt tillbaka. Med tårar av lycka strömmandes nedför kinderna. jag märker inte ens att vi har en åskådare, en enkelt klädd man frågar hur jag mår. Jag tittar bak och kommer på mig själv med att stirra in i 10 kameror som står vid valvets ingång. När hade de kommit? "berätta, om vad som verkligen hände" ber Michael mig. "berätta om vad jag sagt." Jag kan det inte. jag vill inte ha Michaels namn över alla massmedier igen. Hans namn behöver inte fläckas ner mer. Även om han ine gjort något, kommer media att vinkla det, och jag kan inte handskas med människor som är så falska. Men ja hinner inte svara.  "jag måste gå" hör jag han viska i mitt öra, innan han löses upp och försvinner. Känslan inombords är ihålig och smärtsam. Kom tillbaka. Jag flyr från kamerorna. Men de låter mig inte vara. De frågar ständigt vad jag höll på med, om jag sett Michael? Om jag är synsk. Jag orkar inte. Jag flyr till en ort långtbort. Men man kan inte gömma sig för evigt. Jag återvänder till L.A och ett mall. Hinner knappt sätta min fot där innan jag ser hans barn där. De är där med någon livvakt och sin farmor. Ännu ett knivhug av smärta. Han saknar sina barn så oerhört, och jag kommer att tänka på mina som ska komma nästa vecka och följa med mig på en Jackson trip runt USA. De stirrar på mig, hans mamma med. Prince är den som tillslut jagar ikapp mig när jag försöker gå därifrån lungt. "Jag såg dig på tv. Såg du verkligen pappa?"
Jag stirrar tårögt på Prince innan jag nickar. Tittar ner, skäms. TÄnk om han tror att jag är galen?
Han ler, tårögt tillbaka. Sen kommer mina barn springande glada mot mig, de är tidiga. De ville överraska mig. Prince försvinner medan jag kramar dem. De vet inget om vad som hänt. Jag har i alla år sagt att spöken inte finns. Vad ska jag säga nu? Hur ska jag förklara det här?

Jag går tillslut med på en intervju. De vill filma mig inne i kammaren. jag går motvliigt med på det. Kanske de lämnar mig ifred sen. jag går osäkert in, återigen sitter Murray där som en medlare. Var kom han ifrån?
Hinner bara gå in innan, jag hör hans röst. "så du kom tillbaka" han låter uppriktigt glad.
jag ler, med ryggen mot media. Vad hoppas de uppnå genom att filma det jag gör, spöken ska ju inte synas på film. Jag ler. Han stäcker ut armarna mot mig, och jag går emot han och ger han en kram tillbaka.  Murray tittar på mig: "varför hatar du mig inte?" han verkar förbryllad.
"jag hatar dig inte, då det är fel. Men vad du gjorde som läkare är grova tjänstefel. Du tog en människas liv, du tog Michaels liv. Det är inte min uppgift att döma, det är guds." Han nickar bara till svar. Sen är han borta. Michael kramr mig än, och jag vill inte släppa han. Jag kramar han hårt tillbaka. Tänker att det måste de absurt ut från en åskådares ögon. Jag märker inte hur reportrarna blivit tysta, de stirrar alla fascinerat på samma skärm. Den som fångar upp energier. Energierna är många. En massa står framför mig att vitt ljus och runtomkring flyger som små älvor. Nästa dag är det över alla nyheterna, Michael "lever" igen.