Jag har fått mail från cdon, som jag förövrigt gått och muttrat på ett tag nu. Kommer inte få min bok.

Men men, nog om det. Mina två "This is it", har skickats till mig!!!
Blue ray och den svarta!!!! Det är så att man vill....AHHAHHH!
Fjortisskrick och försöka hindra tårarna av glädje att komma.

Syrran har du fått din vanliga än??
Du får gärna ta med den på lördag isf om du kommer ihåg. :-)

Varför har man inte såna underbara drömmar varje dag?
Snacka om att vakna med ett leende på läpparna, även om jag vart lite besviken att vakna när det väl hetnade till. Haha
Kunde inte Mary väntat med sin frukost sisådär 5 minuter till?



Ja, dont tell me. Photoshoppad till hell. Men låt en drömma och låtsas att det inte syns att ansiktet är sittklistrat på någon modells kropp.Haha

Men låg efter att ha skruvat mig hela natten, och drömde på ideer som vanligt.
Så mitt i allt kom denna underbara dröm sänd från ovan.
Ibland är han där uppe givmild, eller vad säger ni? ;-)

"The begining of the dream"

Började med att jag och barnen som var i den ålder de är idag, sprang runt på någon parkinhängnad på gräsmattan till Disneyworld. Vi sken ikapp alla tre. Där det fanns platser med lä, en liten stig  som skiljde  och ett "litet" hus i avkanten av "stigen".

Helt plötsligt från att glada i hågen ha gått mot Disneyland, så hade vi hamnat på Neverland.
Hur hamnade vi där? Ingen aning. Drömmar brukar inte vara logiska direkt.
Det var inte så slutet som det sägs.
Utan där hade de kalas för Jonathan som fyllde år. Och det var andra mammors barn med också.
Totalt var det 9 barn i deras ålder.
Det stod stolar uppställda i 3 gånger 3, och en clown underhöll dem.
De andra mammorna 4 låg alla på solstolar under den stora taket i bikini (var som ett tak bara som bars upp av fjälkar). Jag kunde för allt i världen inte fatta varför de låg och solade i total skugga. Solen skulle inte direkt lyckas tränga igenom plåttaket. Men det var deras ide, de fick ligga och frysa där i skuggan om de ville.

Jag kom sist till denna vuxenhörna. Men alla stolar var upptagna.
De låg alla och försökte se vackra ut, fattade inte riktigt varför till en början tills jag satte mig ner på en filt som låg utbred på gräsmattan. Satt där lätt ihopkruppen med knäna uppdragna och luttade mig mot stolpen och tittade drömmande mot fältet där barnen lekte. Till skillnade mot de andra var jag och mannen på gräsmattan de enda som inte låg halvnakna, eller pratade för den delen heller.

Han i svart byxor, och en storlek för stor hoddy, men lyvan upppfälld där han låg på mage på en svart filt. Med hakan placerad på händerna. Till dessa hade han sina klassiska svart skor. De om något borde ha avslöjat, men nej den tanken slog mig aldrig.

Jag i ett par svarta jeans capris, flip flops och min svarta hoddy jag med. Ni som sett min nyaste hoddy med paljetter vet vilken jag menar.



Så satt jag i ett tag tills jag märkte att mannen på marken rörde sig och de andra mammorna inte verkade tystna i sin konversation. De fortsätte tvärtom att prata kläder, städtips och allt vad nu hemmafruar pratade om.
Först då tittade jag ner på mannen som jag tidigare nästan klivit över för att komma till den enda lediga platsen. Jag vart mållös. Men sitt svart hår som ramade in hans ansikte och svarta täckande solglassögon, och vit hy gick det inte att ta miste på vem mannen framför mig var.
Jag kunde inte sluta stirra och när jag väl insåg det så lyckades jag fira av ett leende som mest vart till ett nervöst flin och rodnaden spred sig över hela kroppen. Herre gud, vart det inte väldigt varmt helt plötsligt?
"Hi" lyckade jag ändå få fram.
Leendet kunde jag inte sudda bort, inte heller sluta glo på mannen framför mig.
Jag vart som förtrollad. Trotts solglassögonen kändes det som om hans blick såg rätt igenom mig.

"Hi" Fick jag tillbaka.
Han reste på sig och blicken som fortfarande inte släppte mig för en sekund, tycktes bli intensivare.
"Hi, im Michael. Nice to meet you" Hans hans sträckte sig försiktigt mot mig, och inväntade att jag skulle ta dem.
"Linda", och om jag inte sett fånig ut innan så gjorde jag det nu med en slapp hand som inte riktigt tycktes hitta sitt mål. Jag var för fokuserad att stirra på hans ansikte. Men på något sätt fick jag faktiskt tag i hans hand och höll fast i den. Men han tycktes inte ha något emot det. Han gjorde ingen ansatts till att dra sig undan.
Utan där satt vi båda kläda i svart från topp till tå och log till varandra.
Han mer vackert än en själv som kämpade med att få känslorna som åkte berg och dalbana och mest såg fånig ut i sina försök att göra sig vacker.

Ordet smälta som vax i hans händer, fick plötsligt en väldigt tydlig bild.
Jag höll bokstavligen på att smälta bort, men trotts detta ville jag för allt i världen inte släppa hans hand.
Jag ville sitta såhär för evigt, trotts att hjärtat hotade att hoppa ur bröstkorgen och det var svårt att andas.
Men Michael tog den verkligheten från mig. Han släppte min hand försiktigt.
Vilket inte var något större problem, då mitt grepp hade varit löst och jag hade varit rädd att röra mig han.
Tänk om jag uppfattades för tafatt och desperat?
Motvilligt släppte jag hans hans och händerna tog ett grepp om knäna igen.
Vad skulle jag säga? Ville inte verka barnslig och naiv.
Hjärnan gick på högvarv medan jag ferillt försökte komma på något att säga.
Tystnaden skulle ha varit pinsam, om han inlett samtalet igen.

"Is that you kids?" Frågade han med sin sametslena röst och tittade mot barnen.
Självklart han visste vilka de var, de andra hade han antagligen redan blivit presenterade för då vi kommit inrusandes i sista stund. Mer behövdes inte utan, efter det flött samtalet på.
Eller han snarare frågade, jag svarade och ställde motfrågor.

Det tyckte bara vara vi i världen.
Allt annat runtomkring oss bleknade bort.
Men hur kunde det inte vara så?
Det var ändå Michael Jackson framför mig som satt med benen i kors.
Han prat om barns godhet, om världens problem och hans uppenbara instresse för just mig och mina planer här i Los Angelos. Han kunde verkligen konsten att få en att känna sig speciell.
Men pratet kunde inte vara i evigheter, jag var ändå här med barnen.
Och det var det som fick mig att vakna ur min rosa lilla bubbla.
Mary ropade att hon ville ha något ur väskan som stod inne i huset.
Och det var inte annat än att stammande ursäkta sig och gå efter det som behövdes.
Den rosa kronan, som skulle has på bums.

Svävande på rosa moln gick jag med skakiga knän mot huset som låg precis intill och gick med målinriktade steg mot väskan. Men jag kunde knappast gå ut än. Hjärtat slog fortfarande oroande fort och jag var så nervös att jag höll på att spy. Jag behövde bara två minuter för mig själv för att samla tankarna innan jag skulle möta barnen igen. Jag behövde de där dyrbara två minutrerna för att kunna möta hans blick . Han skulle med all säkerhet sitta där och titta efter en. Skulle jag klara av att se hans skönhet igen utan att svimma, behövde jag bara få andas ut. Så där stod jag lutad mot vägen, blundades och tog djupa andetag medan jag kramapktigt kramade kronan. Ord som "skärp dig, du är en vuxen kvinna nu. Ingen fjortis som svimmar om vartannat" kom ständigt tillbaka. För inte kunde någon över 25 ha god lust att slänga sig över sin idol och slita av han kläderna? Eller kunde man?

Jag var för fokuserad på att klara av fjärilarna i magen att jag inte hörde stegen som kom mot mig.
"Are you okey?" hörde jag hans röst ställa, bara någon meter från mig.
Jag hade inte alls förväntat att han skulle följa efter mig. Det var bara något man drömt om i alla otala år sen man sett han förförande vickat på höfterna och juckande rörelser till "Come together".
Jag öppnade försiktigt ögonen och han tog andan ur en fullständigt.
Vacker som en ängel, trotts svarta kläder. Hur hade hade han inte sett ut i den där vita kavajen och de där byxorna som smett åt.

Men nu stod han faktiskt framför mig, med solglassögonen i ena handen.
Jag drunknade.



De där ögonen hade man många gånger i tonåren stirrat rätt in i olika postrar och drömt sig bort.
Men att faktiskt ha han framför sig, så nära att man kunde sträcka sig efter han var bara för bra för att vara sant.
Fjärilarna återkom nu med full kraft. Och orden övergav en återigen.

Vi var ensama i huset, var allt som slog mig.
Vad jag faktiskt kommit in för att göra, hade jag glömt bort så fort han ställde den där frågan.
"Put that aside for a minute, i want to show you something."
Jag kunde inte annat än nicka och la försiktigt ner den rosa plastkronan utan att släppa han med blicken.
Med de orden la han ena handen på höften och den andra på höger axel och ledde en sakta framåt.
Jag vågade inte kolla bak, tänk om jag vaknde ur min dröm?
Om inte annat, ville jag inte släppa hudkontakten jag hade.
Handen brände håll på min huden.
Jag njöt i fulla drag. Jag skulle ha följt han till världens ände om han bett mig.

Sen stannade han och bröt kontakten, och med det vaknade jag ur mig drömska tillstånd.
VArt hade han lett mig? Allt jag såg var en tavla och en dörr precis framför mig.
Jag tittade osäkert bak på Michael. Osäkerheten måste ha synts, för han log sitt klassiska leende och sa bara
"Open the door".

Med osäkra steg öppnade jag dörren och klev in till ett litet rum, fullt av diverse prydnadssaker. Men allt jag såg var sängen. Om det var en tavla eller något sådant han ville få mig att se hade han misslyckats.
Att ha sängen framför sig och Michael bakom sig gjorde det omöjligt att tänka och se annat.
Vet inte hur länge jag stod och tittade på den där sängen, fortfarande kämpandes med fjärilar och andningen och hjärtat som hoppade oroande fort nu. Men på något sätt lyckades jag vända mig om, och mötes av Michaels ansikte bara cm från mitt eget.

Innan jag visste ordet av det hade han lagt armarna om min midja och kysste mig försiktigt till en början.
Nästan som om han vore rädd för att jag skulle dra mig ur. Men det var det sista jag tänkte på.
Istället fördjupade jag kyssen, och la armarna om hans hals.
Men han var inte nöjd på långa vägar, inet jag heller.
Jag skulle hamna i den där sängen, om jag så fick puta ner han ditt och binda fast han.
Men det behövdes ingen övertalning från min sida.
Han var lika ivrig som jag, och hans läppar gick utforskande neråt, och kysste den pulserande ådran bakom örat, innan han fortsatte neråt. Fortfarande kyssanade varenda punkt längst halsen samtidigt som han drog ner tröjan och masserade lekte med bröstvårtorna med ena tummen
Knäna hotade vika sig under en,men trotts detta drog jag han närmare.
Allt jag ville ha var mer. Jag ville känna varenda del av han tryckt mot mig.
Jag ville bli ett med han.



Stönande och flämtade hängde vi fast vid varandra, ivriga att slita av varandra kläderna.

Hela kroppen skrek av lycka och jag gjorde mitt bästa i att klänga mig fast runt hans hals.
Men där bröts allt. Små steg närmade sig, men det hade vi totalt missat i vårt upphetsade tillstånd.

"Mamma, var e du?"
Hördes nu precis utanför dörren.
Det var nog för att bryta förtrollningen.
Båda slet vi oss motvilligt från varandra.
Men vi var långt ifrån tillfredsställda.
Blickarna vi gav varandra sa mer än tusen ord.

Dörren öppnas......



SEN VAKNADE JAG!!!!!
AHHH!!

Alltså gud där uppe, så grym får man fan inte vara!!!
Här hade jag mina drömmars dröm och jag vaknar!!!
Du kunde inte ha fastspolat den sista biten eller så att man åtminstone kom till kritan?

Nog att jag vaknade när dottern stod vid sidan om och sa: "mamma"
Allt jag i mitt förvirrade tillstånd, och något upphetsade tillstånd fick fram var ett grötigt "va?", medan jag kämpade med att få upp ögonen.

Det var så här det skulle sluta!!
Se och lär!!
SÅ HÄR!!!!!





Och avslutas med ett sån här!
(Fast den riktiga varan då....)



Läs och lär!

Jag har inte kunnat tänka på annat idag, än den där drömmen.
Svårt att koncentrera sig. Jaaaaa, en aning!



Ciao och bye från mig!
En väldigt frustrerad mig!

Jag har et litet problem. Ibland, någon gång i månaden glömmer jag bort att äta.
Då menar jag att man gör mat, och man kommer på: "Fan, det här är min första måltid"
Hur kan man glömma att äta tycker man när man göra mat till ungarna. Fråga inte mig!
Har inga svar på den frågan. Haha

Kanske också borde införskaffa en sån här vacker kudde som Michael hade, så att man kommer ihåg att äta. Hehe

Det har funnits en bild jag älskat sen jag upptäckte dne på nittio talet.
Den säger mer än tusen ord, tillsammans med det lilla stycket.




Man ska ALLTID försöka älska någon, innan man dömmer.
För tyvärr är folk alltför snabba på att döma och starta pajkastning.
Innan de känner en personen i fråga, eller orsaken till någos handlade.

Lite mer kärlek till världen tack!!!!

Så lovade att lägga upp bilder på min bonus jag fick i mitt paket jag hämtade förra veckan.
Så här kommer den sak som fick mig att sitta och flina som en idiot på mc donalds.
Nästintill dräggla. Haha

Vad ska man annars säga om ungen?

Ja, jag vart impad iaf!

Nu finns det inte längre BARA två versioner av "They dont care about us" videos.
Nej, nu finns det istället tre stycken.



Den första är versionen som vissades här i Sverige. Jag gillade den aldrig,fick ont i ögon och mådde illa av alal snabba klipp. Hela video är ju 4 och en halv minut snabab klipp i princip.



Flera år senare hittade jag denna på nätet.
Ja gillade den på en gång.

Men nu har som sagt ännu en version kommit.
This is it versionen kommit.



Själv föredrar jag fortfarande fängelse versionen.
Vilken tycker ni e bäst?

Kanske för att This is it versionen är så....ja i slutet då man hör biltuttorna. Man tror ju att man ska få se lite juck och moves. Men inte. Man snyltas ju på godiset.

Idol forum lär en inte bara att uptäcka program som sänds med han, eller att man bli a jour med senaste.
Man lär sig även att man är fullt normal som stirrar på en studsande snopp mitt i dansen. Man kan liksom inte slita sig. man lär sig att det är okej att drömma önsketänkande i mer detaljerade tankar. Ja, ja har aldrig känt en sån gemenskap med andra innan sjut nog.

En skrev en sak och visste ite riktigt hur hon skulle uttrycka sig då hon sa tt hon var tacksam för atthan bröt näsan och blev sjuk, för då hade han ine opererat sig. Kanske låter illa, men han vart värsta hunken efter dessa saker.

Så mitt i olyckan, log lyckan mot en.
Skulle man säga en sån sak...att man vart glad att han föll från trappan och bröt hela näsbenet och blev fläckig av vitiligo så hade folk börjat undra om man har tomtar på loftet. Men här behöver man inte förklara. Alla förstå redan. För andra har samma tankar och ideer, alal har samam drömmar.
Nu menar jag inte att alla sitter ich nickar och och håller med varandra. Utan i grund och botten står vi för samma åsikter, men  där delar vi oss sen. Vissa kan tycka något annat välgörande ändemål e viktigare än en annan, en annan tycka michal var snyggare i en annan era. Ja, ni hajar. Menar vi har ändå från 70 talet då han var gammal nog att kallas snygg, innnan var han ju ett barn. Ja, 4 decenier att jämföra. Eller off the wall snygg, bad snygg, dangerous snygg, eller som han såg ut i slutet. Jag säger bad och slutet. :-)

Men jag lärde mig även et nytt ord.
Nekrofil. Haha.
Varför ens lära sig ett sånt ord?
Men men......det fastnade.
Vi e nekrofiler, allihopa, allihopa. Hahaha
Ta det på ett skämtsamt sätt, okej? ;-)