Dottern har ett engelskt namn och har aldrig tänkt på att man ska behöva bokstavera det namnet. När vi går till tandläkare, och läkare kan ungefär hälften av dem uttala hennes vanliga engelska namn rätt. Men fick höra av dottern i veckan att de i skolan tydligen inte riktigt har det lika lätt för uttalet vilket hon tycker är irriterande. "Hur svårt kan det vara att uttala ett namn?" sa hon. 
Ja, man kan ju tycka det. Men efter att ha pratat med fler männikor, så är det tydligen ett stort problem. Speciellt hos myndigheter. 

Fast borde jag blir förvånad? Hade ett finskt efternamn innan jag gifte mig, och tillslut så var det lättara att släng fram id-kortet för ingen kunde stava till det namnet, ännu mindre uttala det rätt. Men det förstod jag, två bokstaver skrevs på ett sätt, uttalades som en annan bokstav. O uttalas t. ex som Å. Hur ska svenska kunna veta det? 
Men ett engelskt namn?? Seriöst?

Dottern kanske ska vara glad att jag inte valde att ge henne namnen, Serenity (Sailor moon), Lucia (med italienskt uttal) eller Mary-Rose.  Den första skulle hon både varit tvungen att bokstavera namnet, och rätta uttalet, namn två rätta uttalet och samma sak med namn tre. 

Lite då och då får man såna där dagar då man bara vill  hem och skriva. I veckan som var, var en sådan dag. Enda "problemet" var att jag befann mig på jobbet och allt jag ville var att dra ner och gå hem. Dra ner gallret, springa till bussen och ivrigt slå på datorn hemma och slå på tagentbordet i timmar tills ögonlocken blir tunga och fingrarna stumma. Det kallas skrivcraving!

Missförstå mig rätt, älskar mitt jobb. Men ibland  har man dödlig craving efter cola, chocklad eller vad det nu kan tänkas vara. I mitt fall var det att få skriva! Men jobbet kommer först, så det fick snällt vänta till idag. 

 Trodde faktiskt att den stenåldriga stationära skulle klara sig fram till februari iaf. Men efter 15 år tog den sin sista suck förra veckan. Någon dag senare beslutade sig den betydligt yngre  laptopen att självdö den med. Snacka om dålig tajming. Tur i oturen att jag alltid sparat allt på den externa disken. Så inget gick förlorat. Så för att ta mig igenom november med skrivande, fick jag snällt  fråga min pappa om han kunde låna ut sin äldre laptop till mig så att jag kan skriva. Eller som barnens vänner säger nu: "wow, vilken stor dator!!"  De har aldrig sett en sån stor laptop, det säger hur gammal den här laptopen är. Men den fungerar att skriva på....det är det viktigaste. 

Förra torsdagen gick jag och la mig frisk som en kärna. Lite trött kanske, men det var allt. Vaknade på fredagen med halsen som ömmade och toknös. Men rullade ur sängen iaf och tog mig till jobbet. Tog två timmar och jag mådde riktigt dåligt. När jag stängde ner gallret hade jag feber och näsan rann. Så blev hemma fram till imorgon. 

Imorgon ska jag tillbaka till jobbet fortfarande med hosta. Men kan ju inte vara hemme tills hostan släpper. Då skulle jag vara hemme lääänge med min astma. Blir en mjukstart, två arbetsdagar den här veckan.  

Som om inte det vore nog, gjorde jag mer i sann Nano anda. Gjorde dessutom research. Vart inte klar, men kom bra långt. 

Jämför man det mot nu i helgen så är det jobb som gäller. 

 

Ibland får man riktigt pratglada kunder. Man pratar om allt mellan himmel och jord. Den här gången var det tax free och deras priser på skönhetesprodukter, förr VS nu. Fick då tipset om att testa hudvårdsmärket Exuviance. Kör själv med Kanebo Sensai, också ett lite dyrare märke. Någon som testat den?