Något till vänster, bakom en.

Någon fotokunnig, som har ett svar?

Det blev året 1991, och "dangerous" skivan släpptes. Reklamen var överallt, jag skulle bara ha den. Jag var åtta år gammal och den julafton fick jag mitt första Michael Jackson album, ett band som var det senaste på den tiden. Den lyssnades snabbt sönder och fick självklart ersättas av en cd. För utan hans musik kunde jag inte vara. Men vilken lycka sen! Jag minns inte mycket av den julen. Det var precis som vilken julafton som helst. Upp för att titta på morgon tv med babar, frukost med risgrynsgröt, klä grannen. Sen kom den långa väntan på Kalle Anka klockan 15, en lång middag innan julklappsöppningen äntligen kom. Det enda jag minns var bandet, allt annat jag fick det året och efterföljande år har fallit i glömska. Det var den verkan Michaels musik hade på en. Trotts helvetet i skolan tog jag mig genom detta tack vare Michael. Han gav en ändlös kärlek, hopp att tro, viljan att leva och tron på en bättre värld där kärlek, respekt och empati skulle råda. 

Jag är medveten om att idol dyrkan finns i olika stadier, i allt från lätt gillande till att ägna sitt liv till personen i fråga. Men när jag 11 år gammal, efter en skolstart som var allt annat än drömlik, fanns Michael där tröstandes. Genom sin uppväxt med mobbning, slag och senare i livet – hån från omvärlden. Visade han att orkade han stå där rakryggad, då kunde jag med! I jämförelse med hans uppväxt, var mina problem skrattretande lätta. Allt jag behövde utstå var dagliga hån från killarna i skolan. Vad var det i jämförelse med hans liv?

” ”Hold me. Like the river jordan. And i will the say to thee. You are my friend..... Will you show me. You'll b there for me. And care enougth to bear me.”

För mig är denna en av många texter som återspeglar han. För han bad om styrka att orka all skit han fick ta. Han bad sin fans om hjälp att lyfta upp han om han föll, en gång för mycket. För oftast sa han åt en att ställa sig upp igen om man föll, för att göra ett ännu ett försök. I gengäld fick man all den kärlek han hade att ge. Det kanske låter tokigt, men det finns en anledning till varför. För jag är inte den enda som tänker i samma banor. Vi är många fler. Vi Michael fans vi håller ihop, vi finns där för varandra som en familj som stöttar och och bryr oss om varandra och lever efter Michaels ideal om kärlek, respekt, empati, förståelse och förlåta. Nästan som de kristna följer de tio budorden, så är dessa mina budord av leva efter och efterstäva. 

För hur mycket man än vill hata Bashir, Sony eller Joe Jackson, så är det något som inte går. Vill man som fan följa hans dröm om en bättre värld där kärlek är det rådande ordet, så kan man inte hata hans far hur mycket man än vill. Man ställer sig in på att förlåta allt, att ägna sin energi på annat än hat. För livet är för kort för dessa negativa känslor. Man hjälper till med en god gärning så ofta man kan. Helst en god gärning om dagen. Det behöver inte vara pengar till organisationer som stödjer aids forskning, eller sjuka barn. Det kan vara att ge en annan medmänniska en kram, ett leende som gör att deras dag känns bättre. Och detta ska göras från hjärtat, för att det känns bra, för att det gör en glad.

Men tillbaka till Michael fansens gemenskap. Om man behöver prata, då vet man att det finns någon som kan och orkar lyssna och faktiskt förstår. Någon som ger en en kram om man behöver det, även om den den är virtuell. Hur många gånger har jag inte läst artiklar, hört Chris Brown/Ushers låt ”Better on the other side” där vi fans relateras till Michaels barn, till den utvalda, till den som lärde oss se bortom alla hinder? De är allt för många. Han har jämförts med Messias och på ett sätt är det inte helt fel även om jag inte håller med om att han var så helig att han kan jämföras med något religöst. Men för de som inte har någon tro, så kan jag lätt förstå att han blir deras tro. Han gav och hjälpte de fattiga, han gav folk hopp, han gav folk tron att tro på sig själva, han bad alla hjälpa till för en bättre värld, han bad dig att älska inte hata, han bad dig förlåta. Ödmjukhet framför allt annat.

”I remember the first time i seen you moonwalk, I believed I could do anything, you made the world dance, you made the music come to life”

Han förde generationer tillsammans. Jag trodde det aldrig. Men när jag efter hans död klev in på ett michael forum för svenska fans, så såg jag det med egna ögon. Där var det fans i alla åldrar. Allt från 11 – 40, och vi satt där chattandes till sent på natten den första tiden och pratade. Det faktum att alla hade olika bakgrunder, intressen, ålder spelade ingen roll. På träffar som anordnas, men som jag tyvärr inte hunnit gå på ännu så träffas alla åldrar. Vi är mest tjejer, men även killar. Vi är från tonåringar till äldre. Men alla kommer vi överens. För vi har samma sätt att se på livet, vi lever alla efter hans ”budord” eller vad man nu ska kalla det. Vi har alla samma erfarenhet, vi har fått stå på oss för att vi älskar Michael Jackson. Säg att du älskar Michael Jacksons musik och folk brukade dra skämt om plastpåsar, skrika ut ilskna ord om pedofiler. 

Att man var sjuk i huvudet som gillade honom. Ja, nog fick man bita ihop många gånger för de gick till personangrepp många gånger för att man råkade gilla fel person enligt majoriteten i skolan. Men man bet ihop och stod där rakryggad även om man grät inombords och skrek för full hals. Det gjorde ont. Man levde redan med vetskapen om att man inte var vidare populär i skolan, blev hackad på dagligen, skrattad åt, en gång slagen och grät man så tro inte att man fick en förlåt, att de förstod. Nej, de skrattade bara mer och mera hån. Att behöva gå till skolan 9 år gammal, med ständig magvärk och ätandes magkatar medicin för att ens kunna orka ta sig till skolan är inget någon vill. Man behövde inte höra folk gå till angrepp mot den enda person som förstod vad gick igenom, och som gjorde att man faktiskt orkade gå utanför dörren varje dag. 


Åren gick, och året vart 1995, jag hade hunnit bli 11 år gammal, och ”History” släpptes. Ett efterlängtat album från min sida. Reklamen var enorm, överallt såldes allt med han. Läsk som jag köpte med det passade namnet ”History”. Men jag sparade den inte. Nej, jag drack upp den. Tro inte att det var som en vanlig cola man öppnade på vägen hem för att man var törstig. Nej, det var den dryck som man öppnade framför brasan i sommarstugan föräldrarna hyrt, på fredagsmyset. Helt enkelt vid speciella tillfällen. Och vilken smak sen, den var underbar. Jag har sen dess letat och smakat varenda persika dryck det finns att få tag på, men ingen smakar som den. Den där sötman med kolsyra. Det var som att vara i sjunde himlen när man drack den, så god var den. Den julen fick jag ännu en Michael skiva. Jag var eld och lågor. Ja, jag hade blivit ännu mer hängiven till han. Jag behövde han för att orka. Han var mitt syre.

Jag hade dessutom läst engelska i skolan i ett år nu, och i med detta kunde jag göra det jag drömt om länge. Jag kunde äntligen lära mig att förstå hans texter till fullo, och det jag läste då fick min kärlek att gå från beundran till ren kärlek till den mannen. Så där satt jag med en bunt utskrivna låtar i handen, engelska lexikonet i det andra och översatte ord efter ord. Det kunde ta timmar ibland. För när översättningen väl var färdig, ville man förstå sammanhanget också till fullo.

Den första texten jag kom att översätta var ”Man in the mirror”, då den gått direkt till mitt hjärta när jag hörde den första gången. Jag hade hört att han sjöng direkt från sitt hjärta till oss bedjande. Men om vad? Låten som för mig varit en vacker låt, blev i denna veva en av de bästa låtarna han någonsin framfört. Han bedjade en att granska sig själv, och hjälpa till i arbetet mot en bättre värld.

”I see the kids on the street with not enough to eat. Who am i to be blind? Pretending not to see there need......Im starting with the man in the mirror. I'm asking him to change his ways. And no message could have been any clearer. If you wanna make teh world a better place, take a look at youself and the make a change.”

Jag insåg inte bara med denna låt att han var en fantastisk man som senare skulle komma att bli glorifierad för sin godhet genom sitt arbete med att hjälpa sjuka barn, för arbetet mot aids och andra välgörande ändemål. Jag insåg även vilken underbar poet/låtskrivare han var, ju fler låtar jag gick igenom. De finns där att läsa bara ni tar er tid att läsa texten som den är. Glöm bort musiken, och bara läs högt för er själva så kommer ni förstå vad jag pratar om.

Men jag hade en dröm. Eller flera egentligen. Men denna var lättast att genomföra.
Jag ville se han live, jag ville träffa han och jag ville ha hans autograf. Nu vart två av dessa tyvärr inte uppfyllda. Kanske därför som sorgen vart så tung. Min dröm sen barnsben blir aldrig sann. Men se han live hann jag iaf med. 1997 i samma veva som anklagelserna kom så skulle han även komma till Sverige på sin History Tour. Jag var i upplösningstillstånd. Jag kommer inte ihåg hur jag fick biljetten. Allt jag minns är att jag fick den av mina föräldrar. Två biljetter till en arena i Göteborg. Jag och storsyrran skulle åka tillsammans. Resan planerades i minsta detalj och pengar sponsrades av föräldrarna. För trotts allt så var vi tvungna att ha tågbiljetter ner, hotellrum ,matpengar, pengar till souvenirer. Minns inte hur vi fick dessa, lätt eller med tjatt. Men vi fick panta burkarna och spara pengarna till resan. Biljetterna köptes på våren och den 14:e Augusti gav vi oss av, för att uppleva Göteborg i övrigt innan konsertdagen den 16:e. 

Jag har aldrig varit så nervös som denna resa. Jag skulle få min idol och förebild. Minns resan som om det vore igår. Hur vi stod och trängdes över 1 timme utanför Ullevi innan de släppte in. Hur vi till en början gick fort, men när jag insåg att alla sprang för sina liv för att komma längst fram, skulle komma längre fram än jag så började jag springa jag med. Syrran hade inget val än att hänga på, hon skulle ju se efter mig. Men den konserten, vilken lycka. Jag levde på den lyckan i veckor efteråt. Hur mycket folk än hånade mig och skrattade så kände jag sann lycka inombords. Det var som ett enda stort rosa moln. En sköld som skyddade mot allt som tidigare gjort så ont.

Herre gud, jag hade sett Michael Jackson. Även om jag var besviken, och smått förbannad för att vi inte kom inom det avgränsade området längst fram(nu pratar jag om cm från målet) så är det den bästa dagen i mitt liv ännu. Trotts barn och allt som kommit efter det. 13 år gammal var jag då och idag 27 år gammal så lever det minnet lika färskt som dagen barnen kom till världen, för sex år och fem år sedan. Hur vi hade köpt en nalle till Michael och kastade upp den på scenen(men som en annat fans fick på huvudet och sen kastade vidare upp på scenen). Känslan när man stod där som packade sardiner, hur vi hade väntat över 1 timme då showen var försenad och paret bredvid oss konstant rökte under denna tid och även i början av showen rökte färdigt sin cigg. Höll på att få ett antal brännskador av den cigaretten. 

Hur man försökte stå rakt, men trängseln och alla som ville fram gjorde att man for åt höger och vänster och fram för att sen flyga bakåt igen, hur man ibland tappade andan av allt tryck och kände att snart svimmar jag, hur de skvätte vatten över publiken för att vi inte skulle storkna av värmen och trycket längst fram. Jag hade fått låna en kamera av min pappa och jag vart livrädda att den skulle gå sönder när iskallt vatten flög fram över publiken. Man riktigt drogs mot vattnet, för man behövde kylas av för att inte falla ihop. Men samtidigt tryckte jag ner kameran med tvång mot kroppen trotts att man knappt kunde röra sig. Hur krulltutten och hans uberblonda lillebror var som iglar på en.

Samma år fick jag Ännu en present jag bara skulla ha. Jag hade först bett om Ghost video och Blood on the dancefloor skivan. Men istället fick jag deluxe boxen med bägge i och mer därtill. Den filmen gick varm, både skivan och filmen. Genom åren som gick så fick jag cd skivor, t-shirts, posters. Ja allt ni kan tänka er. Jag skulle bara ha dessa. Och stolt var jag också. Boxen är idag mig helig, och ännu mer sen den olyckliga dagen för ett år sedan. Fick då veta att någon fått sin Deluxe box såld för 9 000 kronor. Fatta 9 000 kronor! Kanske dax att skaffa ett kassaskåp? Nej, inte så illa. Men den är mig dyrbar precis som allt annat jag har med honom. Men det finns mycket kvar att köpa som jag inte har, Gamla Lp skivor, tröjor, böcker och åter böcker, filmer överförda till dvd. Men det kommer ta tid. Och tids nog, en autograf.

Jag tog hans död hårt ja. Men dyrkar man en person så mycket som jag gjorde av hela mitt hjärta och själ, är det så konstigt? När jag ser han som en förebild för mänskligheten, som en hjälte som hjälpte alla utom sig själv?! Som kämpde mot rasism, försökte bidra med mer kärlek till världen och som hjälpte till med pengar till arbeten mot aids och till sjuka barn. Det var Michael för mig!

När jag genom nio års trakasserier i skolan inte orkade leva tillslut och tänkte avsluta mitt liv. Men skulle jag dö, skulle jag göra det till Michael musik. Det var också den som räddade mig, för jag kunde inte lyssna på hans musik utan att lyssna på hans ord. Det var det som räddade mitt liv. Det var det som gör att jag står här idag. När allt känns tufft, lyssnar jag bara på hans musik och allt känns bättre. När jag är förbannad sätter jag på history skivan och på några minuter är jag lugn, om jag är glad och behöver hoppa runt sätter jag på thriller eller blood on the dancefloor skivan. Vill jag bara ligga och stirra i taket sätter jag på invicible skiva, eller några utvalda demos jag har på datorn.

Det vart långt, men kärleken jag känner för Michael går inte att beskriva med några korta meningar. Det förtjänar mer än så. För allt han gjort för mig. Han har format mig till den jag är idag, han har visat mig vägen för hur en god människa ska vara. Han har visa att livet inte är lätt, men kämpar man bara på så kommer man fram tillslut. Han visade mig vad kärlek var, han visade mig glädjen med att ge, han visade mig livets sanna glädje. 

Idag, nästan två år senare känns bra. Jag kan komma ihåg vad jag gjorde idag . Jag orkar äta igen. För ett år sedan, vart allt i en dimma. Jag minns klart vad jag gjorde den 25:e Juni 2009, men efter det, hela sommaren som följde är en enda stor dimma. Jag minns så klart att jag hade släckt ner allt, stängt av datorn och var på väg till sängen när min syster ringde. Ett samtal jag gärna sluppit. Jag kunde inte andas, eller stå upp. Istället föll jag ihop i en hög på sängen gråtandes och där satt jag fram till morgonen,  och även nästföljande natt.  

Varje dag var en kamp för att orka med livets alla bestyr. Varje natt låg man i sängen gråtandes och såg solen gå upp och med det nya tag. Det kunde gå så långt som 4 dagar utan sömn. Idag kan jag sova sen 1 månad tillbaka, även om man fortfarande gråter sig till sömns ibland. Men den där smärtan, andnöden och panikattackerna som man levde med varje minut är idag som bortblåsta. Det får en att inse att visst läker såren, även om saknaden aldrig kommer försvinna.