Att som ensamstående få ekonomin att fungera är ett evigt trollande med knäna.
Speciellt nu när man varannan månad får en okej lönoch nästa en lön som knappt täcker alla kostnader. Så de månader man jobbar mycket måste man spara för att kunna täcka nästa månads utgifter. Då är det hyra, mat, el och bredband. Resten är lyx i vårt hushåll. Att faktiskt få  gå till tandläkaren vore en dröm för mig då två tänder strullar. Men vem har råd med sådan lyx? Säger som många säger, tandvården borde  även den räknas som vård och ha ett maxtak!

När man ska hinna köpa kläder, gå till badhuset med barnen går inte med de föutsättningarna.
Vore toppen om man kunde gå från extra jobb till ett fast schema. Då skulle jag iaf ha en timlön som jag kudne leva på och samtidigt ha lyxen att lägga undan pengar. Men en dag hoppas jag det blir verkligehet. För barnen behöver cyklar, de behöver kläder, jag behöver kläder mm. Man vill slippa känna den där klumpen av oro i magen. Men snart så kanske jag får ett svar på ansökningen och ett positivt sådant.

För mig som har en extrem fobi för getingar så är våren helt underbar på alla sätt, tills jag hör det första surrandet.
Paniken är ett faktum, hjärtat hoppar upp i halsgroppen och hjärtat hoppar över ett slag.
Man kolllar bak och det är bara en humla! T o m flugor orsakar samma reaktion.

Ja man blir lugn i naturen, men paniken kommer då och då under dagen.
Så att jag i veckan som var råkade zappa förbi en film där det kröp ut ett bi ur en killes öra som sen blev fler och fler. Ja det var ingen bra kombo. För det första fick jag verkligen panik, samma panik som han i filmen fick.
Jag fick fysiskt ont i hjärtat och mådde illa och bytte i panik kanal. Men sen kunde jag inte sova på hela natten, vaknade av mardrömmar, det kliade över hela kroppen som om något kröp över mig. Sen har mardrömmarna fortsatt att komma hela veckan! Varje natt!

Getingar är hemska små djur! Som tycks dras mot mig som magneter. De andra lämnar de ifred, men inte mig.
Läste för många år sen en forkning inom ämnet av en slump i någon vetenskaplig tidning att getingar är som hundar. De dras till de som är rädda för dem. Det är en rolig vetskap man dras med när man kliver ut genom dörren, eller på våren när man öppnar fönstret och en drottning kommer in i lägenheten. Då kunde jag ringa min man. Vad ska jag göra nu? Springa ut på gatan och rycka tag i första bästa främling som kan rädda mig?

Redan igår under dagen sa jag till mig själv att imorgon SKA jag ut och springa om det inte regnar. sagt och gjort så begav jag mig ut i spåren. 
Redan igår vart det en powwerwalk. Lite som att förbereda kroppen, men framför allt förbereda mig själv mentalt. m jag går fort, hur mycket orkar jag?

Så idag medan barnen var i skolan hoppade jag i tightsen, och skorna och började i snabb takt ge me ut genom dörren.Till en början 30 minuter powerwalk eftersom jag pratade i telefon. Knappt kapabel att prata. Men det gick. Hörde hackspetten, fåglar som boade och kvittrade OCH jag såg en citronfjäril!
Jag tillhör den skara som spannar efter vårtecken och som även tror på de där skrockfulla grejerna.
Så nu i år ska jag banne mig ha tur!
Sen att jag höll på att få hjärtat i halsgropen för att jag hörde obehagliga zurrrr, var en annan femma.
Det fick mig åtminstone att springa fortare mellanåt.

Fortsatte sen med 30 minuter löpning. Eller mer intervaller av långsam löpning(förutom när en humla envisades dyrka upp och jag fick springa för livet, kan inte humlor och gettingar låta olika?!) och promenad i rask takt. Valde dessutom ett spår så att jag fick uppförsbackar. Sen avslutade jag hemma med några sit-ups, armhävningar, squats.

Imorgon blir det mer laidback, en promenad till en centrum och en lekpark om vädret tillåter det.

 

Det var ett tag sen jag faktiskt deklarerade min inkomst, vilken känsla!

Så nu har även jag deklarerat, och får dessutom tillbaka på skatten dessutom. Det trodde jag aldrig.

Annars har det inte hänt så mycket idag. Barnen har passat på att njuta av de sista dagarna av lovet och det har varit för många barn i huset för mig. Men som sagt en dag går an. Annars är det en kompis per barn som gäller.

Allt för min egen skull. Jag får sova ut på måndagen och tisdagen.

 

 

 

"När jag var ung..." tänkte jag först börja med, men det fick med att låta som värsta fossilen.
Nej, men i tonåren brukade jag skriva brev till andra personer, både inom Sverige och utomlands. Jag älskade det, att skriva och motta brev. Få lära känna nya kulturer. Lära känna nya människor.

Sagt och gjort, så skaffade jag nya brevvänner igen efter många års paus. Håller på att skriva några brev och och väntar på några svar i nuläget. Eftersom jag gillar att lära känna nya kulturer, och är ganska bunden till hemmet fortfarande för att roa mig så får man anpassa sig lite. Där kom breven in. Måste erkänna att jag få lite skrivkramp, men man lär komma över det. :-)

Vad jag har väntat och väntat.
Sen The ark splittrades snarare.

 

Som om inte det vore nog så kommer han dessutom till Gröna Lund den 3:dje September.

Gissa vem som kommer infinna sig då?!

Hade en vattentät plan igår, trodde jag. Jag och barnen skulle göra lite grejer ensama för en gångs skull.

1. Gå ner till biblioteket. Låna böcker och skriva ut ett dokument.

2. På hemvägen skulle vi svänga in hos blomsterpinglan och dottern skulle få köpa sin drömfångare för sina egna pengar.

3. Gå vidare mot centrum och bokhandeln. Dottern ville använda sitt presentkort där.

4. Till affären och köpa toapapper, diskmedel och mjölk.

5. Hem.

 

Nu vart det inte riktigt så.För det första droppade Jonathan när hans kompis ringde på dörren.
Nu vart det bara jag och dottern, vilket var ett tag sen.

Eftersom vi ändå passerade centrum på väg mot biblioteket så slank vi in där.
Vart nyfiken på det nyrenoverade H&M. Där snörrade vi runt ett bra tag, tittade på allt fint och drömde oss bort vad vi skulle köpa om jag hade ett heltidsjobb och slapp tänka på alla räkningar bara.
Gud vad fina kläder!!! Allt jag tyckte var snyggt på mig, tyckte dottern också var snyggt.
"Nu får du skärpa dig. Vi kan ju inte gå runt och se ut som tvillingar"
"Det gör inget mamma"
Naktdelen med att dottern och jag kan handla på samma avdelning säger jag bara.

Efter att ha bränt över 30 minuter där inne så började vi gå mot station. Men innan dess så svängde vi in hos Blomsterpinglan och köpte den där mini drömfångaren och en dekorationsnykel slank ner i dotterns påse med.
Sen tog vi de sista stegen mot biblioteket. Där följde det svåra steget med att välja böcker åt en frånvarande son, försöka hitta böcker åt dottern och begränsa henne i hennes iver att låna hela biblioteket. Sen skulle även jag hitta en bok. Mitt i allt detta glömde jag bort att skriva ut en lapp.
Hela 27 böcker senare traskade vi ner mot centrum.
Vem behöver gymmet när man kan bära två påsar böcker som väger ton?!

 

 

Våren har en magisk förmåga att liva upp allt. De korta sträckorna man går under hösten/vintern är en pina. Man stressar fram för att inte dö av köldskador, men med våren är det en helt annan sak.

Bara nu på två dagar har jag varit ute mer än jag varit på hela vintern. Det säger sitt.

 

Två dagars aktiviteter ute i strålande sol och jag har mer energi över trotts ölad aktivitet. Kanske hade läkarna rätt hela tiden. De sa, rör på dig. Men när man vart helt slut bara av att ta en promenad på 15 minuter, så tanken på en längre promenad var inte lockande då. Men nu när man känner sig bättre så ska jag orka mig ut. Även om det bara är en 30 minuters promenad, så är det något. Jag ska komma i samma goda form jag en gång i tiden var.

 

För nu nästan två år sen vi var på den där konserten. Vi tänkte inte så mycket mer på det, utan gick hem glada i hågen. Tills jag läste att man kunde köpa posters från gröna lund, och ett besök på Gröna lund vart självklart. Så när barnen vaknade helt ovetande om mina spontana planer, släppte jag bomben.
"Borta tänder och klä på er så åker vi in till Gröna lund."
Jag brukar inte vara sådär spontan i vanliga fall, men nu skulle jag ha en poster.
Och vad passade då inte bättre än att varva nytta med nöje?
Men det dröjde fram till nu innan den kom i en ram och upp på väggen.

 

Sommaren 2013 var första gången jag såg Thirty seconds to mars live. Har gillat dem STORT sedan jag såg deras musikvideo "the kill" när den var ny. Men det var inte förrän flera år senare som jag hade turen att se dem live för första gången någonsin. Vilken lycka det var! Jag hade praktik den dagen och med min otur så valde bussarna inne i stan att strejka den dagen. Slutade vid 4 och sprang allt jag orkade till plattan. Bokstavligen sprang helt otränad. Jag och syrran hade sagt att vi SKULLE in senast kl 17. Konserten var en av de bästa jag varit på. Jag har aldrig hoppat och sjungit/skrikit så mycket som jag gjorde då. Nästa dag kunde jag knappt prata och varenda muskel i kroppen värkte.

Förra året jagade vi biljetter till London, men med svindel så vägrde jag ta de enda biljetterna som fanns tillgängliga högst upp. Jag ville dessutom stå nere bland publiken och hoppa som en galning igen. Började överväga de andra altenativen, Paris, Milano och gud vet vilka andra städer vi kollade på. Tills vi fick veta att de skulle komma till Stockholm. Ännu en konsert att gå på.

Nu väntar jag bara på nästa turne. En chans att hoppa och sjunga som en tok. Få chansen att känna den där euforiska känslan igen.

Den senaste tiden har jag jobbat jobbat och jobbat.
Varit ledig en dag och jobbat. Inga två dagars ledigheter här inte.
Med det så har jag försökt göra det nödvändigaste, hemma och lite till.

Vilket var dumt. För en morgon kom jag inte upp ur sängen igen. Var så trött att jag knappt orkade göra middag på kvällen efter att ha gjort inget under hela dagen.

Så lärdomen av det hela?
Har man en gång fått utmattningssyndrom, så får man akta sig hela livet.
Jag fick slut på energi för att jag körde på och inte kände efter hur mycket jag orkade.

Så nu ska jag ständigt värdera allt jag gör.
Jobbar jag 12 timmar ska jag INTE komma hem och diska, göra läxor med barnen, laga mat, sen börja städa och tvätta och något annat. Endast läxor, mat och disk. Sen får jag tvinga mig själv att sätta mig i soffan! Bokstavligen tvinga trotts att det kliar i fingrarna att fortsätta. Kommer bli en utmaning. Men det är det eller krascha ännu en gång. Då är valet inte så svårt längre. För där jag var vill jag inte vara igen.

Hur lång tid ska det ta att lära en gammal hund att sitta?!