Posten i all ära, men när de inte sköter sitt jobb så är det inte kul.
Det är inte första gången jag inte fått brev jag ska ha, och försäkringskassan inte fått brev de ska ha.
Nu senast var det ett brev från Arbetsförmedlingen om ett inplanerat möte. Kl 14 ringer handläggaren och frågar vart jag är, då vi hade ett planeringsamtal. Så tack posten för att jag missade detta viktiga möte. Jag söker jobb, jag behöver infinna mig hos dem när jag har tid hos dem. Men är lite svårt att veta när jag ska vara där om inte posten gör sitt jobb.! Dagen efter kom en av grannarna förbi med ett brev till mig med en räkning i. Vet inte vad som går fel, om det är krav på att breven ska sorteras snabbare eller nåt. Men något funkar tydligen inte i det här området för många gånger har jag fått grannarnas brev jag med.

Posten i all ära, men när de inte sköter sitt jobb så är det inte kul.
Det är inte första gången jag inte fått brev jag ska ha, och försäkringskassan inte fått brev de ska ha.
Nu senast var det ett brev från Arbetsförmedlingen om ett inplanerat möte. Kl 14 ringer handläggaren och frågar vart jag är, då vi hade ett planeringsamtal. Så tack posten för att jag missade detta viktiga möte. Jag söker jobb, jag behöver infinna mig hos dem när jag har tid hos dem. Men är lite svårt att veta när jag ska vara där om inte posten gör sitt jobb.! Dagen efter kom en av grannarna förbi med ett brev till mig med en räkning i. Vet inte vad som går fel, om det är krav på att breven ska sorteras snabbare eller nåt. Men något funkar tydligen inte i det här området för många gånger har jag fått grannarnas brev jag med.

Varje dag när vi går till skolan så har vi en ganska vacker utsikt sista halvan av biten. Första delen är hus i överflöd, men de sista 5 minutrarna är träd och ängar. Är inte ovanligt att se harar och en gång hade barnen sett ett rådjur där. Så när gladen fallit av alla träd, och gräset blivit gult så upptäckte vi trädet som stod mitt i ängen. En liten busken med vita fjunniga bollar på alla grenar. Såg riktigt vackert ut där den stod. Hetter Jolster har jag fått veta nu, men gillar den. Har faktiskt aldrig sett en sådan tidigare.

I torsdags var det dax för ännu ett logoped besök för dottern. Nu senare än vad vi egentligen brukar gå. I vanliga fall brukar vi stressa från dotterns skola, till bussen och sen in till Logopeden. Men nu hann vi tvärtom gå hem, äta och leka och klockan halv fem hade vi tid. Var riktigt skönt att komma den tiden faktiskt. Ingen stress och panik över att missa bussen. För missar man bussen är det kört och man får vänta 30 minuter till nästa buss. Man kan fösej gå, men det tar ca 45 minuter enkelväg med barnen. Själv traskar jag ner sick sackande på 20 minuter från dotterns skola.

Hon gjorde inget utöver det vanliga. Hon lekte en kortlek med ord. Brukar vara en häst, flera hästar. En sko, flera skor. Men då var det: hon SKA diska, hon diskar och hon HAR diskat. Så höll leken på i torsdags, och dottern satt lika glad som alltid och genomförde allt. Älskar att gå ditt, men i torsdags var hon en ANNING hoppig och uppvriden kanske man ska säga. Kunde inte sitta stilla i stolen och var ofokuserad. "åh, vilken stor tärning. Får jag testa?", "vad e det?" Men det gick bra, och det ännu mer positiva är att hon endast behöver gå varannan vecka istället för varje vecka. Hon behöver inte lika mycket hjälp med andra ord. Som de sa i början när vi började gå ditt var att vi skulle testa varje vecka först, och behövde hon inte så ofta så kunde vi minska ned till varannan. Och klarar hon det galant, så ännu tätare mellan besöken.  Känns skönt att det går framåt.

Ser nu när jag blädrar igenom min blogg att jag knappt skrivit något  om mitt liv, som bloggen egentigen ska handla om. Men vad gör man när ens liv är fyrkantigare än fyrkantingt? Alla dagar är likadana mer eller mindre. Barnen kan bjuda in kompisar ibland, och de kan gå till någon kompis. Men utöver det, så händer det inte så mycket. På ett sett är det skönt då hela sommaren bestod av en massa kompisar till barnen här konstant. Men jag orkar inte med det, och med för många barn under samma tak blir det bara kaos. Så max en kompis var får de ta hem åt gången. Barnen är gladare och det blir mindre bråk. Kunde inte vara bättre.

Sen satt och jag undrade. Var kom alla besökare ifrån? I onsdags var det 75 besökare. Rekord fan. Hahaa....Men ja det är så, jag har inget behov av en superpublik. Jag skriver för min egen skull, och ingen annans. Men vore endå kul att veta vad alla plötsligt läste den dagen, då jag knappast skrev om något som kunde få folk att reagera. Lama inlägg med andra ord, de senast dagarna, eller veckorna. Men funderar på att fixa nåt slagt schema somjag gjort med min andra blogg. 6 dagar i veckan bloggar jag på den, och på söndagar kom en recension av en bok. Funderar på att göra något liknande här, men måste tänka ut vad jag ska skriva om bara. Så att det kommer ett mer roligt inlägg i bloggen. Kan behövas. :-)

Lovade förut att jag skulle lägga in bilder på Italien, och här kommer några. Fanns MÅNGA bilder, men kan knappast ha alla här. Så här kommer de jag fastnade för. Till de här ställena ska jag en dag!

 

 

 

 

Enligt boverket lever 2 miljoner i Sverige i hem som är antagligen fukt- eller mögelskadade. Det är väldigt mycket, då det endast bor ca 9,5 miljoner i Sverige. Ca 2 delar av 5 lever alltså i hem som kan göra en sjuk. Men det är ingen som vet om man blir sjuk av mögel eller inte. Även om man misstänker att mögel faktiskt kan ge näsa, hals och ögon problem så är det inte fastställt.

Själv lever jag i ett av dessa hem; badrumsdörren går inte att stänga, hela badrummet luktar mögel, tröskeln är som en upphävd båge och det är svart fläckar på kaklet. Ja, det är uppenbart. I två år har man levt med detta och inte får man någon hjälp av fastighetsägaren heller. :-/ Men får väl fortsätta att leva på mollipect och receptbelagd nässpray, tills vidare. Har ändå gjort det sen jag flyttade in hit. Svåra andningsbesvär är väl normalt att ha vid förkylningar? Nej, men det är det inte. Men vad ska man göra om inte ägaren gör något?

När jag läste recensioner av mobilen av andra användare så läste jag: lite seg att tänka till när man tryckt på den, och en evig jakt på ett vasst föremål för att få upp luckan för att kunna ladda mobilen. Jag skrattade gott, då jag fick upp en bild framför mig av människor som förvirrat sprang runt och letade efter knivar och pennor och liknande. Så kom jag själv ditt, skulle ladda eländet och fick INTE upp luckan. Kniv, var det första som dök upp i mitt huvud, och fruktkniven fick agera öppnare. Herre gud alltså haha.

Satt och googlade som bäst idag i jakt på lite info. Mitt i allt kommer en karta upp över städer i Italien. Det som fastande i mitt huvud var Asti. Är det där drickan är skapad?? Kanske, kanske inte. Alessandria lät väldigt likt Alexandria som ligger i Egypten och Prato sen. Där hade vi en helt del vackra byggnader!
Eller hela Italien svämmar över av vackra städer som man bara måste se. Ska skriva mer om det i veckan som kommer. Med bilder då självklart. Ännu ett land på måste listan att resa till.

Det sägs att allt finns på internet, men ibland får man erfara att så inte är fallet. När det kommer till språkstörning är det så. Man har fått sitta i timmar och leta efter små bitar och lägga ihop. Hittade tillslut en organistation, och en blogg med en annan mammas erfarenheter. Ja där fick man den största infon. Beställde två blcker om ämnet och en film, men måste säga att jag inte vart klokare av dem. De behandlar bara isberget av problemet, det jag redan vet. Jag ville veta mer, ha en djupdykning i ämnet.

Vart hittade jag det tillslut?
Fick en länk skickad til mig via en grupp på facebook faktiskt. Är ett pdf dokument på 169 sidor om just språkstörning. Och en riktigt djupdykning med. Med förslag på hur man underlättar inlärningen inom alla ämnen, om andra språk påverkas. Vilka rättigheter man har. Det e fakta rakt igenom, blandat med exempel. Men riktigt intressant läsning. Ta själv och läs HÄR. 

 

Hittade även en bra blogg, om en mamma som har språkstörning. Den var också väldigt lärorik. Blandat information, med konkreta exempel. Sånt är alltid bra. Det behövs en spridning av detta, då jag tidigare inte hört talas om detta innamn dottern fick diagnosen.

Att tänka på när du språktränar:

• Det inte är bra för ditt barns självförtroende om du hela tiden rättar, korrigerar eller härmar. Upprepa med svar så att ?korrigeringarna? blir en bekräftelse på att du hört och förstått. Det visar att du är intresserad och att det barnet har att säga är viktigt.

 

• Att träna språk är väldigt påfrestande och kan kännas som ett misslyckande. Gör det när barnet minst av allt tänker på det. I affären, på väg hem från dagis/skola eller när ni leker och spelar.

 

• Var tålmodig och förstående, låt det få ta tid att berätta något. Tänk själv om du hela tiden inte fick prata färdigt, då kanske barnet slutar försöka.

 

• Det blir ofta svårt med kompiskontakter. Leka gärna och bjud på dig själv. är det något barn är bra på så är det att leka, men barn med språkstörning kan behöva göra det på sina villkor.

 

• Fråga inte ut ditt barn om det är trött efter skolan. Det är väldigt tröttsamt att hela tiden anstränga sig för att förstå och bli förstådd. Tillåt vila - Sen kan man prata om skolan.

 

• "Överös" ditt barn med korrekt språk när du språktränar - men inte med allt på en gång. Fokusera på ett område i taget och gör det roligt i lek och i vardagssituationer. Ex:
  - Prepositioner (på, under, bredvid osv.)
  - Personliga pronomen (hon, han, hennes, hans osv.)
  - Konjunktioner (och, men, eller, utan, för, när)

Alla har vi haft otalamobiler genom åren. Jag är inget undantag. Totalt har jag haft 5 stycken mobiler som jag köpt nya, och fått låna 3 stycken andra medan jag letat efter nya(då de gamla pajat).

T20

Så den första mobilen jag köpte, köpte jag 2002, för lönen jag fått på sommarjobbet det året. Det var en Sony Ericsson T20i. Inte mycket för omvärlden nu, men då tyckte jag den var riktigt fin. Den mobil som gav mig brännsår på ena örat, eller var det strålningsskador? Pratar alltid med högeröra av någon anledning. Men när man efter nästan 2 till tre timmar om dagen med luren mot örat, så började det lämna sina spår. Rött och svullet öra som ömmade något enormt. Efter en rejäl nedskärning på telefonpratandet och började använda handsfree, så vart det bättre efter någon månad. Men den var rejäl. Jag hade den telenen fram till 2005 och den fungerade fortfarande perfekt då jag övergav den. Då hade den fått utstå regnskurar, tappat den i golvet mm. Bebisdräggel och det var inget fel på den. Tjock och sött telefon som var sådär gullig.  :-) Fick låna en  nokia telefon av modell 33 något....ja, herrre gud. Aldrig mer en Nokia. Testat fler efter det, och menyerna är inte ens logiska.

S700

2005 var det dax för nästa mobil, en större skärm framförallt. Blev en Sony Ericsson S700i. Denna gång på abonneamang. En Sony Ericsson S700, och jag kan ärligt säga att det var den bästa mobilen jag haft genom alla tiderna. Lika bra som den jag har nu. Men den var dessvärre ett måndagsexemplar och höll någon vecka efter att garantin gått ut. Ganska typiskt va? Men fin var den också.

K610

Så nästa modell blev snabbt köpt, en LG modell för 50 kr/månad. Men herre gud. Hade den i 2 dagar och sen klev jag in i affären och krävde en annan telefon. Den var inte ens användbar. Plastigare än en leksak. Blev en Sony Ericsson K610. Och den vart RIKTIGT dålig. Hade den innan för lagning 2 ggr under 2 år. Strullade jämt. Nej den ville jag inte ha igen. Tillslut självdog den trotts att jag verkligen behandlade den som om den vore gjord av glas.

Visst den var fin, fin färg. Men som sagt, programvaran var riktigt dålig.

 

 

W850

Eftersom den la av helt plötsligt, så fick jag ärva deras pappas gamal mobil. Även den en Sony Ericsson. Den var en toppenmobil. Hade den bra länge. Men eftersom den redan hade nåt år på nacken när jag fick den, så han jag ha den bra länge innan Jonathan tappade den i vattnet och dnen dog halvt. Man kunde svara i telefonen, men sen kunde man inte sätta på/skicka sms, gå upp, men inte åt andra håll. Det var en Walkman och den vart riktigt bra, kameran sådär.

 

 

W595

Nästa mobil, och den nästsenaste. Den vart bra, hade alla krav jag hade på funktioner. Timer/alarm/tidtagarur, bluetooth, mms, wap, walkman, kamera, radio. Nog den tunnaste mobil jag någonsin haft. :-) Var i desperat behov av en ny mobil så gick till ett av dessa bord som står mitt i centrum, sa att jag ville ha en Sony ericsson mobil och fick välja på två stycken. Så var ingen research. Tog bara en. Och den var som sagt en bra telefon. Gjorde det den skulle, ingen WOW telefon direkt. Men en bra kamera, och walkman som jag krävde.

Några månader senare kom guldverionen som jag suktar efter än. Så någon som vill ha en röd, så får jag din guld så är jag på. :-D

 

 

Xperia X8

Sen denna, eftersom jag alltid sagt att jag vill kunna läsa e böcker i mobilen och då är touchscreen ett måste, så hade jag inget val kan man säga.

 

 

Det var mina mobiler jag haft den 2002, då jag köpte den första. Hur många mobiler har ni haft?? Och vilken var er bästa/sämsta ni haft?

Jag vet, jag skiter inte pengar, men när ens gamla mobil börjar muppa sig, inte stänger av program, inte vill starta vissa andra saker, då vet man att det är dax att byta upp sig. Den förra började bette sig så och en dag dog den hux flux. Hade ingen mobil på flera veckor. Så ingen fick tag på en, jag fick inte tag på någon. Jag är en av dessa som valt bort hemtelefon, och istället endast har mobil. Så tänkte slå till innan samma sak händer igen. Man lär sig av sina misstag minsann. :-)

Hade sett att de reade ut Sony Ericsson Xperia X8, så slog till. 1000 kronor för en android telefon är ett bra pris. Jag KVÄVER märket Sony Ericsson på mobiler själv, så är lite begränsad när jag har en maxbudget på 1500 för en mobil med kontantkort. Så hoppade in i affären och kom hem som stolt ägare. Min tidigare telefon var en SE W595, men efter tre år så börjar den gradvis ge upp (ja den fungerar än otroligt nog).

Lite tjock som jag fick höra. Men det har aldrig hindrat mig tidigare. När jag satt och lekte med den telefonen så tyckte ungaran att skärmen var liten. De jämförde med deras pappas telefon som är kanske 1 cm större. Oki.....de kunde ha fått se telefonerna som fanns för 10 år sen då. INgen färg, en skärm på 1½ cm och inga roliga spelen ska inte ens nämna. HAhaha

Eftersom ingen blogg eller mail lämnades, så skriver jag här istället.






Sailor Moon kommer gå på bio den 8 Oktober i Kulturhuset (i Stockholm). Är ett anime/manga event. MEN tyvärr är biljettrna till Sailormoon slutsålda. Eller fanns en biljett kvar igår. Och jag vill inte gå ensam.

Now u know. :-)

 

Jag vet inte vart jag ska ta vägen. Vill skrika ut i ett glädjetjutt, men tror knappast att grannarna skulle uppskatta det. Eller barnen heller. Men SAILORMOON KOMMER PÅ BIO!!!!!!!!! Jag vet, jag har alla delar, + filmerna på dvd. Men bio är något speciellt. OCH jag får sällskap, som bonus på det!!!

Jag bubblar över av glädje snart.....HAHHAHA AAAAAAAHHHHHHHHHHHHHH!!!

För nästan tre månader sen fick dottern diagnosen generell språkstörning, vilket inte kom helt oväntat. Vi har länge vetat att hennes språkkunskapet inte är vad de borde vara. Att inte förstå ordets betydelse, att inte kunna böja orden var det främsta som vi la märke till. Dessutom hade hon svårt att hålla en röd tråd i samtalet. När man höll på att prata om dagen, kunde hon helt plötsligt nämna ett djur som hon sett, för att sen börja prata om dagens händelse igen. Många gånger har man fått fråga henne vad hon helt plötsligt börjat prata om, då man ibland inte hänger med. Ibland förstår man övergångarna om man själv varit med, men för de andra i omgivningen så kan det vara svårt att hänga med i svängarna. Humöret, ja det är HET om man säger så. Utbrotten kommer vid motgång, trötthet och om det inte går som hon vill. Att lära sig något tar längre tid med vissa saker och korttidsminnet är verkligen sjukt kort ibland. Man kan behöva säga minst 10 ggr på 1 timme vart man ska, för att hon hela tiden glömmer bort. Innan blev jag irriterad, måste jag erkänna. Herre hud, hur svårt kunde det vara att komma ihåg att vi skulle till affären?? Eller medan vi badade och fixade iordning oss, att vi skulle på en fest. Ja, nu ser jag självklart annorlunda på det hela. Svårt att bli arg, när det finns en orsak till det. Det är inte henner fel. Dessutom kan hon ha svårt för att förstå reglerna i en lek. Vilket vissade sig på idrotten nu i veckan. Hon blev arg på en kompis i klassen och skällde ut henne för att hon tvingade henne att springa. Men de skulle springa, det var någon lek. Dessutom kan det blir problem med instruktioner då hon inte kan ta emot för många instruktioner på en gång. Utan man får beta igenom dem en och en. Tidsuppfattningen är inte heller vad den borde, vad igår, idag, imorse, ikväll och imorgon är svårt. Dessutom veckodagarna, och allt som har med ordning att göra. Att a kommer förre b och sånt.

Men som med andra diagnoser, så är alla barn självklart inviduella. Andra har problem med motoriken, balans, koncentration och uthållighet utöver det. Dessutom är det inte så ovanligt att man oftast har en annan diagnos vid sidan om. Som ADHD eller dyselexi/dysalki.

Jag la redan märke till detta, när dottern var 4. Hon började ändå prata väldigt sent, hon var nästan 2 år. Och vi trodde det berodde på att hon varit sjuk så pass länge som hon var. Ville ge henne en ärlig chans, men när t o m dagisets inkallade talpedagog påstod att dotterns tal var bra. Så vart man lite fundersam. Man kanske bara var en hönsmamma? Men nej, det var jag inte. Hon hann bara börja i förskoleklassen och utredning påbörjades genast.

Utredningen vissade följande:
Att hon var väldigt duktit på pussel, konstaterade de då, men det visste vi ju redan. Det har hon alltid varit. La 150 bitars pussel som 4 åring redan. Som 5 åring 250 bitars. Letar just nu efter ett pussel med 500 bitar. Så att hon får lite att bita i. Med ett mer barnsligt motiv som passar henne. Det är svårare.

Men hon kunde inte se mönster eller varför vissa saker passade ihop. Hade svårt att ta instruktioner som var längre. "hitta de två bilder som passar ihop. Men på två olika rader." Gång på gång, pekade hon på bilder på samma rad, vilket man självklart inte skulle göra. Talet märktes och hon var inte blyg efter att ha fått lite frukt och pratade på.

Jag vet inte hur detta uppfattas av andra, men eftersom det är ett dolt "handikapp" som är lite av ett okänt begrepp i världen. Har du precis hört talas om dyskalkyli, eller inte ens vet vad det är? Ja, språkstörnig är ett ännu okändare begrepp. Och jag har precis upptäckt att det är svårt att hitta info. Många jag googlat på har fått kämpa i år med att få rätt stöd till sina barn, och det i sig är lite skrämmande. Ska jag behöva bråa och slåss med näbbar och klor för att hon ska få rätt hjälp??

Fastän jag redan fått så otroligt mycket från skolan, så kan de faktiskt bättre. De betalade en utredning som i sin tur ledde till en logoped, de föreslog fritids till dottern på särskilda anledning, de har skickat mig till SSE för att få råd där. MEN dottern kommer varje dag försent. Vi går 20 minuter innan lektionen börjar, och det tar 10 minuter att komma ditt. Men hon ska leka, det kliar, hon fick helt plötsligt ont i magen och vill hem...ja hon försöker verkligen dra ut på tiden. Hemma är det samma sak. Ska inte upp, ska inte äta, glömmer bort att klä på sig. Ska leka mitt i allt. Idag lackade jag ut totalt på hennes lärare. Hon påstod att jag lätt dottern köra över mig, och det var därför vi kom försent. Då har vi sagt hej och jag har frågat hur det gått (fått bra till svar bara), hur kan man veta något sådant när vi inte ens samtalat? Jag slängde ur mig att jag fått tips på hur jag ska gå tillväga för att få henne att gå till skolan och få henne att bli mer positiv till skolan. Vi var inne på dag 2 nu. Hennes svårigheter har gjort att hon lider av dålig självkänsla och hennes svårigheter att följa med gör det inte precis lätt att tycka det är kul att vara med. Hennes lösning för att få dottern att komma till skolan i tid? "Du får tvinga henne, dra henne till skolan". WHAT?? ja, det gör ju verkligen att hon blir mer positiv till skolan, NOT.  Vi försöker lösa ett problem så att det inte blir ett större problem i framtiden, att dra ett skrikande barn till skolan är inte lätt lösning på det problemet då. Det kommer snarare göra att hon sätter sig med på tvären. Jag gick därifrån efter det, annars skulel jag väl ha lackat ur totalt och sagt nåt jag skulle ha fått be om ursäkt för sen. Hon är säkert en toppenlärare, men när det kommer till komplikationer och barn med speciella behov så är hon inte mycket att hänga i grannen tydligen. Men ska på ett samtal med henne den 20:e, så återstår att se vad hon säger.

Det talas alltmer om att facebook tar upp alltför mycket av vår tid, och det kan nog stämma. :-P

Ingen kan knappast ha undgått att se den stora reklamen på blogg.se:s startsida. Den antyder så fint att har man taskigt korttidsminne, så kan man lida av klamydia. Innebär det att jag borde vara orolig? ;-)

Nej, det borde jag faktiskt inte. Testar mig varje år hos MVC, trotts att jag de senaste 8 åren endast haft sex med en och samma person. Och än så länge har jag inte åkt på åkomman. Men som barnmorskan där sa: "Du gör rätt. Man vet aldrig om de är otrogna eller inte." ;-)

 

Testar ni er varje år? Det är faktskt gratis. Så det finns ingen orsak att INTE göra det.

Man undra ju, hela våren och sommaren så har papperskorgarna som hängt på lyktstolparna, lagts ut FINT i gräset. Då har metalltrådarna som håller dem på plats klippts bort(tjocka). Varför gör man en sån sak? Har hört de som åker runt i sina fina små bilar, klaga över detta också. Varje helg får de spänna upp dem. Pengar till detta material, kan gå till annat i samhället. Men tydligen anser vissa mindre begåvade att så inte är fallet.

Skrev i min andra blogg om boken mörkrädd, och förklarade lite lätt att jag själv fortfarande i vuxen ålder är mörkrädd. Som barn var mörkret rena skräcken. JAg ville bara skrika rätt ut i panik varje gång mökret kom smyggandes. Det sjuka var att mörket inne alltid verkade mer skrämmande, än ute. Så är det fortfarande än idag. Jag sitter hellre i en skog med bara ett ljus tänt, och omsluten äv mörket, än sitter hemma med endast ett ljus tänt och omgiven av mörkret. Man borde känns sig trygg hemma, att här kommer ingen åt mig, men är kanske just det. Jag är instängd, och det är svårare att fly. Jag vet inte. Eller så grundar det sig på mina upplevelser som barn/tonåring. Även upplevelser i vuxen ålder. Men de är inte lika många.

Varje kväll när mamma läst godnattsagan och släckt lampan så hoppade jag under täcket. Låg där spänd som en fiol och väntade på att något skulle börja höras. Flåsande, och värmen inne i täcket blev mer påtagligt. Ett under att jag inte dog av syrebrist där inne, då jag täppt till alla tänkbara ingångar, så att ingen skulle komma åt mig. Vem vet, en hand kunde ju gripa tag i ens fötter om man lämnade det öppet, eler något liknande. Se började figurerna växa fram. Skuggan vid dörrgavlen, som stod och glodde på en. Klädskåpet som alltid gled upp och det kändes som om NÅGON satt där inne i det bläcksvarta mörkret. Jag avundades syrran som jag då delade rum med. Hur hon alltid lyckades somna in så fort, eller var det bara ett spel för att slippa höra mina "Är du vaken?".

Att hoppa upp i sängen, var en plåga det med. Mörket under sängen var precis lika skrämmande som allt annat. Men man kunde inte se det som fanns där under, när de greppade efter en. Så man tog satts och hoppade upp i sängen, en meter ifrån. Man hade klarat sig ännu en gång, från det som nu kunde tänkas finnas under sängen. För att komma in till rummet var man tvungen att passera en klädkammare som bokstavligen skrämmde skiten ur mig även på ljusa dagen. Det spelade ingen roll om lampan var tänd eller inte. Längst in i garderoben, bakom alla kläder, bänkar lastade med kläder, skivor och allt annat så var det mörkt. jag gick aldrig ditt in utan att någon stod och hållde upp dörren och en ficklampa iaf strömmen skulle gå. Man visste ju aldrig säkert. Men förbi detta rum skulle man iaf, och även där tog man satts för att så fort som möjligt passera.

I tonåren blev det en hel ritual att gå och lägga sig. Först kissa, sitta med öppen dörr för att se det som eventuellt kunde tänkas komma, hallen var nämligen alltid släckt på kvällarna. Sen släcka och springa bort från toalettdörren så fort som möjligt som nu var mörk. Mot köket, hämta ett STORT glas vatten för att slippa gå upp på natten och dricka (mörkret), sen säga gonatt. Tända hallen, springa förbi garberoben. Sen släcka lampan till sitt rum fort! Sen mot sängen och tända nattlampan. Nu var man i det trygga ljuset. Men nu skulle lampan i hallen släckas igen. Tur var det att den hade två knappar. Behövde bara sträck ut handen och lampan släktes i hallen igen. Stänga dörren fort som bara den. Jag var lite tryggare nu iaf kändes det som. Men inte helt. Jag skulle faktiskt gå och sova också. Det innebar att jag var tvungen att släcka taklampan. Sagt och gjort så gjordes detta med hjärtat i halsgroppen. Det var aldrig något jag såg fram emot. De innebar att jag skulle ligga mot väggen som gränsade till den läskiga klädkammaren. Höra dessa ljud. Ligga och sjunga alla låtar jag kunde komma på för mig själv med händerna för öronen. Jag hade ett eget rum i tonåren föresten. Man somnade alltid i ren utmattning, för att sen vakna mitt i natten. alltid klockan 3. I dont know why. Samma sak än idag.

Jag flyttade hemifrån, vilket jag tyckte var skönt. Jag slapp all panik i den där lägenheten. Jag slapp nattbesök. Men första tre åren sov jag med lampan tänd i hallen, vilket drev killen till vannsinne, tänk om DE följt efter mig? Ja, paniken släppte inte riktigt där. Dottern föddes och hon fick kolik, och varje natt tvingades jag som mörkrädd att gå runt i lägenheten med en skrikandes bebis. I början med tända lampor för att jag skulle bli lugn. Men det snarare gjorde dotterns skrik värre. Så fick inse fakta, jag var tvungen att bita ihop och släcka lamporna. Panikslagen fick jag runt i lägenheten och hoppades att det skulle ta slut någon gång. Men det var lite bättre.
Jag klarar av att sova med släkt taklampa och endast lampan över diskhon är tänd på natten. Jag vill ha någon trygghet iaf paniken kommer smygandes tillbaka, vilket den faktiskt gör ibland.