Jag ska diska
Nåväl, jag satt här och chattade med min kompis, H. Hon har flyttat till Englanda av alla länder att flytta till. Kunde du inte hitta en kar närmare stockholm? :-D När jag kommer och hälsar på dig i vår/sommar, var vältränad på Yoga, för jag tänker ta den största väskan jag kan hitta och packa ner dig och barnen i den! :-D Heheh...det skulle vara en syn va?!
Var ju evigheter sen man hörde av henne, och minst 1½ år sen vi sågs. *snyft*, så ville inte gå ifrån tills hon gick. Kompisen framför barnen, schysst mamma. Haha
Nej, men åter till historien (varför tappar jag alltid tråden?), mitt i chatten så hör jag Mary sätta på vattnet i köket på högsta styrkan. Frågar vad hon gör, i panik. "Jag ska diska" säger hon som om det vore världens självklaraste sak. :-) Är de inte för underbara ibland?! Och allt vart skinnande rent också!
Duktig tjej man har! Bara 4 år och en hejare på att diska. :-)
Fick beröm på dagis igår
Efter bråket lämnade jag två barn på dagis.
Skulel plugga, men klarade det.
Satt mest och spottade gala.
Han vilel ju att jag skulle skriva under de sista papprena, så att vi kunde skiljas.
"javisst när vi pratat"
"Men jag vil itne prata"
"Du måste för barnen skull. Vill du att vi ska prata genom soc för att vi inte klarar av att se eller höra varandra?
Eller om vi ska på en gemensam fest, att vi ska stira ilsket på varandara. Vill du att jag ska höra genm barnen vad du gjort när de vart där? OCh om jag hör att du tagit en tjej som du baar leker med för en kort stund för att sen dra hem nästa. Hu bra tror du det e för barnen? Du lär dem att dte är okej att hoppa från säng till säng. ÄR det det du vill?
Vill du att jag ska gå till domstolen och bråka för att du dragit hem dessa tjejer, och bråka om mindre vårdnad? Så att du tlllsut aldrig kommer få se dme utan att jag finns i samma rum och övervakar dig?"
"Men ja mår dåligt om jag pratar om alla fel jag gjort."
"Ja därför du behöver prata om det. Så att vi kan gå vidare som vänner och inte bråka om allt och inget."
Han drog till jobbet.
Men skönast var nog att höra.
"Jag kommer inte flytta ihop me tjejen. Hon är muslim , tror du at jag skulle bot llsammans med en muslim och ännu värre gifta mig med en?"
Ja, han hånglar bara med henne och leker med henne.
Om han nu hatar dem så mycket och sagt att det är fel att ens röra en muslimsk tjej och an gör det.
Har går emot sina egna principer och mr sämre. Vilket jag nästan njuter av att se han sjunka längre ner i mörkret.
Men ännu bättre av att veta att hon aldrig kommer vara en del av barnen liv.
Men till dagis iaf.
Kom och hämtade dem på dagis. Mary hade tydligen tjattat hela dagen om att "Pappa hade gjort dumheter till mamma".
Kändes inte så kul att all dagisbarn och fröknar kände till det.
"Men alla familjer har sina despyer mellanåt. Inget fel i det" säger fröken.
"Mary har också sagt att Mamma e arg på pappa för att han gjort dumheter, men mamma älskar Mary och Jonathan jättemycket. Det är bra att du sa att du älskade dem, så att de förstod att de inte gjort fel. Utan att det e mellan dig och deras pappa. Det ska du ha en stjärna för. Jättebra gjort!"
Jo, jag vet att att barnta på sig skulden om något händer och har oftast varit väldigt noga med att förklara att det inte är dera fel och att jag älskar dem. Ska man inte det???
Mary komemr ju fortfarande ihåg när jag drog så fort deras pappa kom hem. Sprang ut genom dörren och lämnade två ledsna barn med sin pappa bakom sig.
Mary har inte slutat tjatta om varför jag var ledsen på minnescermonin.
Förklarade också förra veckan varför.
Och hon förstod äntligen.
Innan har hon trott att jag skulle dö.
Men med hjälp av musik och bilder på Michael jhar jag förklarat Och äntligen förstår de.
Jonathan site rän så länge och mest obeserverar, frågar inte så mycket. Men det lossnar väl vid 4 års ålder då alla varför och han vill förstå.
Donationerna var många
Look-a-likes
Det var en tanke som slog mig. :-)
Den andra mer mogen möjligvis när han väljer att inte sminka sig i gothic still.
Men sexiga båda två. ;-)
Axel von Fersen VS michael Jackson
Ständigt kommer nya artiklar om att Michael ha begravts, och första gången jag läst det brast allt.
Men sen tänkte jag, tänk om det är ännu en lögn precis som allt annat med Michael.
Vilket vissade sig vara sant.
Vem fan kom på ideen att sprida att Michael begrcts utan namn i en anonym grav.
Mitt hjärta.....har aldrig tidigare upplevt sådan smärta. Herre gud, min man, idol, guru ligger ensam på en ödslig kyrkogård utan att alla som vill ge honom sin kärlek kan det. Min dröm om att få gå till hans gravsten och lägga en blomma, tända ett ljus och bara gråta ut. Mitt besök på sensommaren e reda planerat.
Men den dagen han blir begravd e jag tacksam.
Han förtjänar sin sista villa!
Helst på Neverlnd där hans grav inte kan plundras.
För han hade sina fans som älskade han, också de galna fansen som skulle kunna plundra hans grav. MEn så hade han sina motståndare som hatade han mycket. Tänk om de skändar graven?
MEn vad menar jag med min rubrik?
För er som inte vet vem Axel Von Fersen är så ska jag förklara kort.
Han var en adelsman på 1700-talet. Hans mor kom från den fina familjen De la Gardie.
Han var rik som de flesta adelsmän, vacker enligt historiker som hittat dagboksantecknigar och annat.
Han var dessuto smart. Kunde fem språk: italienska, franska, tyska, engelska oc svenska. Han var diplomat och hade flera poster inom militären. Han var även med vid det amerikanska frihetskriget och försökte rädda kungafamiljen från galgen under franska revolutionen.
Men mest känd är han nog för (förutom sina kvinnoaffärer) sin kärlesaffär med den franska drottningen Marie Antionette, som det ryktas om att han fick en son med.
Han dog desvärre en hemsk död. Misshandlades till döds.
Nu e det inte det jag menar det har gemensamt.
Okej båda dog plötsligt.
Michael i sömnen av sin medicin får man anta, då dödorsaken inte är publicerad än.
Medan Axel misshandandades till döds, troligen någon som hoppade på hans bröstkorg som döda han.
Båda dog i 50 års åldern.
M
Men det var inte det jag villa ha som den gemensamma nämnaren.
Utan den är jordfästelsen.
Michael har varit avliden i 2 månader nu, men ännu inte begravd.
Varför dra ut på tiden? Han är inte direkt en man som folk skulle kunna bränna upp som kanske exempelvis sadam hussein. Hans grav skulle med all säkerhet förstöras så fort han sattes i marken.
Hoppas ju att de drar ut på tiden för att de verkligen slåss mot myndigheten om att få han begravd på Neverland.
Medan Axel von Fersen ine kunde begravas då han var anklagad för att ha mördat kungen.
Han kunde inte begravas då han inte förklarats oskyldig. Under tiden låg han och villade i Steninge slott i väntan på att jordfästas. 4 månader senare kunde han få en gravsten inne i ljung kyrka, precis intill ljungs slott(det som skiljer det åt idag är en liten bilväg och en liten åker), familjens gamla gods.
Får ju hoppas att det inte dröjer så länge som 4 månader för Michael.
2 månader idag
Så har det gåttt två smärtsamma månader sen den värsta dagen i mitt liv inträffade.
Vart dessa två månader tagit vägen har jag ingenanning om.
I normala fall skulle jag känt att jag iaf gjort någon nytta.
Men när jag tänker tillbaka så kommer jag på mig själv med att jag inte gjort ett skit.
Jag har bara flyttit omkring och kämpat med att hålla mig flyttande. 
Vissa folk är idioter
Tycker detta är intressant då man får diskuttera och ventilera.
Nu på ett forum pratades det om vilka kommentarer man som fans får ta.
Inte är det snälla iaf.
Finns säkert i äldre åldrar i skolan som folk har lite mer vet mellan skallbenen.
Men i mellanstadiet och högstadiet så tycks den varan inte vara så eftertraktad tyvärr.
För en tjej hade skrivit att hon vart ledsen när de kallade han pedfil (ja, detta är nu 09), äcklig gubbe.
Ja, mer därtil, men vill inte minnas.
Hon vart ledsen, började gråta en gång när hans musik spelades.
Blev hånad för han kunde man ju inte gilla.
Vad fan e det med folk????
Nog fick jag utstå hånför att jag gillade han.
Jag var sjuk som gillade en pedofil, äckel. Han var vidirg. JAg var psyko som gilllade en sån person. Kunde likagärna gilla en seriemördare. Ja, ni hajar i det snacket gick det från killarna i klassen.
Men jag stod stark där trotts att jagvrt mobbad redan innnan. Ingen skulle få hacka på Michael, min ängel och livlina.
Menar då levea ändå, det var inte okej att håna mig för det och snacka skit om någon person.
Men han ä död nu! DÖD! Då ska man ha respekt!
Hört talas om respekt för de döda?
Dessa idioter har antagligen inte det.
Men sen får man tänka....det kommer vara dessa som senare kommer vara de som fortfarande är de som inte hars stor förståelse för livet och kommer ha svårt att fina sig själva. En mindre ska i livet som alla förtjänar. MEn so gjort sig förtjänta av att sakna, för att vara lite taskig. Nu finns det själklart undantag as always. Men nog passar det på de flesta mer eller mindre....
Får man inte tycka om egna saker utan att bli hånad?
Som jag skrev i ett inlägg tidigare...man ska tydligen vara ett klonatfår och följa gruppen idiotiskt nog.
Centrum, lekpark och hårband
Hårband till Jonatan.
Han vart inte så glad när den hamnade på huvudet.
Men dessto gladare när han fick den i en påse.
Efter det vart dte mot restaurangen och åt.
Alla tog en hamburgare.
Barnen fick en nalle meal, medan jag tog en kycklingburgare.
Försöker hitat en bild på detta hårband, men finns tydligen inget.
Är iaf märket nike.
Var en typ guld, en grå och en svart.
Stilrena och fina.
Imorse fick han välja och han valde den gråa.
Fick övertyga honom med lite prat om att han har ett hårband som fotbollskillar har.
De finaste av dem. Då han gillar fotboll eller sparka på en boll iaf så gick det snacket hem.
Han blir den tuffaste och finaste fotbollskillen i hela världen.
Då gick han med på det med ett leende. För tuff vill han vara.
Vem har sagt att lite smörande och övertalande inte har räckt långt? Haha
Då jag inte hittade någon bild på hans hårband så får den här dugga.
Men han är inte helt fel att lägga ögone på. Hehe
Sen vart det iaf lekparken intill centrum.
De ville ha hjälp med att klättra, gunga.
Men jag var helt knäsvag av trötthet. Ville hem och fika och sen sova.
Så de fick snällt leka själv.
Jonathan kom bara upp på bilen, och uppför rutchkannan fuskvägen, och gungorna med hjälp av Mary ibland.
Mary kunde t o m klättra uppför ställningen själv.
Latmasken kör med en. Men nåja, då vet jag att hon kan.
Tänkte ta kort på Jonathans fina tröja. Menhan hoppade över snöret och flydde fältet bokstavligen talat.
What about nathans burps
Deja vu
De som ine har det....ja, jag har aldri hört om dem iaf. Har du?
Jag har varit medom många sådana i mit tliv iaf.
MAn har suttit och pratat. Så helt plötsligt säger den man pratar med någon om man vet precis vad som som kommer att sägas flera ordbyten framåt.
Eller som wikipedia säger:
Det finns en teori om att déjà vu faktiskt har med minnet att göra. Det innebär att en händelse inte registreras i närminnet utan hoppar direkt till långtidsminnet, vilket leder till att man får en känsla av att det som händer runt omkring oss har redan hänt tidigare. Det finns även andra teorier om vad en déjà vu beror på. En teori är att allt som händer omkring oss blir för mycket för hjärnan, och minnessystemen kan för ett ögonblick inte hänga med. När minnet sedan kommer ikapp känns det som om man tidigare varit med om det som händer. Ytterligare en teori är att en déjà vu skulle vara en förmåga i hjärnan vi inte kan använda annars, att det skulle vara hjärnans sätt att logiskt förutse vad som bör eller kan hända. Under perioder i livet då man sover dåligt och är trött under dagarna, kan déjà vu uppkomma flera gånger dagligen.
Man tror också att hjärnan sänder två signaler efter varandra som leder till att man tror att det har hänt två gånger som leder till att man tror att det hänt tidigare. Déjà vu kan vara ett tecken på intelligens men också på schizofreni.
Déjà vu förekommer som ett av fenomenen vid epilepsi engagerande tinningloben (temporalloben).
En annan teori om déjà vu är att för ett par mikrodels sekunder stängs hjärnan av för att sedan slås på igen. Detta leder till att hjärnan kommer ihåg det som hände innan den stängdes av och uppfattar sedan det som händer efteråt. Eftersom detta händer så fort "händer" samma sak i verkligheten genom hela förloppet.
Religion
En mer religiös tanke är att drömmar berättar vad som ska hända i framtiden. När man får en déjà vu-känsla är det händelserna man har drömt om som inträffar. En person som tror på reinkarnation, till exempel en hindu, kan tolka déjà vu-upplevelser som rester av minnen från ett tidigare liv.
Haha, antagligen är det hjärnan som spökar, man är synsk, interligent eller så är man Schizofren.
Haha, man får ju hoppas på att det sistnämda är uteslutet, då man upplevt det alltför ofta i livet.
Bara idag.
Chattade med en kompis till mig.
"känt mig konstig i huvudet den senaste v
tror för att dvarit för mycket."
Fan, jag kan svära påatt det hänt innan, eller jag hört någon nära mig säga det.
Börjar jag tappa verklighetsuppfattningen, bli galen? ;-)
Eller när vi åkte til Märsta den gamla vägen för några år sen. Kan ha varit när jag väntade Mary eller när hon precis var nyfödd. Hade lånat föräldrarnas bil för vi skulle någonstans, kommer inte ihåg exakt var. Så på en av sträcka se jag ett vit hus jag aldrig lagt märke till förut trotts att man åkt den vägen många gånger.
Tittar snabbt på den, innan jag tittar på den igen med stora ögon.
Var ju det huset jag drömde om i veckan! En ganska rugig dröm som jag fortfarande kommer ihåg.
Var tvungen och fråga syrrorna, eller två av dem iaf som var med om de oxå såg den.
Då jag sett saker förut som de inte sett eller hört.
De tittade konstigt på mig måste jag säga och svarade ett långdraget ja.
Tänkte nog: "psyket nästa" Haha
Eller vad säger ni att två drömt samma dröm?
syrrorna då, och inte jag.
De drömde precis samam dröm. de fyllde i varsina meningar åt varandra och var eld och lågor.
Kommer ni ihåg det Carola och Johanna? VAd drömde ni egentligen??
Kommer inte ihåg själv.
HAr jag ändrats?
Snackade med en barndomskompis via msn i veckan.
Snackade om allt allmänt.
Om relationsproblem, och att jag inte orkade träna då jag inte var på topp psykiskt pga av Michaels bortgång som jag tog hådare än jag någonsin har kunnat förestställa mig och den eventuella skillsmässan.
Sa att jag bara orkade plugga(knappt det), ta hand om barn, mig och hushåll. Sen e jag helt slut.
Somnar ståandes nästan.
Funderar på att gå till en psykolog för att komma vidare i problemet och i min sorg.
Men att ta steget ditt, det e det. Vågar man?
Men då sa hon något som fått mig att tänka hela veckan sen.
"Det kan vara bra så att du kan gå vidare. och hitta dig själv igen"
Har jag tappat bort mig själv?
Har jag förändrats?
barnkläder...
Strumpbyxor tilll båda i vitt. köp tre betala för 2.
Köpte en tredje för att jämna ut.
Nu fick mry två, och jonathan 1. Men hon använder mer kjol och behöver dem på vintern.
Jonathan har mer det som underställ. Annars kissar han ner sig om han blir kall.
KÖpte även kläderna jag lämnade tillbaka föra månaden.
En klänning/tunnika till MAry.
En tröja till Jonathan.
Shopping till den 29:e
Tyvärr kom den dagen aldrig.
Men det ska firas iaf.
Ska samlas några fans i stan och fira.
Måste vara fin för min älskling. Då menar jag Michael då, hans kanske tittar ner från himlem och ser baben...mig. ;-)
För detta måste man han shoppa nytt, då det krävdes inslag av vitt. Vil ju inte vara den enda som inte hade något vitt.
Snacka om att känna sig uttittad om inte annat, och för en som hatar att stå i centrum är det ingen bra plan.
Nåväl blev hm. Billigt och snygga saker nu på höstkanten.
Även om jag funderade på att köpa en kjol på new yoorker, men var hittar man en tröja som passar den? Än så länge har jag inte hittat någon. Den dagen jag hittar en tröja som passar så ska jag köpa en sådan kjol.
Men nåväl....blev denna snygga skjorta/klänning, eller vad man nu ska kalla den.
Den får stå för det vita.
Visst e byxorn coola?
Testade dem,men det var verkligen inte min stil Såg baar sjukt ut. Kanske för att det var M, och man har xs i vanliga fall.
Testade även en paljettväst, så snygg!
Men hade bara råd med 600 på kläder den här månaden, så stod mellan den och skorna.
Blev skorna. Kanske om den finns kvar nästa månad så köper jag den.
VAr såå snygg!
Påminner verkligen om Billie Jean, med sina paljaeter som glittrade så fint!
Sen köpte jag en rosett till det som knytts runt halsen.
Letade efter en minislips(läs barslips i svart), men kommer väl inte förrän till julen om man har tur.
Och hårband också...även dne i svart. Japanskt mode körde jag på.
Till den leggings i knälängd, och svarta pumps. Allt från h&m, utan sidenbandet då.
Köpte även nya hårfärg....svart igen.
Har vilat håret i 2 månader nu från färgen i hop om att torhetten i hårbotten skulle ge med sig.Men inte.
FÅr väl pinas med att färga håret med snustorr botten. Jaja, nu har jag iaf inte kliat sönder den som jag gjorde en gång(tips på hur man får bort torr hårbotten på naturlig väg, då inte apotekets shampoo hjälper? Körde en oljegrej som herbal hade förut, men hittar den ingenstans nu. Typiskt!), och jag grätt för att det bokstavligen brann i såren.
Men sen kan det bero på att jag kört tre kurer(en kur är två behandlingar) lusbehandling på två månader bara till mig och barnen. Gått omkring och luktat laktriststång. Visst låter gott kanske, men överdosen och när det sticker i ögonen av lukten är det inte kul. För 3 månadet sen körde jag ytterligare en kur(total fyra nu bara i år), men då med dne där spritsaken. Kunde likagärna ha hällt vodka i hået, så gott luktade det. Barnen grätt för det stack verkligen i ögonen och den skulel vara i i 12 timmar dessutom (Lakrtitsgrejen ska bara vara i 15 minuter). Och ögonen tårades av medlet då det var så starkt.
Dagis säger jag bara! *suck*
Hårbotten som höll på att repa sig, torkade verkligen ut av det medlet.
Idag ska det färgas så jag slipper komma på kalset som ett åkerspöke och skämmas för en enorm utväxt (mörkblond i vanliga fall). Men det blir ikväll när barnen sover. Hoppas på en tidig kväll för dem. Mer ensamtid. så man inte färgar det halvsovandes.
Det var saker til mig, om man bortser fårn brun utan sol bodylotion, ny mascara, puder och örhängden som tycks gå sönder vart jag än köper dem. Så kunde likagärna köpa hm nu då de också lär hålla lika länge som dyrare för 200 gör.
Fyrapack för 30 kronor. DÅ både pärlor och "diamant" utseende örhängden som jg ändå tänkte köpa någon annanstans för en dyrare peng. Vart även fransk manikyrsett för 60 kronor från hm, en hårklämma för 10 kronor och ni vet såna däa basic hårspännen med 20 steycken i för 19 kronor. Ett måste om man vill ha diskretta uppsättningar.
JAckson 5 Medley
Har har ju mörk!
Sexy!!!
Sen kanske han gör som andra artister.
Har sina tricks för att ta hand om rösten.
När han turnerar får han ljusare röst konstigt nog.
Höjer inte rösten enligt rykten för att inte förstöra den.
Tänk om man varit där?
Men som alltid kom pengar ivägen.
Var ju på andra sidan atlanten.
Barnen är inte hans
I tidningen, familjeliv och säkert på fler sidor ditt jag int ens går.
VArför de säger denna sak?
Barnen är för ljusa för att vara mulatter enligt dem.
Enligt vissa är Michael svart. Att mamman är vit tycks de helt glömt bort.
What the fuck.
De har rakt hår.
Jaha, låter ju konstigt.
Vart e barnen ljus får jag lov att fråga?
De ser för FAN solbrända ut!
Använd ögonen!
Och om barnen inte är hans biologiska.
Who cares?
Han var deras far från födsel, och det ä det vikitga.
Inte ifrågesätter man andra som adoperat inte, då det ses som en känslig fråga(om barnen är ljushåriga precis som föräldrarna). Gör tydligen inget då de ändå ine läser de svenska sidorna enligt många. Då får man tydligen säga vad man vill. Jaha, vad hände med respekten?
De om resonerar så,....man undrar hur de resonerar i vanliga livet.
Så läng nte kompisen är där eller arbetskamraten är det okej att snacka skit. Eller vad?
Michael JAckson and MiniMe
Är han inte underbar med barn?
What did she say?
Ombytta roller
Fick höra något som förvånade mig.
De sa att de var tvungna att pyssla ihop Mary med någon då hon inte hade någon att leka med.
Tittade sen att alla hennes kompisar fortfarande har semester. Då började jag förstå lärarens argument med att hon skulle slå ihop Mary med den nya flickan på dagis.
"Jonthan klarar sig bra."
"Vadådå?"
"Han är vår lilla buse och tok. Han leker med alla"
Där vart jag paff, kan jag säga.
När Mary började dagis var jag lugn då hon inte var blyg uta tvärtom sökte kontakt, medan Jonathan var tvärtom.
Fick han välja så slapp han. Men la man han i någons famn så accepterade han det.
Dottern skulle ha protersterat högljutt.
Det kanske bevisar att han är mer anpassningsbar än vad dottern är? Eller?
Men glade mig att han hade lätt att hitta vänner, men lite ledsen att Mary inte har det.
Fast kanske blir bra sen när hennes kompisklunga på 4 flickor kommer tillbaka nästa vecka, eller veckan efter det.
Håller tummarna för det iaf.
Eller jagvet inte....bara en tanke.
Sorg
Det finns många saker som utlöser sorg
- Skillsmässa och separation
- Arbetslöshet och pension
- Äktenskapsproblem
- Förlust av tillit och trygghet
Sen finns det fler givetvis, men dessa är saker som jag kan relatera till.
Imed att man blivit begragen, så är tilliten inte så stor. Han säger dessutom att han vill skiljas, samtidigt som han säger till morsana tt det bara är för att skrämmas(tilliten förstörs ytterligare), relatiosproblem. Drömmer om ett jobb så stort, at besvikelan och känslan av värdelöshet är stor när ma inte lyckas.
Sorgen är inte så enkel att den följer ett mönster.
Den kan ta ett steg fram för att sen ta några bak. Det är ett evigt hoppande innan man tillslut går vidare.
En känsla av bedövning
Smärtan är enorm, för stor för att ta in att man inte kan ta in allt på en gång. Försat tiden kan känslan av bedövning komma och gå.
KOncentrationssvårigheter
Sörjer man har man svårt att minnas de alldagliga sakerna.
Skolarbete kräver koncentraton och den blir därför lätt lidande, man kan laga mat och försvinner mitt i detta någonstans och bränner sig eller skär sig i fingret pga detta.
Humörsväningningar
Från att ena dagen var glad, kan man nästa vara ledsen, och nästa arg. Känslornakan också pendla snabbt under dagen.
Vredesutbrott
Ja, dessa har jag nog fått.
Man är lättstött.
Från att vilja ha många människor runt omkring sig, för att nästa stund stötta bort alla.
Utbrotten beror på den psykisk spänningen, och frustration kring det som hänt.
Man ska då inte döma(som kanske är lättare), utan utan vara tolerant och förstående.
Förändrade matvanor
man kan tappa matlusten för att sen tokäta, eller bara vara den ena.
Nog stämmer det, jag pendlar mellan att vara matvrak till att pilla i maten.
Oregelbunden sömn
Man kan vissa nätter inte somna, för att sen inte göra annat än sova.
Ja, nu har jag en oerhört stort behov av sömn.
Förra veckan sov jag knappt något.
Idag sov jag från 01 -07 och 09 - 14.
Energiförlust
Alla tankar runt det som hänt är tar mycket energi.
Man har en trött het som inte går att sova bort.
Tung idag
Jag vet inte, kanske är en mix av vädret, hjärnan som jobbar med att komma över min förlust och den kommande skillsmässan. Men idag är allt såå jobbigt. Tung.
För mig är sorgen tyngre av Michael, än vad skillsmässan är.
Kanske för att vihar haft det så dåligt så länge. Who knows?
Vaknade och kände mig så vilsen.
Ville inte upp ur sängen.
Ville bara sova precis som igår.
Lyssnade lite på Michael igår, slutade med tårar som alltid på dessa dåliga dagar.
Dags att gå till teraupeten kanske?
Hur vet man när det är dags att söka hjälp?
När ens sorg inte kunnat gå framåt?
Som jag sa till min lillsyrra och en kompisen.
Jag orkar bara ta tag i hemmet, barnen och mig själv.
Försöker ta tag i skolan, och hitta nöjen som får mig att flytta.
Träningskort som jag har....orkar inte.
Måste frysa, men för att frysa måste jag ha ett läkarintyg.
Med andra ord från psykologen.
Orkar mig inte ens ta mig ditt.
Ska iaf hänga upp en tvätt.
Sen försöka läsa någrsa sidir i boken innan barnen hämtas.
Just ja, noppa ögonbrynen som jag ine noppat på tre hel veckor.
Sermer ut som en vildbuse än ögonbryn.
Minnescermonin
Vet att jag e sent ute. Att den var den 7 Juli, men jg har inte orkat skriva om det. Skulle troligen suttit och störtbölat medan jag knappt dett vad jag skrev. För jobbigt psykiskt att gräva upp det igen.Men nu känner jag att jag kan vara så modig och göra ett försök utan att bryta ihop. Får se om det lyckas eller inte.
Den 7 Juli var den offentliga minnescermonin för Michael Jackson.
Sändningarna började klockan 16:00 på webben.
De jag följde var aftonbladet och expressen.
Då de bytte av efter halva tiden, och när det var slut där (eller de fortsatte på webben), men jag valde hellre tv:n framför datorskärmen. Hade hela dagen planerad redan. Filmen "american dream" och en top tio spelades in. De andra har jag ju redan på band. Dunt att ha dubbletter. Var att välja mellan dubbletter och att få "american dream", och då valde jag självklart filmen som jag faktiskt inte trodde existerade. Dvd:n gick varm, och barnen hämtades t o m tidigare för att jag inte skulle missa cermonin från start på tv. Tänkte att jag skulle be min familj hämta barnen, men jag trodde jag skulle klara av båda. En ganska grov felberäkning.
Klockan 19:00 slogs tv:n på och följet var försent, så man fick följa den även på tv:n. Över 10 bilar körde i ett lugnt led längst en tömd motorväg, och senare vägarna in mot Stample Center.
Folk stod längst vägkanterna och följde följet lungt förutom på vissa ställen där det mer eller mindre var dans och utkläda fans som stod bakom uppsatta stängsel. Kaoset som förväntades äga rum, ägde aldrig rum som polisen hade befarat.
Allvarligt talat så tror jag att många inte orkade ut genom dörren. Vet att flera fans som jag pratat med som verkligen avgudade han lika mycket som jag gör, inte klarade av att gå utanför dörren. De hade ingen lust att sitta och skrika ut sin sorg bland andra. Jag hade ingen lust att sitta bland en massa människor och skämma bort mig jag heller.
För det var precis vad jag gjorde, skämde ut mig, och skrämde upp barnen.
När bilarna väl åkt in till arenan, fick man följa folket utanför istället. Hur kändisarna gick uppför den röda mattan, plankaten där alla fans skrivit sina hälsningar, knäböjt, bet framföroch gråtit. Eller som kommentatorerna sa: de gjorde det som om det var något heligt. Men om det är så nära man kommer så gör man allt ut i fingerspetsen.
Efter mycket skitsnack från kommentatorerna (läs om det jag skrev innan HÄR), så började sändningen äntligen från arenan. Man fick en stund att hämta andan då man följt bilarnas färd med tårar. Se hur folk fyllde på arenan.
Allt på avstånd självklart så att man såg alla som om de vore myror. Kanske var bäst så?
Vem vill bli fotad i det här tillståndet? Inte jag iaf, och var därför glad att jag höll mig hemma. För precis såhär
tragisk såg jag ut i början, för att sen bli värre och värre.
Cermonin inleds av att Smokey Robinson kommer upp på scenen och läser upp
hälsningar från Diana Ross och Nelson Mandela.
"Michael was a giant and a legend in the music industry and we mourn with the millions of fans worldwide.
"We also mourn with his friends and his family for the loss of our dear friend who we will miss and memories of him cherish for a very long time."
~Nelson Mandelas~
"Michael wanted me to be there for his children and I will be there if they ever need me - I hope today brings closure for all those who loved him. I send my love and condolences to the Jackson family."
~Diana Ross~
Sen vart det en låång paus för något. Fråga mig inte vad. Men en evighet kändes det som.
Innan det satte igång igen.
Musiken satte igång och med det tårarna.
"Going to see the king" i gospel.
Soon and very soon
We are going to see the King
Soon and very soon
We are going to see the King
Soon and very soon
We are going to see the King
Hallelujah, Hallelujah
We are going to see the King
No more dying there
We are going to see the King
No more dying there
We are going to see the King
No more dying there
We are going to see the King
Hallelujah, Hallelujah
We are going to see the King
Att höra musiken och se kistan bäras in. Trodde jag hade upplevt själslig smärta innan, men herre gud. Jag trodde jag skulle dö. Skrek bokstavligen ut min sorg medan tårarna strömmade ner för kinderna.
Han e verkligen död, var allt som strömmade genom mitt huvud. Det är ingen hemsk mardröm.
Familjepastorn Lucious Smith från Pasadena läser ett minnestal.
Som sen följs av ett väldigt vackert framträdande av Mariah Carey som sjunger en utav mina favoritlåtar
"I'll be there". VIsst ibland darrade rösten till, men det hon sörjde också. Att hon ens lyckas få fram en ton e för mig ett mysterium. Jag kan knappt sjunga en mening i "we are the world" utan att börja gråta.
Det följdes av ett tal från Queen Latifah, där hon berättade om Michael inverkan på de svarta, och hur han öppnade upp för dem. Samt dikten skriven av Maya Angelou.
"Han trodde på dig, och han fick dig att tro på dig själv.
Tack michael han var störst på jorden.
Han lätt mig tro att som afro amerikan kunde manresa rutn hela jorden.
Besöka andra platser. Alla er som idag är här för att vissa er respkt för honom. Som människa i första hand."
Sannare ord får man leta efter, för han fick mig verkligen att tro på mig själv. Fick mig att orka.
"Beloveds, now we know that we know nothing, now that our bright and shining star can slip away from our fingertips like a puff of summer wind.
Without notice, our dear love can escape our doting embrace. Sing our songs among the stars and walk our dances across the face of the moon.
In the instant that Michael is gone, we know nothing. No clocks can tell time. No oceans can rush our tides with the abrupt absence of our treasure.
Though we are many, each of us is achingly alone, piercingly alone.
Only when we confess our confusion can we remember that he was a gift to us and we did have him.
He came to us from the creator, trailing creativity in abundance.
Despite the anguish, his life was sheathed in mother love, family love, and survived and did more than that.
He thrived with passion and compassion, humor and style. We had him whether we know who he was or did not know, he was ours and we were his.
We had him, beautiful, delighting our eyes.
His hat, aslant over his brow, and took a pose on his toes for all of us.
And we laughed and stomped our feet for him.
We were enchanted with his passion because he held nothing. He gave us all he had been given.
Today in Tokyo, beneath the Eiffel Tower, in Ghana's Black Star Square.
In Johannesburg and Pittsburgh, in Birmingham, Alabama, and Birmingham, England
We are missing Michael.
But we do know we had him, and we are the world."
Lionel Richie sjunger låten "Jesus is love".
Berry Gordy, grundaren av Motown. Talar om när Jacksom 5 hade en audition för dem.
Han var helt förundrad. Hur kunde ett litet barn sjunga med sådan känsla om kärlek och krossade hjärtan.
"Who's loving you"
Nog sjöng han från hjärtat, alltid!
Detta följdes av Stevie Wonders "Never dreamed you'd leave in summer"
"This is a moment I wished I had never seen come. Michael, I loved you and I told you that many times, so I'm at peace with that."
~Stevie Wonder~
Under detta tal skrattade nog de flesta.
Även om både Kobe Bryant, och Magic Johnson talade så var det Magics tal jag och många fler minns.
Han tal om Kentucky Chickens, fick mig att skratta så att sorgen inte kändes så tung längre. Under denna stund fick det en att minnas den människa han var, en person med humor.
"Vi vet alla att ingen intog scenen som Michael Jackson. Men Michaek var också en sann humanist. Han gav lika mycket av scenen, som på scenen. Michael och hans familj kom från en enkel bakgrund, och Michael brydde sig allt om de i nöd.
Av alla rekord han har skriven i Gunnes rekordbok, så är han den popstjärna som gett mest i donation. För han gav så mycket till så många, för så länge. Michael kommer alltid finnas hos oss."
.....för att efterföljas av detta tal:
"Jag träffade Jackie JAckson för 40 år sedan. Han hade säsongsbiljetter till lakes, likaså hans bror Marion. Jackie och jag blev vänner och jag blev bjuden till deras hem. Jag lärde känna hans bröder och systrar och hans otroliga mor och far. Vi älskade att leka med smällare och hade kul. Precis som du förlorade i softball till familjen Jackson, så gjorde jag också det. Vi hade en otrolig tid.Sen blev jag medbjuden på turneringen, av Jackie, med bröderna. Jag fick då se Michaels genalitet. Han var otrolig. Han hade inte bara bandet, bröderna i sin hand. Utan även publiken. Jag tror att Michael gjorde mig till en bättre basketspelare, när jag såg vilken otrolig enertainer har var på scen.
Från där ringde Michael en dag, och sa att han ville ha mig i video "remember the time".
Men jag var tvungen att dubbelchecka med Jackie för att vara säker på att det verkligen var Michael. För jag var livrädd att gå till hans hus, för han var min idol, han var allt.
Jag gick til hans hus och kocken frågade vad jag ville ha.
Jag sa grillad kyckling.
SÅ medan vi pratade om videon och vad han ville att jag skulel göra, kom kocken med min grillade kyckling.
MEn han bar ut en bunke kentucky chicken.
Jag blev galen.
Jag sa: "vänta Michael, äter du kentucky chicken?"
Det var min underbaraste dag! Det bästa som hätn mig.
Vi hade så roligt när vi satt där på golvet ätandes ur den där bunken med kentucky chicken.
Men det jag vill säga är det här.
Det här är en hyllning till hans liv, hans legend.
Jag vill tacka Michael för att han öppnade upp många dörrar för oss afro-amerikaner.
Att få vara med på dagsshower, late night shows...."
Jennifer Hudson framför "Will you be there", ännu en utav mina favoriter.
Detta följdes av det bästa talet under HELA cermonin.
AL SHARPTON!
"Folk kanske undrar varför hela världen är i en sådan chock och sorg?
Man måste förstå Michaels resa först.
För att förstå vad han betydde för oss alla.
Familjen Jackson, en mor och far med nio barn, som kom från en arbetsklass i Gary, Indiana.
De hade inget, utan en dröm.
Ingen trodde på den tiden att den sortens drömmar skulle kunna besannas.
Men du fortsatte att tro, och Michael lätt aldrig någon ta drömmen ifrån honom.
....och från ett litet barn, nu till slutet, slutade han aldrig att drömma.
Det var den drömmen som ändrade kulturen över hela världen.
När Michael började var världen annorlunda,
men för att Michael fortsatte,
för att han inte accepterade gränser,
för att han vägrade låta folk bestämma hans gränser
- öppnade han upp hela världen.
I musikvärlden,
han satte på sig en handske och drog upp byxorna
och bröt ner färg gränserna(colour curtains).
Nu vissas våra videos, magasin har oss på omslag.
Det var Michael Jackson som förde svarta, vita, asiater och latinos tillsammans.
Det var Michael Jackson som fick oss att sjunga "we are the world" och mata de hungriga långt
före live-aid.
För att Michael Jackson fortsatte gå, han skapade en värld där männsikor som kände sig utanför blev sammankopplade med hans musik. Och det var det som fick barn från Japan, Ghana, Frakrike,Iowan, Pennsylvenien, blev bekväma med varandra.
Det var inte konstigt att se Oprah Winfres show, Tiger Woods golf.
De barnen växte upp som barn till tonåringar, bekväma som fan till Michael.
Till att vara bekväma att rösta på en svart president, i America.
Michael gjorde det, han fick oss att älska varandra, han lärde oss att stå tillsammans.
Det finns de som gillar att gräva upp skräp, men det är inte om det, utan om hans kärleksbudskap, som miljoner av oss ska föra vidare.
Ibland när du klättrar uppför branta berg, gör du dig illa.
Du skrapar upp ett är på knät, du skrapar upp hud.
Men fokusera inte på ärren utan på resan.
Michael kom till toppen.
Michael, slog ner sina kritiker.
han slog ut pesimismen.
Slogs han ner, reste han sig igen.
Varje gång han jämnades med marken, kom han tillbaka.
Michael slutade aldrig!
Michael slutade aldrig!
Michael slutade aldrig!
Jag vill säga till Mrs Jackson och Mr jackson,
hans bröder och systrar,
tacka er för att ha gett oss någon som lärde oss kärlek, någon som lärde oss om hopp.
Vi vill tacka er, för det var eran dröm också.
Jag vill att hans tre barn ska veta.
Det var inget konstigt med er far,
utan det var det som han tvingades ta tag i som var konstigt.
Men han tog tag i det!
Han tog tag i det iaf, för oss.
Så vissa kom för att säga hejdå till Michael.
Jag kom för att säga tack!
Tack för att du aldrig slutade!
Tack för att du aldrig gav upp!
Tack för att du tog vår vision!
Tack för att du aldrig gav upp!
Tack för att du tog bort bariärren!
Tack för att du gav oss hopp!
Tack Michael!
Tack michael!
Tack Michael!"
Detta tal möttes av stående ovationer, och jag kan bara hålla med!
För han fick med allt den människa Michael var!
En humanist som kämpade och slogs.
Han blev smutskastad, men reste sig upp även det nu var i hjälp med droger.
Men han orkade ställa sig upp!
Han var en förebild för mänskligheten!
Jag ska inte ens kommentera han närmare.
Det var såå dåligt.
Tyckte han förtjänade större och bättre framträdande än så....
Så han får bara en bild, hans framträdadande förtjänar inte ens att höras.
Men han spelade låten "human nature".
Brooke Sheilds tal var väldigt rörande.
Inte bara det faktum, att hon var väldigt upprörd och ledsen.
Men det var ett väldigt fint tal.
Personligt!
Kunde jag bara hitta texten skulle jag göra det, men hittar den ingenstans.
Så otrolit vackert när hon gjorde en liknelse vid en blomma.
Michael var den ömtåliga blomman!
För mig ännu en favorit av hans låtar, och den framfördes av Jermaine som är nummer två av sångare i familjen. Han framförde Michael favoritlåt "Smile".
Så vackert!
Detta följdes sen av två tal om hans betydelse för de svarta.
Lägger in dem iaf någon vill titta, men de var så opersonliga att jag inte ens förstod vad de hade där att göra. Men de var som sagt en del av ceremonin, så då måste de läggas upp också.
Ja först ut så Martn Luther kings Jr:s dotter Bernice och Martin den tredje.
Sen det värsta talet genom allt.
Kallt, opersonligt och...nä usch bara illa.
Men efter två mindre bra tal, måste något riktigt bra komma.
Nu Usher.
Tårarna började om möjligt rina ännu mer här.
Man såg redan innan att han kämpade med tårarna. Och värre under sångens gång blev det.
Men förstår han. Michael för honom var väldigt viktigt, att dessutom få sjunga dessa ord.
De var så sanna, och tt behöva stå där inför miljoner och sjunga dessa ord när ens förebild och idol gått bort.
Som om hans framträdande inte redan var jobbigt att se, så blev det ännu värre när han gick fram till kistan.
Och knäbörjde framför Mrs Jackson.
Tyckte det räckte med att jag redan satt och hulkade, skakade, skrekcoh inte hunde andas. Många gånger kunde jag inte se något för alla tårar. Nu blev det om omöjligt ännu värre....
"Born to amuse, to enspire, to delight.
Here one day, gone one night.
......Gone to soon"
~Gone to soon~
Bara bilden säger en del. Behöver inte ens säga mer.
Smokey Robinson kommer efter detta upp på scenen igen och berättar hur Michael blev hans lillebror genom åren.
Och presenterar i samma veva lillkillen Shaheen Joforgholi som blev upptäckt i "Britains got talent", och efter det sjunger han låten "Who's lovin you". Vilken kille!
Behöver jag ens säga något? Vilken röst!
Synd bara att han aldrig fick uppträda med Michael som det var tänkt.
De hade säkert sjungit en fantastisk duett tillsammans.
Kenny Ortega håller tal om Michaels comback och vilken succe han skulle ha gjort.
"We are the world" och "heal the world".
Hur ska jag kunna klara av att sjunga dem utan att börja gråta den 29:e?
Två underbara låtar musikaliskt, men också ordsmässigt.
Som inte dessa låtar fick en att bryta ut i storgråt igen när man lyckats samla sig.
Nej, efter det kommer Jermaines, Marlons och Paris tal.
Marlon speaks after Jermaine:
"I...us.
I....stand here try to find word for us to confurt, soulless.
Try to understand why the lord have taken our brother.
To return home after such a short visage here on Earth.Michael, When u left us, a part of u went with you.
And a part of you, will live forever.
Not within me, but also a part of you will live in all of us.
Michael, i will treasure them. The good times, the fun we had.
Singing, dancing, laughing.
I can remember when we used to come home from school, and we would grab a
quickbite to eat and we tried to watch the......(three studios?)
As much as it is possible for a mother, as it is time to go to the......, to the recordingstudio.
I also Michael, remember one time when i went in to the record store.
Där var en gammal man som tog bunter med cd's, och han gick och hämtade en till bunt.
Det var en äldre gentleman med kort afrohår, snedda tänder och kläderna var hemska.
Jag gick upp bakom honom och sa:
"Michael, what are you doing in this store?
Michael turned around and said:
"Marlon, how did you know it was me?"
I told him....
"Michael, your my brother. I can spoot you everywhere.
I kow you walk, your bodylanguage. And thoose shoes did not help."
Michael wear the same shoes where ever he went.
But i guess that was his wayof trying to experience for what we take for granted.
We would never, ever understand what he....not to be able to walk across the street, without a croud gather around him.
Being judged, raducuied, How much pain can one take?Now maybe Michael they will leave you alone?
Michael, Michael was the voice of the angelalic. And he will continue being the voice of angel in heaven. Now to our creator. And waiting us, when our day comes to pass.
Michael i love you, and i will miss when we said our goodbye's.
I would hug you and say i love you.
And your responce was:
I love you more.
You know the lord have a purpose for everything.
And sometimes we just cant see it, or understand it.
But it will be clear to us when you reach that ultimate ultimate reward of being in his presence.
And Michael you are there, you are right there.
You have finished your work here on earth, and the lord have called for you to come home with him.
So i thank you Michael
I thank you for all your smiles that you placed in many peoples hearts.
And i thank you for everything that you have done, for others across the globe in lords name.
And i have one request Michael. One request
I would for you to give our brother, my twinbrother Brandon from me.
I love you Michael and i miss you."
Paris tog vid:
"I..I just wanted to say.....ever sense i was born...daddy have been the best father you can ever imagine.
And i just wanted to say i love you so much."
Nu kunde jag inte andas igen
Herre gud, inte nog med att Marlons tal fick en att skratta och mest gråta.
Sen kom Paris.
Titta sen på Blankets min i slutet när alla drar iväg. Tårarna som är på väg....
Stackaren kanske förstår trotts allt.
På ett sätt hade man hoppats att han var befriad från den vetskapen och smärtan det inger.
Märkte att man inte såg så bra, så kommer ett kortare filmklipp från Paris tal. Där Blanket syns bättre.
Men det var inte slut där.....
Nej kistan skulle ut också.
Kändes som om hela mitt hjärta sletts ut ur bröstkorgen på en.
Nej, ta inte bort min älskade Michael!
Avslutar detta med en bild på hans barn.
Mina tankar och känslor under cermonin mer direkt
Om jag överlevde cermonin?
Ja tydligen eftersom jag sitter här idag.
Men psykiskt, så mådde jag verkligen illa den dagen, panik, ångest.
Ville inte ta in det.
Det var bara ett dåligt skämt som det var när jag gick i högstadiet när han åkte in för hjärtstillestånd.
Men den gången vart han bra.
Jag hoppades in i det sista att detta också var det.
Men när man såg kistan, bilarna på rad.
Kistan om kom inrullandes.
Då slog bomben ner.
Han ÄR verkligen död.
Nog hade jag gått hemma och gråtit konstant hemma.
Men att se kistan bäras/dras fram av hans bröder.
Känslan kan inte beskrivas.
Milt sagt kan man säga att det kändes som om något klämde till hjärtat ordentligt.
Luftrören kramades ihop och det blev svårt att andas.
Paniken kom med som ett paket med posten att min idol och gud e borta.
Jag skrek, grtt för allt jag var värd.
Mestadels såg jag inte så mycket för att alla tårar gjorde allt suddigt.
Men jag hörde och det var jobbigt nog.
Ibland satt jag apatiskt och gungade fram och tillbaka.
Ibland med skrik och gråt, ibland med tysta tårar längst kinderna.
Ungarna?
De satt på golvet och lekte lungt bredvid tv:n.
Ja iaf tills kistan kom in.
Från att innan ha tittat oroligt på en och frågat varför jag var ledsen.
Så bröt även de ut i panikskrik och tårar när jag helt tappade greppet om mig själv.
Lyckades samla mig ibland för att trösta dem, men de skrek mestadels tills deras pappa kom hem vid 22.
Dagen efter kändes det som om man kunde andas igen. Men dagarna kommer och går.
Ibland mår man dåligt, ibland bra.
A Simple Gesture
En helt underbar text som heter "The power of your actions" av John W Schlatter
One day, when I was a freshman in high school, I saw a kid from my class walking home from school. His name was Kyle. It looked like he was carrying all of his books. I thought to myself, "Why would anyone bring home all his books on a Friday? He must really be a nerd." I had quite a weekend planned (parties and a football game with my friend the following afternoon), so I shrugged my shoulders and went on.
As I was walking, I saw a bunch of kids running toward him. They ran at him, knocking all his books out of his arms and tripping him so he landed in the dirt. His glasses went flying, and I saw them land in the grass about ten feet from him. He looked up and I saw this terrible sadness in his eyes.
My heart went out to him. So, I jogged over to him, and as he crawled around looking for his glasses, I saw a tear in his eye.
I handed him his glasses and said, "Those guys are jerks. They really should get lives."
He looked at me and said, "Hey, thanks!" There was a big smile on his face. It was one of those smiles that showed real gratitude. I helped him pick up his books, and asked him where he lived. It turned out he lived near me, so I asked him why I had never seen him before. He said he had gone to private school before coming to this school.
I would have never hung out with a private school kid before. We talked all the way home, and I carried his books. He turned out to be a pretty cool kid. I asked him if he wanted to play football on Saturday with me and my friends. He said yes. We hung all weekend and the more I got to know Kyle, the more I liked him. And my friends thought the same of him. Monday morning came, and there was Kyle with the huge stack of books again. I stopped him and said, "Damn boy, you are gonna really build some serious muscles with this pile of books everyday!". He just laughed and handed me half the books. Over the next four years, Kyle and I became best friends.
When we were seniors, we began to think about college. Kyle decided on Georgetown, and I was going to Duke. I knew that we would always be friends, that the miles would never be a problem. He was going to be a doctor, and I was going for business on a football scholarship. Kyle was valedictorian of our class.
I teased him all the time about being a nerd. He had to prepare a speech for graduation. I was so glad it wasn't me having to get up there and speak.
Graduation day arrived - I saw Kyle and he looked great. He was one of those guys that really found himself during high school. He filled out and actually looked good in glasses. He had more dates than me and all the girls loved him!
Boy, sometimes I was jealous. Today was one of those days. I could see that he was nervous about his speech. So, I smacked him on the back and said, "Hey, big guy, you'll be great!"
He looked at me with one of those looks (the really grateful one) and smiled. "Thanks," he said. As he started his speech, he cleared his throat, and began. "Graduation is a time to thank those who helped you make it through those tough years. Your parents, your teachers, your siblings, maybe a coach... but mostly your friends. I am here to tell all of you that being a friend to someone is the best gift you can give them. I am going to tell you a story."
I stared at my friend in disbelief as he told the story of the first day we met. He had planned to kill himself over the weekend. He talked of how he had cleaned out his locker so his Mom wouldn't have to do it later and was carrying his stuff home. He looked hard at me and gave me a little smile. "Thankfully, I was saved. My friend saved me from doing the unspeakable."
I heard the gasp go through the crowd as this handsome, popular boy told us all about his weakest moment. I saw his Mom and dad looking at me and smiling that same grateful smile. Not until that moment did I realize its depth.
Never underestimate the power of your actions. With one small gesture you can change a person's life. For better or for worse. God puts us all in each other's lives to impact one another in some way. Look for God in others.
"Friends are angels who lift us to our feet when our wings have trouble remembering how to fly."
Vad tyckte ni?
Får en att tänka till så mycket.
Iaf jag fick mig en tankeställare.
Han är bara för skön!
Rolig, godhjärtad coch helmysig. Eller vad säger ni?
Första sekunderna, 3:04 med Prince, 4:34 med Paris och Prince, 5:26.
Det är mina favoriter, kanske för att barnen är så söta i dem. Vilka är sina favoritet?
Början igen, 0:24 "Okej i make a positive thing, but u know the truth.....iiii loooove to tour" :-) Får mig att skratta varje gång.
5:08 ett gamlare klipp, men liak underbart och personligt det också.
0:08 hade velat vara där...så underbart. Tänk att träffa han på en mataffär.
Nu var det försej anordat, men iaf. Man skulle ha jobbat där då.
Varför måste man följa flocken?
Som en klonad sak?
Har man inga egna tankar eller egen klädstill?
Det är en tanke som funnits i mitt huvud nu ett tag.
Men som jag inte riktigt orkat skriva ner.
Lathet eller tidsbrist har varit orsakerna.
Men hur ofta i tonåren så satt dessa kloner inte och hade samma modell på tröja och byxor.
Minns själv i tonåren hur dessa gäng fanns. Där klädkoden tycktes styra umgänget.
Det fanns den där skaran på tjejer med blonderat hår, addidas byxor och till detta den berömda "kartong" jackan som jag och kompisarna kallade dessa. Dessa bars i olika färger...för att ge lite variation.
Sen fanns det andra grupper där de mer normala var, nöjdgänget sen då där alla med brain var.
Ja, ni hajar......detta var då högstadiet.
Vart jag var?
Vi var en liten klunga från klassen där vi var blandade.
JAg och några av oss var mobbade, en hade underbet, en annan var snälla fllickan.
Man kan väl säga att vi var den där skaran som inte passade in någonstans.
Men jag trivdes där för där var det åtminstone, snällt folk. Alla hade något gemensamt. Även om vi ibland var 6 och ibland 12 så visste vi alltid var vi hade varandra.
Alla andra gick samma väg, eller de flesta iaf.
De lyssnade på den senaste musiken, hade modernare kläder och festade och hade pojkvänner/flickvänner.
Hade de inte det så skröt de om sitt senaste hångel. Ja, ni hajar. Många tjuvrökte.
Jag tillhörde som sagt den mobbade skaran. HAde inte moderna kläder. Jag köpte det jag tyckte var snyggt, blandat med det mamma köpte och ärvda kläder. Ibland lånade jag storsyrrans kläder och väska. Som självklart var av det allra senaste då. En gul lackväska från börn borg. Haha....nu e den gräslig, men då var den sååå fin, så fin!
Då helt plötsligt hade man innegänget på sig, tyckte den var fin.
Minns fortfarande hur jag tyckte det var sjukt. Varför dög man inte när man hade mer alldagliga saker?
Nåväl, jag var den som gick min egen väg.
Jag tyckte inte om discon. Försökte någon gång, men förstod inte meningen med det hela. Visst bra musik, men jag hade ingen lust att hoppa runt där. Jag föredrog tv-spelet eller datorspelet, att skriva, läsa en bok eller vara med en kompis. Hängde tydligen alltid över en bok i högstadiet, eller en bit papper och skrev.
Hur formar då detta människor som är som mest känsliga psykiskt i tonåren när kroppen förändras, och osäkerheten och självförtroendet är som sämst? När man är som mest sårbar är man också mer benägen att anpassa sig för att smälta i i mägden och bli en klon. En människa med samma åsikt och tycke som den större majoriteten. Att vara utanför och därmed riskera tt bli pratad om bakom ryggen om man enligt majoriten har fel åsikt. Det är de flesta tonåringars värsta mardröm. Ingen vill vara den där konstiga pricken i klassen, eller skolan som har konstiga åsikter och nöjen. Då får man höra att man är tråkig, och orden haglar över en.
Detta mönster skapar en som framtida människa. Det konstiga med detta mönster är att medan man försöker skapa en roll för att passa in, ska man förutom att komma på sitt framtida yrke för att kunna välja en utbildning att gå vidare med, så ska man också hitta sig själv.
Förlåt om jag inte fattar den biten.
Men hur ska man kunna hitta sig själv och samtidigt smälta in i folkmassan för att bli accepterad?
Nu kanske det är lättare? Då indivualitet uppmuntras, och egen klädstill är något bra. Vilket faktiskt är skönt. Men fortfarande tror jag att man måste sticka ut lagom mycket och på rätt sätt för att bli accepterad. Eller e jag helt fel ute?
i'll be there
Så var han under jord
Michael Jackson är begraven!
Trodde inte det skulle kännas så jobbigt faktiskt.
Nu e det svart på vitt.
Jag ville inte riktigt ta in det innan helt.
Han finns inte i vår värld.
Jorden är en ängel fattigare.
Läser mycket på ett forum där vi fanns samlas och diskuterar allt mellan himmel och jord.
Då man varit bortrest under helgen och inte haft internet, så kom det som en chock när jag läste att han slutligen fått sin vila. Så sitter man här och gråter igen. Glad att jag inte läste det i torsdags.
De lyckades begrava han i stillhet, vilket jag beundrar.
Att de lyckades begrava den största stjärnan genom alla tiderna, i all tystnad krävs mycket.
Men samtidigt....
Han förtjänar mer än en anonym sten!
Han förtjänar den lyx han levde, även in i döden.
Känns som om han göms undan av skam.
För mig är en tom gravsten något dåliga människor fick för i tiden.
Och Michael var allt annat än dåligt.
Vill bara gråta igen.....
Han förtjänar bättre!
HAn förtjänar Neverland!
Hoppas innerligt att rubrikerna i tidningen är en lögn.
Smile, though your heart is aching
Smile, even though it's breaking
When there are clouds in the sky
You'll get by...
If you smile
With your fear and sorrow
Smile and maybe tomorrow
You'll find that life is still worthwhile
If you just...
Light up your face with gladness
Hide every trace of sadness
Although a tear may be ever so near
That's the time you must keep on trying
Smile, what's the use of crying
You'll find that life is still worthwhile
If you just...
Smile, though your heart is aching
Smile, even though it's breaking
When there are clouds in the sky
You'll get by...
If you smile
Through your fear and sorrow
Smile and maybe tomorrow
You'll find that life is still worthwhile
If you just smile...
That's the time you must keep on trying
Smile, what's the use of crying
You'll find that life is still worthwhile
If you just smile
Foolish
Den stämmer nog tyvärr för väl in på mig....
See my days are cold without you
But I'm hurtin while im with you
And though my heart can't take no more
I keep on running back to you
See my days are cold without you
But I'm hurtin while im with you
And though my heart can't take no more
I keep on running back to you
Baby I don't know why ya treatin me so bad
You said you love me, no one above me
And I was all you had
And though my heart is eating for ya
I can't stop crying
I don't know how
I allow you to treat me this way and still i stay
See my days are cold without you
But I'm hurtin while im with you
And though my heart can't take no more
I keep on running back to you
See my days are cold without you
But I'm hurtin while im with you
And though my heart can't take no more
I keep on running back to you
Baby I don't know why ya wanna do me wrong
See when I'm home, I'm all alone
And you are always gone
And boy, you kno I really love you
I can't deny
I can't see how you could bring me to so many tears
after all these years
See my days are cold without you
But I'm hurtin while im with you
And though my heart can't take no more
I keep on running back to you
See my days are cold without you
But I'm hurtin while im with you
And though my heart can't take no more
I keep on running back to you
Oohhhhh
I trusted you, I trusted you
So sad, so sad
what love will make you do
all the things that we accept
be the things that we regret
too all of my ladies (ladies) feel me
c'mon sing wit me
See, when I get the strength to leave
You always tell me that you need me
And I'm weak cause I believe you
And I'm mad because I love you
So I stop and think that maybe
You can learn to appreciate me
Then it all remains the same that
You ain't never gonna change
(never gonna change, never gonna change)
See my days are cold without you
But I'm hurtin while im with you
And though my heart can't take no more
I keep on running back to you
See my days are cold without you
Butm hurtin while im with you
And though my heart can't take no more
I keep on running back to you
Baby why you hurt me leave me and desert me
Boy I gave you all my heart
And all you do is tear it up
Looking out my window
Knowing that I should go
Even when I pack my bags
This something always hold me back
Vad är det med vissa ungar?
Men ibland måste man få spy galla. Right?
Men satt idag på en annan lekplats och barnen lekte med avlägsna släktingar.
Min mans farbrors frus brors barn.
Ja ni hajar väldigt avlägsna.
De lekte också med två kompisar från gården.
Varav ena kommer fram och frågar mig efter att ha tittat runt lite efter att ha blivit presenterad för varandra.
"VAr e pojken då?"
Saken är den att han satt precis bredvid mig.
JOnathan tittade på pojken, men ha sa inget.
Blicken sa allt.
"hallå är du blind eller?"
"Här är JOnathan" sa jag och klappade han på huvudet.
Varav han går iväg.
Det dröjer inte länge förrän nästa kompis till dem kommer fram till mig.
"Flickor kan bara ha rosa!" säger han och tittar på sonens marinlå byxor och sen borrra in blicken i mig.
"Jaha, och varför det"
"därför"
"JA, men det tycker inte jag"
Antagligen en pik om att dottern hade turkos på sig och sonen marinblå. Men även han trodde sonen var en flicka.
Sen gick han iväg efter att ha tittat konstigt på en.
VAd är det med folk? Är de blinda?
En pojke springer ut och rytter som ett lejon, klädd i baggy byxor, vit/turkos/rosa/gul/grön tröja. ALla jeans. Inte spetts så långt ögone når, medan dottten är riktigt flickig.
MÅSTE pojkar vara kortklippta för att inte tass fel på?
Då är det ett taskigt samhälle vi lever i, där alla ska apa efter varamdra, som ett par kloner. För det är vad världen är.
Alla ska smält in, ingen sticka ut....för fy vad det är såligt. Blir så trött på sånt skit.
Nej, är tacksam att jag iaf är mig själv. Och ska uppmuntra barnen att gå sin egen väg också.
Tjena, inte första gången arabtalande barn sagt så till en om JOnathan.
Är deras så inkräknta på färger när de kommer hit? Vänder om totalt.
För i Egypten säljs kläder i alla möjliga färger till barn oavsett kön.
Köpte en tröja till sonen som var cerisrosa där det stod surfer på. POjkkläder. Superfin!
Men här är det småpojkar under 8 som käcke ur sig dessa saker.
Vissa har hänt någon gång efter att dottern hört några pojkar prata att hon gick fram till mig och sa att jonathan inte fick ha rosa på sig. Bara flickor får ha rosa. Menade att dte var fel.
Då vart jag faktiskt arg. Satt 10 minuter och förklarade att alla kan ha rosa, att pojkar får leka med dockor eller vad de nu vill. Likaså flickor! Ingen ska lära mina barn att vara så inruttade att de börjar tänka att rosa är en flickfärg. Eller att dockor e för flickor och bilar frör pojkar. Mina barn ska få välja efter personlighet! Skit i vad de har mellan benen!
Ja, jag står för genus hela vägen ut! Stolt över det! För det ger ett mer friare tänkande och skapar egena individer.
När jag ändå klagar på barn som testar en. Var i kyrkan när Jonathan var 1½. Där springer barn fritt omkring..annat mot den svensak kyrkan. Går ut ur rummet och sättte mig vid entren. Då det är två dörrr för att komma in till själva mässan.
Sätte mig på trappan och börjar amma sonen varav av en bekant utropar som tillsammasn med mig är de enda icke egyptiska där. Tittar på mig med stora ögon.
"Att du vågar?! Du vet hur förskräckt de blir bar de ser en amma offentligt, det ska gömmas undan"
"Ja, då får de väl ramla omkul av chocken då. Han måste ha mat och vart ska man dra sig undan. Toalatten? Tror knappast det. De blir knappast gladare av en hyseriskt skrikande unge."
Då dolde jag allt medan jag ammade, hade två lager tröjor för att inget skulle synas.
Hon höll med, men tyckte ändå jag var modig. Fattar inte riktigt varför. Därför att jag gick emot normen?
Sitter där och ammar iaf. En 4 åring kommer fram till mg om man fick efter tal och längt.
"Bara pojkar får ha flaskor. Inet flickor"
Tittar trottsigt en i ögonen.
Jag ignorerar han, och tittar på kompisen. Vi tänker likadant.
Men han fortsätter "Bara pojkar får ha nappflska"
"Jaha? Varför?" trött på han redan. Kaxig ch jobbig tänker jag.
"Därför. POjkar är bättre!" sen går han därifrån självsäkert.
Jag och kompisen kunde bara stirra på varandra. Var han sann eller?
VAddå pojkar bättre än flickor.
Men int slapp jag han för det.
"Bara pojkar får ha, nappflska. Inte pojkar" gormar han då som om vi sagt emot han. Han är skitarg.Upprepar det gång på gång mot mig och tjejen.
Tittar på kompisen för att få mina tankar bekräftade.
Han var sjuk i huvudet den pojken.Stackars den om han växer upp med den ideen och träffar en tjej!
"VAd var det där om?"
"ingen anning"
Mer fick vi inte fram. Vart så paffa.
Ja, detta är generellt min ide om invandrarpojkar tyvärr iaf de jag lyckats få prata med. Eller så är jag en magnet för dessa. Who knows? Det finns säkert jättesnälla också, men det är tyvärr inte dem man får turan att se då de dåliga oftast syns mest.
Även min man egyptier själv säger samma sak. Svenska pojkar är oftast trevligare som barn. Mer lugna och uppfostrad.
Hårbollen från hell
Att tömma en kam ger en rysningar, som måste göras.
Samma sak är det med avloppet.
Trodde jag skulle slippa ikväll.
Men icke sa nicke.
Låg i badet och skulle tömma på vatten när det snarare blir översvämning på golvet än tömer normalt.
Då jag har 3 fina klädhögar placerade i en fin rad på golvet vill man gärna inte att de blir blöta.
Så stack ner handen i avloppet illa kvickt utan att tänka.
Vad känner man inte då om en hårboll som täpper till hela avloppet. Drar för kung och fosterland för den sitter fast, nästan som om den sugit sig fast där nere.
Nåja efter flera ryck får jag loss tussen i flera delar.
Detta är vad jag fick i mitt som fångst.
Flaskan får funka som tumstock dock.
Vidrigt värre.....
tvättmaskinen inkopplad
Trodde jag aldrig skulle ske. Trodde den skulle få stå och samla damm i 1 månad till.
Men på måndagen fick jag min chock.
Den var på och funkade.
MEn hann väl tvätta 1 maskin, och proppen gick!
Typiskt eller vad? Haha...just my bad luck!
Hemma från affären och propparna byta. Men på lvällen gickk nästa propp. Bara att byta igen.
Tur att man köpte flera paket säger jag bara.
Imorrn blir det tvättmaraton.
När jag satt här på dagen och lyssnade på maskinen som hoppade runt, så satt ja riktigt och njöt.
Lyxen att kunna tvätta och samtidigt göra något hemma är en lyx jag inte kunnat unna mig på ett bra tag. över 1 år skulle jag tro att det är. Trodde aldrig jag skulle njuta av en tvättande maskin. Haha
Så var dagis igång igen.....
Så var ihopslagningen av dagis stängd, och de ordinarie öppnade igen.
Behöver jag säg att barnen faktiskt såg fram emot dagis och att få träffa sina fröknar och kompisar igen?
Jag lämnade utan problem as always.
Kom och hämtade dem, och fick höra att Jonathan och hans kompis hade suttit tät ihopp på bänken inne på dagis och viskat och fnittrat. Nog att jag visste att Jonathan saknade sin ena kompis, men att de skulle var så mycket trodde jag aldrig. Han måste vara i sjunde himlen att hans kompis kommit efter till den stora avdelningen. Mary var mindre nöjd däremot.....
Hennes kompisar hade ju fortfarande semester.
imorrn börjar dagis
När jag frågar om dagen varit bra? vill jag ha ett bättre svar än ja.
Då vill jag veta om de ätit bra, om något har hänt.
Allt var bara bra, tycktes förbryllade att jag frågade ens.
På deras ordinareie så berättar de at barnen sprang in i leksaksbåten och slog sig rejält.
De hittade ingen bula, men iaf hon börjar må illa så ska jag veta att hon skagit i huvudet.
Eller att de åt bra och av vad. Att de lekte bra den dagen, att de var ovanligt tysta eller pratade på.
Det kallar jag service!! De förtjänar guldstjärna på det dagiset!
När jag frågade hur det gick för dem, om de var blyag eller var trygga på sommardagiset så sa de att allt gick bra.
Men när jag ser att andra barn sliter saker mina barn leker med ur deras händer och fröknarna inte gör något fastän de ser, eller barnen varje dag berättar hur samma pojke putta på dem i ryggen hela tiden.
Frågar om de sa till fröknarna. Nej, de var borta (=upptagna).
HAde aldrig hänt på deras ordinarie. Där hade de skvallrat på en gång.
Nej, aldrig mer sommardagis! Inte så länge de har det här nya systemet. Iförut hade de syskondagis till alla dagis, vilket var bra! De två som låg nära varandra, fick sammarbeta och då kände oftast barn och fröknar varandra då de ibland gjorde gemensamma saker.
Skulel gå 4 veckor där, men gick bara 2.
Kändes fel, och barnen ville inte gå. Trotts att de hade kmpisar där.
Oengagerad personal! Bara minus till det!
Hemma igen
Barnen(mina då) som sprang ut och in, "förhållandet" och sorgen.
Drog till föräldrarna och blev kvar där....
Eller försej var skönt att barnen kunde aktivera sig själva.
Men behövde verkligen komma bort och få lite vuxensällskap!
Är alltid hemma ensam med barnen, sen när jag är på väg till säng eller nattar dem så kommer karn hem, och går upp innan vi ens öppnat ögonen. Detta 7 dagar i veckan.
Alltid hemma med barnen, aldrig gör något roligt.
Det kan göra vem´som helst att tycka att allt är krävande.
För just nu är han bara en person som slänger kalsonger och strumpor och andra kläder överallt. Som jag i sin tur måste plocka undna....Jag orkar inte.
Allt jag vill ha är lite bekräftelse, en kram som säger att jag är en bra person och en bra mamma.
Jag läger ner hela min själ på barnen. Men inte ens då får man höra att man är bra. Nej!
Då klagar ha ist på att man plockat undan hans saker som annars skulle bli liggande i en högar av papperkassar och smått och gått som han dragist fram men inte orkat plocka undan. VAD FAN BEGÄR DU AV MIG???
Just nu är all min energi på mig som person, barnens välmående och hushållet.
MEn vi har barn, då kan man inte bo i ett visninghus. Men jag vill iaf ha soggkuddarna på plats, disken diskad och rena golv. Är det för mycket begärt?
Och drar man fram får man ploka undan efter sig. Det vet t o m mina barn om, men inte han inte, och han är snart 30.
När jag tokstädar, hjälper till ekonomiskt på de korttidsjobb jag får som då är heltid.
Men måset hoppa av innan för han vägrar hämta barnen på dagis, eller lämna.
"Jag fick jobb ´först, så jag bestämmer om jag vill hämta eller lämna".
Jaha, tack för den du......då kommer jag aldrig få jobb. Så jävla jobbigt.
Klagar han på att man inte orkr ha sex. Klagar å ekonomin.
Jag har en lösning: Jobba mindre, hjälpt ill hemma med hushållet och barnen och ge mig en chans att få arbeta. Då löser sig det ekonomiska också.
Tjena......Jag går upp klockan 07, gör frukost, lunch, mellis, middag, kvällsmål samt bortsar tänder, tvättar kläder(tvättstuga), diskar för hand, dammsiger, dammar, håller allämnt fint, småplockar, skurar, storhandlar med mina föräldrar och barnen är med för han är för upptagen efter jobbet med vänner. Försöker ha nöjda barn, utan att inte glömma min roll som mig själv. Jag är jag också och inte bara mamma. Jag är en person också, och inte någon som ska krypa på mina knän för en man, leka hushållerska och sexmaskin. Jag orkar inte allt, när jag inte får något tillbaka....
Klockan 23 kommer jag i säng tidigast efter att ha pluggat desutom som jag också gör....Och på detta vill jag göra något roligt som jag mrå ra a 1 timme om dagen. FÖr mycket begärt?
Jag behöver komma ut bland folk fr att inte bli helt nedbryten.
Jag ger ger och ger av mig själv!
Men får bara klagomål tillbaka.
Ska vara ego och bry mig om mig och barnen.
Nu är jag bara jag, mamma och hushållerska.
Jag är inte hans vän, älskare och fru längre. Orkar inte när man som sagt blir tagen för givet.
Dödar mig bara långsamt genom att försöka med honom. Hoppas och tro attt det kommer bli bra.
Trivs bra i mitt rum.
Här e min tillflyktsort, här kan jag vara jag....och glömma att han finns här och sårar en med sina handlinagar och ord.
